22 sep 2015 04:00

22 sep 2015 07:09

Det finns ingen svamp i skogen

LINDA VAN LITH

Inte allt för sällan ser jag vänner och bekanta med välfyllda svamppåsar på sociala medier. Jag blir inspirerad och vill också gå på jakt efter de små insektshusen.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att ta tag i saken, tillsammans med två yngre förmågor tog jag mig ut i vegetationen. Mina förhoppningar var stora (av bilderna att döma är det ju ett riktigt svampår).

Vi började i skogen närmast huset. Då jag bor i ett litet samhälle förvånade svampfattigheten i kanterna närmast bostadskvarteret mig inte. Vi sökte oss allt längre in men fortfarande utan resultat. Efter en förmiddag bland träden, utan en enda kantarell i påsen, blev vi tvungna att ge upp sökandet.

Lite småtrötta satte vi oss i soffan och började klicka runt på diverse hemsidor, vi skulle ta reda på hur en riktig svampskog ser ut. Tydligen ska den vara väl uppvuxen med tallar och björkar, sly ska av många anledningar undvikas, något vi senare skulle få erfara. Beskrivningen stämde konstigt nog bra in på platsen vi precis hade lämnat. Bortsett från att hela marken var täkt av lingon- och blåbärs ris i stället för kantareller.

Efter lunch var vi redo att göra ett nytt försök, skogarna omkring oss var ju, enligt beskrivningen, riktiga svampskogar. Denna gång valde vi ett annat område och för att inte gå i någon annan flitig plockares fotspår gick vi en bit bort från stigen. Av någon anledning hamnade vi, trots varningarna, i slyn. Små, täta nästan ogenomträngliga granar och björkar omringade oss. Efter en lång tids hukande, krypande och klivande såg vi hoppet framför oss, ett fält med säd.

Vi hoppade fram och tillbaka över ett dike som gick mellan skogen och fältet för att ta oss fram. Nu letade vi inte längre efter svamp, vi letade stigar och ville bara hem. Vi hade helt bytt taktik och önskade mest av allt att gå där någon annan redan hade gått. När det var som jobbigast hände det vi sedan länge gett upp hoppet om.

– Titta kantareller och de är söndertrampade, säger en röst några meter bakom mig.

Det var en var de två trogna följeslagarna som hade ställt upp och följt med mig ut på äventyret. Han satt hukad över fem små, mosade men ändå lysande gula svampar. Jag hade själv trampat sönder dem i min iver att hitta framkomliga stigar.

Till slut lyckades vi ta oss hem med vår lilla skatt, helt matta var vi alla tre överens om att vi hade letat klart för i år. Frågan jag till sist ställer mig är ändå ”Var har alla andra, med stora kantarellpåsar, varit?” – inte i våra trakter i alla fall...eller?

Hiss: Äta kantareller

Diss: Leta kantareller

 

För några veckor sedan bestämde jag mig för att ta tag i saken, tillsammans med två yngre förmågor tog jag mig ut i vegetationen. Mina förhoppningar var stora (av bilderna att döma är det ju ett riktigt svampår).

Vi började i skogen närmast huset. Då jag bor i ett litet samhälle förvånade svampfattigheten i kanterna närmast bostadskvarteret mig inte. Vi sökte oss allt längre in men fortfarande utan resultat. Efter en förmiddag bland träden, utan en enda kantarell i påsen, blev vi tvungna att ge upp sökandet.

Lite småtrötta satte vi oss i soffan och började klicka runt på diverse hemsidor, vi skulle ta reda på hur en riktig svampskog ser ut. Tydligen ska den vara väl uppvuxen med tallar och björkar, sly ska av många anledningar undvikas, något vi senare skulle få erfara. Beskrivningen stämde konstigt nog bra in på platsen vi precis hade lämnat. Bortsett från att hela marken var täkt av lingon- och blåbärs ris i stället för kantareller.

Efter lunch var vi redo att göra ett nytt försök, skogarna omkring oss var ju, enligt beskrivningen, riktiga svampskogar. Denna gång valde vi ett annat område och för att inte gå i någon annan flitig plockares fotspår gick vi en bit bort från stigen. Av någon anledning hamnade vi, trots varningarna, i slyn. Små, täta nästan ogenomträngliga granar och björkar omringade oss. Efter en lång tids hukande, krypande och klivande såg vi hoppet framför oss, ett fält med säd.

Vi hoppade fram och tillbaka över ett dike som gick mellan skogen och fältet för att ta oss fram. Nu letade vi inte längre efter svamp, vi letade stigar och ville bara hem. Vi hade helt bytt taktik och önskade mest av allt att gå där någon annan redan hade gått. När det var som jobbigast hände det vi sedan länge gett upp hoppet om.

– Titta kantareller och de är söndertrampade, säger en röst några meter bakom mig.

Det var en var de två trogna följeslagarna som hade ställt upp och följt med mig ut på äventyret. Han satt hukad över fem små, mosade men ändå lysande gula svampar. Jag hade själv trampat sönder dem i min iver att hitta framkomliga stigar.

Till slut lyckades vi ta oss hem med vår lilla skatt, helt matta var vi alla tre överens om att vi hade letat klart för i år. Frågan jag till sist ställer mig är ändå ”Var har alla andra, med stora kantarellpåsar, varit?” – inte i våra trakter i alla fall...eller?

Hiss: Äta kantareller

Diss: Leta kantareller

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.