29 aug 2015 04:00

29 aug 2015 04:00

Matfestivalen är bra

KARIN LÅNGSTRÖM

Det är svårt att ta bilder på mat. Jag försöker ibland, men den mest färgsprakande pastarätt eller det ljuvligaste bröd blir i min kamera förvandlade till gröt och tegelstenar. Men det finns de som kan och det är jag glad för! Jag tycker väldigt mycket om de nya digitala skyltarna vid infarterna till Skövde, och ändå bättre är de med de reklambilder för Matfestivalen som vi sett de senaste dagarna.

Bilder är viktiga, de ger intryck och avtryck och hjälper oss att komma in i olika sinnesstämningar. Bilder kan vara digitala eller ges oss direkt in genom ögats lins. Genom mitt fönster på mitt arbetsrum ser jag människor förbereda tält och schen för helgens festligheter. Det är mycket arbete som läggs ner för att allt ska flyta.

Matfestivalen är bra. Ett stort antal rätter tillagas och avnjuts. Det köas till de friterade bananerna, ungdomarna blåser grönt och äter piroger i kyrkans cafébuss. Några blir mätta, några förblir hungriga, somliga har trevligt och andra upplever sitt livs första fylla. Det är som livet är i sina ljusa och mörka dagar.

Mat fascinerar. Det visar sig inte minst i utbudet av all matlagning i teve. Jag läste för ett tag sedan en diskursanalytisk kulturstudie av svenska matlagningsprogram, vilket kanske låter knepigt men faktiskt oerhört intressant. Den visade att de traditionella könsrollerna (män framstår som professionella tävlingsinriktade kockar medan kvinnor lagar mat i hemmiljö) i hög utsträckning avspeglas i teverutan vilket kan leda till en rad konsekvenser för jämställdheten i samhället.

Men jag funderar mer över vilka grundläggande mänskliga behov som detta skärande och hackande vid de stylade köksöarna svarar mot. Behöver vi, i en värld så full av hunger efter både kickar och kalorier, gå tillbaka till det allra mest grundläggande i mänsklighetens historia? Eld, några vedpinnar, värme, föda, gemenskap på grottbjörnsnivå ersätts idag av utomhusspisar, kändisfrotterande och månens sken representeras av tevestudions lampor och kameror.

Eller är det kanske lugnande i sig att betrakta någon laga mat? Jag tänker mig 50-talsfamiljen betraktandes husmodern vid långkoket i det egnahemmet. Tryggheten, de stärkta förklädena, den aldrig sinande källan av nybakta kanelbullar och allsköns kompotter.

Kamouflerar vi dessa våra mänskliga behov med en touch av perfektion och lyx, i jakten på den perfekta marinaden eller den gudomligaste av schwarzwaldtårtor?

Får vi utlopp för negativ stress när vi betraktar arga kockar som styr upp meningslösa eller förslappade verksamheter, får vi en känsla av samhörighet och sammanhang när vi inkluderar oss i gänget som blir hembjudna halv åtta hos mig?

På Matfestivalen kan det delas en kopp eller två, nya vänskaper kan uppstå och vi kan vara gemensamt stolta över att vi bor i en stad där mycket görs för oss. Vi får till och med möjlighet att se manliga kockar briljera vid grillen – live.

Hiss: Ja, friterade bananer är gott.

Diss: Svälten i världen och många länders ovilja att hjälpa.

Det är svårt att ta bilder på mat. Jag försöker ibland, men den mest färgsprakande pastarätt eller det ljuvligaste bröd blir i min kamera förvandlade till gröt och tegelstenar. Men det finns de som kan och det är jag glad för! Jag tycker väldigt mycket om de nya digitala skyltarna vid infarterna till Skövde, och ändå bättre är de med de reklambilder för Matfestivalen som vi sett de senaste dagarna.

Bilder är viktiga, de ger intryck och avtryck och hjälper oss att komma in i olika sinnesstämningar. Bilder kan vara digitala eller ges oss direkt in genom ögats lins. Genom mitt fönster på mitt arbetsrum ser jag människor förbereda tält och schen för helgens festligheter. Det är mycket arbete som läggs ner för att allt ska flyta.

Matfestivalen är bra. Ett stort antal rätter tillagas och avnjuts. Det köas till de friterade bananerna, ungdomarna blåser grönt och äter piroger i kyrkans cafébuss. Några blir mätta, några förblir hungriga, somliga har trevligt och andra upplever sitt livs första fylla. Det är som livet är i sina ljusa och mörka dagar.

Mat fascinerar. Det visar sig inte minst i utbudet av all matlagning i teve. Jag läste för ett tag sedan en diskursanalytisk kulturstudie av svenska matlagningsprogram, vilket kanske låter knepigt men faktiskt oerhört intressant. Den visade att de traditionella könsrollerna (män framstår som professionella tävlingsinriktade kockar medan kvinnor lagar mat i hemmiljö) i hög utsträckning avspeglas i teverutan vilket kan leda till en rad konsekvenser för jämställdheten i samhället.

Men jag funderar mer över vilka grundläggande mänskliga behov som detta skärande och hackande vid de stylade köksöarna svarar mot. Behöver vi, i en värld så full av hunger efter både kickar och kalorier, gå tillbaka till det allra mest grundläggande i mänsklighetens historia? Eld, några vedpinnar, värme, föda, gemenskap på grottbjörnsnivå ersätts idag av utomhusspisar, kändisfrotterande och månens sken representeras av tevestudions lampor och kameror.

Eller är det kanske lugnande i sig att betrakta någon laga mat? Jag tänker mig 50-talsfamiljen betraktandes husmodern vid långkoket i det egnahemmet. Tryggheten, de stärkta förklädena, den aldrig sinande källan av nybakta kanelbullar och allsköns kompotter.

Kamouflerar vi dessa våra mänskliga behov med en touch av perfektion och lyx, i jakten på den perfekta marinaden eller den gudomligaste av schwarzwaldtårtor?

Får vi utlopp för negativ stress när vi betraktar arga kockar som styr upp meningslösa eller förslappade verksamheter, får vi en känsla av samhörighet och sammanhang när vi inkluderar oss i gänget som blir hembjudna halv åtta hos mig?

På Matfestivalen kan det delas en kopp eller två, nya vänskaper kan uppstå och vi kan vara gemensamt stolta över att vi bor i en stad där mycket görs för oss. Vi får till och med möjlighet att se manliga kockar briljera vid grillen – live.

Hiss: Ja, friterade bananer är gott.

Diss: Svälten i världen och många länders ovilja att hjälpa.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.