29 sep 2015 04:00

29 sep 2015 04:00

Ertappad som snyltare i klassiskt palats

ALF EHN

Om guidens blickar kunnat döda hade det blivit två högar av aska i Dogernas palats i Venedig.

Vi backar bandet till mitten av 80-talet. På den tiden var det populärt och billigt att tågluffa. För en billig peng kunde man åka på de flesta tågen i Europa. Biljetten varade under en månad, och det var ett perfekt sätt att lära känna flera länder och städer.

Några ställen var billiga, några dyrare och några svindyra. Venedig tillhörde den senare kategorin, och gör väl troligen det fortfarande. Det är en italiensk pärla, uppbyggd på ett antal öar och med en mängd kanaler som kompletterar de smala gatorna.

Med tanke på en stram resebudget, som hörde till en tågluff, valde vi att ta nattåget till Venedig, tillbringa dagen där och ta tåget därifrån på kvällen.

Många hade samma tanke, det var trångt på tåget och det blev inte så mycket sömn under resan dit. Vi var rejält trötta, men glömde det snabbt när vi kom ut på stationen och gick och låste in bagaget.

Dogernas palats på San Marcoplatsen var en given första anhalt. Väl där kostade det ett antal lire (det var före eurons tid) att gå in. Egentligen för dyrt för oss, men det var ju något vi måste se. En guide hade inte varit fel, även om jag kunde en del av den intressanta historien. En italiensk grupp var inget för oss. Inte heller någon av de japanska grupper som virvlade omkring.

Plötsligt hörde vi en man som pratade svenska, danska och norska samtidigt. Runt sig hade mannen, som hade de skandinaviska flaggorna knutna på sitt paraply, en grupp turister som lyssnade uppmärksamt. Gruppen förflyttade sig med nordisk disciplin, tog bilder på det som fick fotas och höll sig nära guiden.

Vi såg ett fint tillfälle att få veta lite mer. Vi närmade oss försiktigt, gled in i gruppen så smidigt som möjligt och fick veta allt om en av de mäktiga männen som en gång styrt Venedig.

Sedan var det roliga slut. När gruppen förflyttade sig försökte vi hänga på, men guiden hade genomskådat oss. Han stannade upp, glodde och muttrade något om att vi inte tillhörde gruppen. De övriga i sällskapet, som troligen betalt en massa lire för rundturen, begrep vad det handlade om och började också blänga.

Jag kände mig som en snyltare, skämdes och rodnade. Jag bad försiktigt om ursäkt, sa något om ”fel grupp”, tittade på klockan och pekade på en annan samling som precis kommit in i salen.

Ingen trodde på oss och den nordiska gruppen tittade föraktfullt på de två som fräckt försökt snika till sig en gratis guidning.

Vi gick därifrån, tittade på de fina rummen, tavlorna och all annan konst i palatset.

När vi hunnit halvvägs, hörde vi en trygg norrländsk röst. Det var en guide med en grupp turister, som verkade vara svenskar. Jag och sällskapet tittade på varandra. Jag frågade norrlänningen om det var ok om vi hängde på.

Han sa ingenting, öppnade bara munnen, drog hastigt in luft och svarade ja på norrländska.

Om guidens blickar kunnat döda hade det blivit två högar av aska i Dogernas palats i Venedig.

Vi backar bandet till mitten av 80-talet. På den tiden var det populärt och billigt att tågluffa. För en billig peng kunde man åka på de flesta tågen i Europa. Biljetten varade under en månad, och det var ett perfekt sätt att lära känna flera länder och städer.

Några ställen var billiga, några dyrare och några svindyra. Venedig tillhörde den senare kategorin, och gör väl troligen det fortfarande. Det är en italiensk pärla, uppbyggd på ett antal öar och med en mängd kanaler som kompletterar de smala gatorna.

Med tanke på en stram resebudget, som hörde till en tågluff, valde vi att ta nattåget till Venedig, tillbringa dagen där och ta tåget därifrån på kvällen.

Många hade samma tanke, det var trångt på tåget och det blev inte så mycket sömn under resan dit. Vi var rejält trötta, men glömde det snabbt när vi kom ut på stationen och gick och låste in bagaget.

Dogernas palats på San Marcoplatsen var en given första anhalt. Väl där kostade det ett antal lire (det var före eurons tid) att gå in. Egentligen för dyrt för oss, men det var ju något vi måste se. En guide hade inte varit fel, även om jag kunde en del av den intressanta historien. En italiensk grupp var inget för oss. Inte heller någon av de japanska grupper som virvlade omkring.

Plötsligt hörde vi en man som pratade svenska, danska och norska samtidigt. Runt sig hade mannen, som hade de skandinaviska flaggorna knutna på sitt paraply, en grupp turister som lyssnade uppmärksamt. Gruppen förflyttade sig med nordisk disciplin, tog bilder på det som fick fotas och höll sig nära guiden.

Vi såg ett fint tillfälle att få veta lite mer. Vi närmade oss försiktigt, gled in i gruppen så smidigt som möjligt och fick veta allt om en av de mäktiga männen som en gång styrt Venedig.

Sedan var det roliga slut. När gruppen förflyttade sig försökte vi hänga på, men guiden hade genomskådat oss. Han stannade upp, glodde och muttrade något om att vi inte tillhörde gruppen. De övriga i sällskapet, som troligen betalt en massa lire för rundturen, begrep vad det handlade om och började också blänga.

Jag kände mig som en snyltare, skämdes och rodnade. Jag bad försiktigt om ursäkt, sa något om ”fel grupp”, tittade på klockan och pekade på en annan samling som precis kommit in i salen.

Ingen trodde på oss och den nordiska gruppen tittade föraktfullt på de två som fräckt försökt snika till sig en gratis guidning.

Vi gick därifrån, tittade på de fina rummen, tavlorna och all annan konst i palatset.

När vi hunnit halvvägs, hörde vi en trygg norrländsk röst. Det var en guide med en grupp turister, som verkade vara svenskar. Jag och sällskapet tittade på varandra. Jag frågade norrlänningen om det var ok om vi hängde på.

Han sa ingenting, öppnade bara munnen, drog hastigt in luft och svarade ja på norrländska.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.