09 sep 2015 05:00

09 sep 2015 09:07

En natt i ett spökhus

JOHANNA BEIJBOM

För ett tag sen hade vi en jättetrevlig spelning på ett ställe utanför Stockholm. Det var en sådan där toppenkväll och alla gav verkligen allt på scenen vilket resulterade i att all energi tog slut när vi klev av efter sista låten.

Alla längtade nu efter den där sköna och inbjudande hotellsängen med fluffiga täcken och kuddar. Medan grabbarna riggade ner så gick jag för att ta reda på vart hotellet låg och om en liten vägbeskrivning.

De i serveringspersonalen kände till stället vi skulle bo på så av dem fick jag en handritad liten karta och en helt vanlig husnyckel. Det var alltså inget hotell vi skulle bo på. Hmm, detta kan ju bli intressant. När alla hade packat ihop sina grejer och klockan hade passerat två på natten så var det dags att åka. Vår basist och trummis hade kartan i högsta hugg och vi andra tog följe på dem med våra bilar.

Det började bra med en liten sightseeingtur genom det lilla samhället, sen bar det av mot skogen. Vägen som efter ett tag inte längre var asfalterad blev bara mindre och mindre. Husen började komma alltmer sällan utmed vägen och istället blev det bara mer och mer skog. Det var en riktig kringelikrokfärd, men till slut hade vi målet precis framför oss. En gigantisk herrgårdsbyggnad med enorma fönster, men det lyste givetvis inte i ett enda. Stället var helt kolsvart.

Här och nu började alla i bilen känna en riktigt kuslig känsla. Vi parkerade och klev ur. Jag tog fram min mobil för att lysa upp vägen fram emot den stora dubbeldörren. Neej, utbrister jag förtvivlat. Självklart har jag ingen service här mitt ute i ingenstans. Alla de andra kollade även sina telefoner och de gick samma öde till mötes. Som hämtat ur en skräckfilm.

Precis just då önskade jag att jag aldrig någonsin sett någon av alla de rysare jag plöjt igenom med åren. Jag låste upp och vi klev in. Det var som att kliva rakt in i ett annat sekel. Ingen människa i syne men det låg en lapp på en bänk med texten. Välkomna, det är bara att välja vilket rum ni vill. Vi gick upp på övervåningen och självklart knarrade den stora trätrappan sådär ruskigt läskigt precis som i en scen ur någon Haunted House film.

Vi möttes av en lång korridor med en massa stängda dörrar. Jag öppnade en efter en, men vilket rum jag än tittade in i så fick jag en kall kår över hela ryggen. Till slut, längst ner i korridoren så fanns det ett lite ljusare och större rum med en stor dubbelsäng. Paxat! Killarna i bandet ville sitta uppe ett tag men jag var helt slut. Precis utanför mitt rum fanns det några stolar och ett bord. Där tvingade jag grabbarna att sitta tills jag somnat. Så fort jag slöt ögonen spelades någon skräckfilmsscen upp i mitt huvud. Så där låg jag, dödstrött och livrädd.

Men någonstans mitt i detta somnade jag till slut. Plötsligt vaknade jag av att solen sken in i hela rummet och jag var glad att det äntligen var morgon. Jag tog på mig och klev upp, kollade ut i korridoren som igår var mörk och oerhört obehaglig. Idag var den stor, ljus och allmänt trevlig.

Jag tog en runda i det stora spökhuset och jag insåg att det var ett helt fantastiskt fint hus med väldig charm. Alla hade nu vaknat och det var dags för hemfärd. Vi överlevde allihop men fortfarande syntes ingen annan människa till. Jag lämnade nyckeln på bänken vid en helt nyskriven lapp, Tack för ert besök, lämna nyckeln här. Hmm, var det inte obebott? Och vem skriver egentligen lapparna? Det får nog fantasin avgöra.

 

Hiss: Att dagsljuset gör allt lite mindre läskigt

Diss: Att jag tittar på skräckfilmer trots att jag blir livrädd.

För ett tag sen hade vi en jättetrevlig spelning på ett ställe utanför Stockholm. Det var en sådan där toppenkväll och alla gav verkligen allt på scenen vilket resulterade i att all energi tog slut när vi klev av efter sista låten.

Alla längtade nu efter den där sköna och inbjudande hotellsängen med fluffiga täcken och kuddar. Medan grabbarna riggade ner så gick jag för att ta reda på vart hotellet låg och om en liten vägbeskrivning.

De i serveringspersonalen kände till stället vi skulle bo på så av dem fick jag en handritad liten karta och en helt vanlig husnyckel. Det var alltså inget hotell vi skulle bo på. Hmm, detta kan ju bli intressant. När alla hade packat ihop sina grejer och klockan hade passerat två på natten så var det dags att åka. Vår basist och trummis hade kartan i högsta hugg och vi andra tog följe på dem med våra bilar.

Det började bra med en liten sightseeingtur genom det lilla samhället, sen bar det av mot skogen. Vägen som efter ett tag inte längre var asfalterad blev bara mindre och mindre. Husen började komma alltmer sällan utmed vägen och istället blev det bara mer och mer skog. Det var en riktig kringelikrokfärd, men till slut hade vi målet precis framför oss. En gigantisk herrgårdsbyggnad med enorma fönster, men det lyste givetvis inte i ett enda. Stället var helt kolsvart.

Här och nu började alla i bilen känna en riktigt kuslig känsla. Vi parkerade och klev ur. Jag tog fram min mobil för att lysa upp vägen fram emot den stora dubbeldörren. Neej, utbrister jag förtvivlat. Självklart har jag ingen service här mitt ute i ingenstans. Alla de andra kollade även sina telefoner och de gick samma öde till mötes. Som hämtat ur en skräckfilm.

Precis just då önskade jag att jag aldrig någonsin sett någon av alla de rysare jag plöjt igenom med åren. Jag låste upp och vi klev in. Det var som att kliva rakt in i ett annat sekel. Ingen människa i syne men det låg en lapp på en bänk med texten. Välkomna, det är bara att välja vilket rum ni vill. Vi gick upp på övervåningen och självklart knarrade den stora trätrappan sådär ruskigt läskigt precis som i en scen ur någon Haunted House film.

Vi möttes av en lång korridor med en massa stängda dörrar. Jag öppnade en efter en, men vilket rum jag än tittade in i så fick jag en kall kår över hela ryggen. Till slut, längst ner i korridoren så fanns det ett lite ljusare och större rum med en stor dubbelsäng. Paxat! Killarna i bandet ville sitta uppe ett tag men jag var helt slut. Precis utanför mitt rum fanns det några stolar och ett bord. Där tvingade jag grabbarna att sitta tills jag somnat. Så fort jag slöt ögonen spelades någon skräckfilmsscen upp i mitt huvud. Så där låg jag, dödstrött och livrädd.

Men någonstans mitt i detta somnade jag till slut. Plötsligt vaknade jag av att solen sken in i hela rummet och jag var glad att det äntligen var morgon. Jag tog på mig och klev upp, kollade ut i korridoren som igår var mörk och oerhört obehaglig. Idag var den stor, ljus och allmänt trevlig.

Jag tog en runda i det stora spökhuset och jag insåg att det var ett helt fantastiskt fint hus med väldig charm. Alla hade nu vaknat och det var dags för hemfärd. Vi överlevde allihop men fortfarande syntes ingen annan människa till. Jag lämnade nyckeln på bänken vid en helt nyskriven lapp, Tack för ert besök, lämna nyckeln här. Hmm, var det inte obebott? Och vem skriver egentligen lapparna? Det får nog fantasin avgöra.

 

Hiss: Att dagsljuset gör allt lite mindre läskigt

Diss: Att jag tittar på skräckfilmer trots att jag blir livrädd.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.