02 okt 2015 04:00

02 okt 2015 04:00

Jag befinner mig nu i PTD

FLEMMING MOURITSEN

Det är fredag och för första gången på sju fredagar skall jag inte till Stadsteatern ikväll. Det känns väldigt konstigt för nu hade vi ju kommit igång. Vi kunde pjäsen så pass att vi kunde börja lira med varandra och även om vi fortfarande följde manuset så hittade vi nya infallsvinklar som gav ny betydelse åt det vi gjorde på scenen. Karaktärerna hade börjat komma till liv och bli alldeles egna individer inom oss.

Jag var med och spelade musikalen Spamalot. En fullständigt galen och mycket rolig historia som har sitt ursprung i Monty Pythons film om kung Arthur, hans riddare och jakten på den heliga Graal. Publiken tycktes uppskatta föreställningen och levde med på ett sätt som var helt underbart att få uppleva från scenen.

Jag hade jätteroligt men nu är min stund i Monty Pythons galna rampljus över. Därefter kommer tomheten. När fredagskvällen kommer skall jag inte iväg till teatern. Som tur är har jag en fästmö och två busiga kattungdomar som kan muntra upp mig nu när jag befinner mig i en PTD.

PTD står för Post-Teatral Depression och inträder ibland när spelperioden är över trots att man inte känner sig färdig med pjäsen. Det är en diagnos som en kamrat och jag uppfann då vi spelat färdigt en pjäs efter bara sex föreställningar. Vi var i precis det läget när vi kände att vi äntligen hade hittat våra karaktärer och nu kunde börja spela ut för fullt. Då var det över.

Att känna en sådan tomhet efter att det är slut betyder att vår hobby, att spela teater, ger oss en enorm tillfredsställelse. Jag har funderat på vilka andra hobbys som kan ge lika stor glädje och faktiskt inte kommit på någon.

För det är inte bara att man själv har lyckats lära in sitt manus och sedan spelar en karaktär som är en helt annan person. Det är dessutom ett kollektiv som gör detta tillsammans och stöttar varandra. Till det kommer spänningen som pulserar i kroppen när man skall gå in på scenen framför flera hundra människor som betalat flera hundra kronor var för att få se spektaklet.

Vissa skådespelare, såväl amatörer som proffs, blir så nervösa att de mår illa eller till och med spyr när de skall ut på scenen. Och trots det är suget efter att spela teater så starkt att de återvänder gång på gång.

För när man känner publikens respons under föreställningens gång och sedan till sist står på led tillsammans och bugar för en glatt applåderande publik så ger det ett glädjerus vars motsvarighet jag inte har hittat någon annanstans.

Därför finns det bara en bot för ett allvarligt anfall av PTD och det är att börja repetera på en ny pjäs så man får uppleva det hela igen, fast då på ett helt annat sätt. Och det, hör och häpna, har jag precis börjat med.

Hiss: Att Skövde har ett så gott utbud av teater, med såväl amatörer som proffs.

Diss: Det finns mycket att klaga på i den stora världen, men i min lilla värld kom jag inte på något. Det får vara så.

Det är fredag och för första gången på sju fredagar skall jag inte till Stadsteatern ikväll. Det känns väldigt konstigt för nu hade vi ju kommit igång. Vi kunde pjäsen så pass att vi kunde börja lira med varandra och även om vi fortfarande följde manuset så hittade vi nya infallsvinklar som gav ny betydelse åt det vi gjorde på scenen. Karaktärerna hade börjat komma till liv och bli alldeles egna individer inom oss.

Jag var med och spelade musikalen Spamalot. En fullständigt galen och mycket rolig historia som har sitt ursprung i Monty Pythons film om kung Arthur, hans riddare och jakten på den heliga Graal. Publiken tycktes uppskatta föreställningen och levde med på ett sätt som var helt underbart att få uppleva från scenen.

Jag hade jätteroligt men nu är min stund i Monty Pythons galna rampljus över. Därefter kommer tomheten. När fredagskvällen kommer skall jag inte iväg till teatern. Som tur är har jag en fästmö och två busiga kattungdomar som kan muntra upp mig nu när jag befinner mig i en PTD.

PTD står för Post-Teatral Depression och inträder ibland när spelperioden är över trots att man inte känner sig färdig med pjäsen. Det är en diagnos som en kamrat och jag uppfann då vi spelat färdigt en pjäs efter bara sex föreställningar. Vi var i precis det läget när vi kände att vi äntligen hade hittat våra karaktärer och nu kunde börja spela ut för fullt. Då var det över.

Att känna en sådan tomhet efter att det är slut betyder att vår hobby, att spela teater, ger oss en enorm tillfredsställelse. Jag har funderat på vilka andra hobbys som kan ge lika stor glädje och faktiskt inte kommit på någon.

För det är inte bara att man själv har lyckats lära in sitt manus och sedan spelar en karaktär som är en helt annan person. Det är dessutom ett kollektiv som gör detta tillsammans och stöttar varandra. Till det kommer spänningen som pulserar i kroppen när man skall gå in på scenen framför flera hundra människor som betalat flera hundra kronor var för att få se spektaklet.

Vissa skådespelare, såväl amatörer som proffs, blir så nervösa att de mår illa eller till och med spyr när de skall ut på scenen. Och trots det är suget efter att spela teater så starkt att de återvänder gång på gång.

För när man känner publikens respons under föreställningens gång och sedan till sist står på led tillsammans och bugar för en glatt applåderande publik så ger det ett glädjerus vars motsvarighet jag inte har hittat någon annanstans.

Därför finns det bara en bot för ett allvarligt anfall av PTD och det är att börja repetera på en ny pjäs så man får uppleva det hela igen, fast då på ett helt annat sätt. Och det, hör och häpna, har jag precis börjat med.

Hiss: Att Skövde har ett så gott utbud av teater, med såväl amatörer som proffs.

Diss: Det finns mycket att klaga på i den stora världen, men i min lilla värld kom jag inte på något. Det får vara så.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.