07 okt 2015 05:00

07 okt 2015 05:00

Det är inte alltid rätt att blinka

FLEMMING MOURITSEN

Det händer rätt ofta att jag retar mig på att många förare numera låter bli att blinka när de skall svänga.

Jag har tagit upp ämnet tidigare och har faktiskt tänkt att låta bli att tjata mer om det i den här spalten. Men den arrogans som visas när förare inte anser att det angår någon annan vad de tänker göra på gatorna driver mig nästan till vansinne. Dessutom är det inte bara vi vanliga förare som syndar utan det händer minst lika ofta att yrkesförare struntar i att blinka... till och med poliser och de borde väl vara de som föregick mest med gott exempel?

– Va?

Men idag tänker jag alltså inte prata om när folk låter bli att blinka i trafiken. Istället handlar det här om ett tillfälle då det var precis tvärt om. Det här hände för något år sedan och jag har gått och sugit på det och vetat att det skulle bli en krönika men däremot inte riktigt hur jag skulle presentera det. Men nu har jag ledsnat på att vänta på en snygg infallsvinkel och berättar historien rakt upp och ner istället.

Jag hade varit och handlat på Kvantum och var på väg hem. Jag skulle svänga höger upp på Gamla Kungsvägen och väntade på fritt läge... och blinkade. Från vänster kom en bil som blinkade in mot Kvantum så jag svängde ut och drog iväg. Men omedelbart såg jag i backspegeln att bilen kom upp i baken på mig. Den hade inte svängt utan skulle rakt fram. Föraren blinkade med helljuset och tutade på mig. Sedan svängde han ut för att köra om mig men fick kasta sig tillbaka in bakom mig då han fick möte. Så tutan fick komma till användning igen.

Jag tyckte inte att det där var särskilt kul. Självklart hade jag ett ansvar för jag skall se mig för innan jag svänger ut, men jag vet att den andra bilen blinkade så den hade ju del i ansvaret. Men föraren ansåg tydligen att felet helt var mitt.

När jag kom fram till stoppskylten vid Norra Bergvägen stannade jag, drog handbromsen och klev ur för att kunna säga till den andre föraren att han hade blinkat och att det var därför jag körde ut. Men när jag kom fram till förardörren så insåg jag att mina könsfördomar hade lurat mig. Föraren var en kvinna i yngre medelåldern som öppnade dörren på glänt och skrek:

– Gå och sätt dig i bilen för helvete!

Jag blev lite paff men försökte ändå säga det jag tänkt, men hon skrek igen:

– Gå och sätt dig i bilen för helvete!

Det gick visst inte att prata med henne så jag lommade tillbaka och körde hemåt. Under färden hem växlade jag mellan att vara rasande arg och att gapskratta. För jag fick ju trots allt erkänna för mig själv:

Det är inte alltid rätt att blinka, speciellt inte om man inte tänker svänga.

 

Hiss: Ambitiösa elever. Det är alltid kul att se dem.

 

Diss: Poliser som anser att trafikregler bara gäller oss vanliga dödliga och inte dem.

Jag har tagit upp ämnet tidigare och har faktiskt tänkt att låta bli att tjata mer om det i den här spalten. Men den arrogans som visas när förare inte anser att det angår någon annan vad de tänker göra på gatorna driver mig nästan till vansinne. Dessutom är det inte bara vi vanliga förare som syndar utan det händer minst lika ofta att yrkesförare struntar i att blinka... till och med poliser och de borde väl vara de som föregick mest med gott exempel?

– Va?

Men idag tänker jag alltså inte prata om när folk låter bli att blinka i trafiken. Istället handlar det här om ett tillfälle då det var precis tvärt om. Det här hände för något år sedan och jag har gått och sugit på det och vetat att det skulle bli en krönika men däremot inte riktigt hur jag skulle presentera det. Men nu har jag ledsnat på att vänta på en snygg infallsvinkel och berättar historien rakt upp och ner istället.

Jag hade varit och handlat på Kvantum och var på väg hem. Jag skulle svänga höger upp på Gamla Kungsvägen och väntade på fritt läge... och blinkade. Från vänster kom en bil som blinkade in mot Kvantum så jag svängde ut och drog iväg. Men omedelbart såg jag i backspegeln att bilen kom upp i baken på mig. Den hade inte svängt utan skulle rakt fram. Föraren blinkade med helljuset och tutade på mig. Sedan svängde han ut för att köra om mig men fick kasta sig tillbaka in bakom mig då han fick möte. Så tutan fick komma till användning igen.

Jag tyckte inte att det där var särskilt kul. Självklart hade jag ett ansvar för jag skall se mig för innan jag svänger ut, men jag vet att den andra bilen blinkade så den hade ju del i ansvaret. Men föraren ansåg tydligen att felet helt var mitt.

När jag kom fram till stoppskylten vid Norra Bergvägen stannade jag, drog handbromsen och klev ur för att kunna säga till den andre föraren att han hade blinkat och att det var därför jag körde ut. Men när jag kom fram till förardörren så insåg jag att mina könsfördomar hade lurat mig. Föraren var en kvinna i yngre medelåldern som öppnade dörren på glänt och skrek:

– Gå och sätt dig i bilen för helvete!

Jag blev lite paff men försökte ändå säga det jag tänkt, men hon skrek igen:

– Gå och sätt dig i bilen för helvete!

Det gick visst inte att prata med henne så jag lommade tillbaka och körde hemåt. Under färden hem växlade jag mellan att vara rasande arg och att gapskratta. För jag fick ju trots allt erkänna för mig själv:

Det är inte alltid rätt att blinka, speciellt inte om man inte tänker svänga.

 

Hiss: Ambitiösa elever. Det är alltid kul att se dem.

 

Diss: Poliser som anser att trafikregler bara gäller oss vanliga dödliga och inte dem.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.