28 sep 2015 04:00

28 sep 2015 04:00

Om det ständiga trasslet med tågen

PETRA LUNDGREN

Jag gillar att åka tåg. Det är ett bra sätt att ta sig fram och miljövänligt är det också. Men nu börjar mitt tålamod att ta slut. Som säkert bekant har det varit en del tågtrassel den gångna veckan. Hur gärna jag än vill gå på improkurs i Göteborg så finns det en gräns på hur länge jag kan tänka mig att åka tåg för att ta mig dit. I den bästa av världar tar det en och en halv timma. I den sämsta av världar kan det ta hur lång tid som helst. Och det är liksom ingen idé att åka om man redan innan man åker vet att man kommer bli kraftigt försenad och komma halvvägs in i kursen.

Så jag ställde in. Men sitta hemma och deppa över att det inte blev någon impro, nej det kände jag inte för att göra. Som tur är finns det en improgrupp i Jönköping som träffas samma dag så jag tog tåget dit i stället. Det flöt på fint och tåget var framme i tid. Det brukar sällan trassla på den sträckan, i alla fall inte för mig. Alla var glada att jag kom dit.

– Vi har haft sönder rälsen för att du skulle komma hit, sa Lina.

Hela hösten skulle det ta att laga den och blev den lagad så skulle de fixa något annat fel för att få ha mig där. Det sista var ju snällt sagt och det andra var (vad jag vet) hitte-på.

– Hon vet vad hon vill verkar det som, men det ska vi nog ta ur henne, sa min improkompis Henke som varit på kursen i Göteborg när han satt på ersättningsbussen hem och muttrade över att den inte stannade vid hans hållplats.

Själv sa jag att jag var på väg hem. Om man kommer hem vet man aldrig förrän man är hemma. Inte om man åker tåg. Det brukar som sagt sällan trassla på Jönköpingssträckan för mig. Så det var ju klart att det skulle göra det den här gången. I Sandhem tog det stopp.

– Det är ett tåg som gått sönder i Vartofta. Det finns bara ett spår, så vi kommer inte förbi, sa konduktören.

– Vilket skämt, sa jag och kunde bara skratta åt eländet.

Så vi satt väl där på tåget i Sandhem och väntade. Och väntade. Och väntade. Och sedan meddelades det att det skulle komma en ersättningsbuss 23.15 och jag tänkte att det skulle bli en trött torsdag. Man vet ju hur det är med ersättningsbussar. Finns de så kommer de sällan i tid. Den här skötte sig dock föredömligt och sedan bar det av längs kringelikrokiga vägar i det becksvarta mörkret med dimbankar och bilar som körde så långsamt så långsamt.

Jag har ingen lösning på hur man får bukt med dessa ständiga spårfel och allt vad det kan vara. Men ett alternativ kan vara att riva upp järnvägen och köra buss i stället. Då blir det i alla fall inte spårfel.

Hiss

Fina färgglada höstlöv.

Diss

Att favoritkängorna tar in vatten för det är sprickor i sulan.

Jag gillar att åka tåg. Det är ett bra sätt att ta sig fram och miljövänligt är det också. Men nu börjar mitt tålamod att ta slut. Som säkert bekant har det varit en del tågtrassel den gångna veckan. Hur gärna jag än vill gå på improkurs i Göteborg så finns det en gräns på hur länge jag kan tänka mig att åka tåg för att ta mig dit. I den bästa av världar tar det en och en halv timma. I den sämsta av världar kan det ta hur lång tid som helst. Och det är liksom ingen idé att åka om man redan innan man åker vet att man kommer bli kraftigt försenad och komma halvvägs in i kursen.

Så jag ställde in. Men sitta hemma och deppa över att det inte blev någon impro, nej det kände jag inte för att göra. Som tur är finns det en improgrupp i Jönköping som träffas samma dag så jag tog tåget dit i stället. Det flöt på fint och tåget var framme i tid. Det brukar sällan trassla på den sträckan, i alla fall inte för mig. Alla var glada att jag kom dit.

– Vi har haft sönder rälsen för att du skulle komma hit, sa Lina.

Hela hösten skulle det ta att laga den och blev den lagad så skulle de fixa något annat fel för att få ha mig där. Det sista var ju snällt sagt och det andra var (vad jag vet) hitte-på.

– Hon vet vad hon vill verkar det som, men det ska vi nog ta ur henne, sa min improkompis Henke som varit på kursen i Göteborg när han satt på ersättningsbussen hem och muttrade över att den inte stannade vid hans hållplats.

Själv sa jag att jag var på väg hem. Om man kommer hem vet man aldrig förrän man är hemma. Inte om man åker tåg. Det brukar som sagt sällan trassla på Jönköpingssträckan för mig. Så det var ju klart att det skulle göra det den här gången. I Sandhem tog det stopp.

– Det är ett tåg som gått sönder i Vartofta. Det finns bara ett spår, så vi kommer inte förbi, sa konduktören.

– Vilket skämt, sa jag och kunde bara skratta åt eländet.

Så vi satt väl där på tåget i Sandhem och väntade. Och väntade. Och väntade. Och sedan meddelades det att det skulle komma en ersättningsbuss 23.15 och jag tänkte att det skulle bli en trött torsdag. Man vet ju hur det är med ersättningsbussar. Finns de så kommer de sällan i tid. Den här skötte sig dock föredömligt och sedan bar det av längs kringelikrokiga vägar i det becksvarta mörkret med dimbankar och bilar som körde så långsamt så långsamt.

Jag har ingen lösning på hur man får bukt med dessa ständiga spårfel och allt vad det kan vara. Men ett alternativ kan vara att riva upp järnvägen och köra buss i stället. Då blir det i alla fall inte spårfel.

Hiss

Fina färgglada höstlöv.

Diss

Att favoritkängorna tar in vatten för det är sprickor i sulan.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.