06 okt 2015 04:00

06 okt 2015 04:00

När jag nästan fick svar från ministern

LINDA VAN LITH

Gabriel Wikström, jag hade verkligen uppskattat fem minuter av din tid.

I april var jag fortfarande student. Jag var i full gång med att få ihop mitt slutprojekt, ett radioreportage om tandvård.

Idén fick jag efter att ha pratat med en man som i sitt arbete möter bland annat ekonomiskt- och socialt utsatta personer. Han berättade om att allt fler hörde av sig till dem och bad om hjälp för att betala kostnaderna för akuta tandläkarbesök. Enligt hans uppgifter var situationen ohållbar och de hade bara resurser till att hjälpa ett fåtal, de som hade det allra värst. I reportaget berättade han om människor som saknade tänder och fick stå ut med smärtan och stanken till följd av ett varigt tandkött. Han sa att de kände skam och hade svårt att skapa sig ett socialt umgänge.

Lyssnaren fick också möta Emma, en tjej som hade fått kämpa länge för att ha råd att laga sina delvis söndersmulade tänder. Hon hade gjort många ekonomiska omprioriteringar och hade precis bokat tid för den sista nödvändiga lagningen, hon skulle äntligen få en chans att må bra igen.

Jag jobbade varje dag i flera veckor för att få klart mitt reportage. Tillslut var det bara en sak som fattades, en kommentar från någon med ”makt över” tandvårdsreformen. Någon som kunde förklara varför tandvården skiljer sig så mycket från den övriga sjukvården när tandhälsan påverkar så mycket mer än bara tänderna. Redan i projektstarten försökte jag få kontakt med sjukvårdsminister Gabriel Wikström.

Efter flertalet telefonsamtal och mail gav jag tillslut upp, han ville helt enkelt inte prata med mig. I hans ställe fick en politiskt sakkunnig på samma departement rycka in. Ett radioreportage med fokus på en politisk fråga, helt utan en politikers kommentar håller ju inte riktigt.

I onsdags, förra veckan, kom sedan det efterlängtade svaret (bara ett halvår för sent). En person med världens längsta titel, brevhandläggare åt folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström, hade besvärat sig att få iväg ett mail. Svaret bestod av ett halvt A4 med text där avsändaren berättade varför jag fått vänta så länge på ett svar jag aldrig skulle få. Studentarbeten var helt enkelt inte prioriterade. Antagligen hade hon sparat mer av sin dyrbara tid om hon bara hade svarat på mina frågor i stället... eller struntat i att skriva ut hela sin titel.

Lite besviken är jag allt, alla har väl fem minuter över. Det är en viktig fråga som berör många och förtjänar en förklaring.

Hiss: Stefan Löfven, för att du hade förnuft att inte utse Gabriel Wikström till utbildningsminister.

Diss: Att skicka ett svar utan att kommentera en enda fråga.

Gabriel Wikström, jag hade verkligen uppskattat fem minuter av din tid.

I april var jag fortfarande student. Jag var i full gång med att få ihop mitt slutprojekt, ett radioreportage om tandvård.

Idén fick jag efter att ha pratat med en man som i sitt arbete möter bland annat ekonomiskt- och socialt utsatta personer. Han berättade om att allt fler hörde av sig till dem och bad om hjälp för att betala kostnaderna för akuta tandläkarbesök. Enligt hans uppgifter var situationen ohållbar och de hade bara resurser till att hjälpa ett fåtal, de som hade det allra värst. I reportaget berättade han om människor som saknade tänder och fick stå ut med smärtan och stanken till följd av ett varigt tandkött. Han sa att de kände skam och hade svårt att skapa sig ett socialt umgänge.

Lyssnaren fick också möta Emma, en tjej som hade fått kämpa länge för att ha råd att laga sina delvis söndersmulade tänder. Hon hade gjort många ekonomiska omprioriteringar och hade precis bokat tid för den sista nödvändiga lagningen, hon skulle äntligen få en chans att må bra igen.

Jag jobbade varje dag i flera veckor för att få klart mitt reportage. Tillslut var det bara en sak som fattades, en kommentar från någon med ”makt över” tandvårdsreformen. Någon som kunde förklara varför tandvården skiljer sig så mycket från den övriga sjukvården när tandhälsan påverkar så mycket mer än bara tänderna. Redan i projektstarten försökte jag få kontakt med sjukvårdsminister Gabriel Wikström.

Efter flertalet telefonsamtal och mail gav jag tillslut upp, han ville helt enkelt inte prata med mig. I hans ställe fick en politiskt sakkunnig på samma departement rycka in. Ett radioreportage med fokus på en politisk fråga, helt utan en politikers kommentar håller ju inte riktigt.

I onsdags, förra veckan, kom sedan det efterlängtade svaret (bara ett halvår för sent). En person med världens längsta titel, brevhandläggare åt folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström, hade besvärat sig att få iväg ett mail. Svaret bestod av ett halvt A4 med text där avsändaren berättade varför jag fått vänta så länge på ett svar jag aldrig skulle få. Studentarbeten var helt enkelt inte prioriterade. Antagligen hade hon sparat mer av sin dyrbara tid om hon bara hade svarat på mina frågor i stället... eller struntat i att skriva ut hela sin titel.

Lite besviken är jag allt, alla har väl fem minuter över. Det är en viktig fråga som berör många och förtjänar en förklaring.

Hiss: Stefan Löfven, för att du hade förnuft att inte utse Gabriel Wikström till utbildningsminister.

Diss: Att skicka ett svar utan att kommentera en enda fråga.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.