08 okt 2015 04:00

08 okt 2015 04:00

En lycklig och framgångsrik återförening

LINUS HELLMAN

Det som hör ihop, växer nu åter ihop.
Den tidigare västtyske förbundskanslern Willy Brandts ord efter den tyska återföreningen är klassiska.
I lördags var det 25 år sedan det som idag är Förbundsrepubliken Tyskland enades och det är ett land som har gjort en remarkabel resa på bara ett kvarts sekel.

Det finns all anledning att i dessa dagar fästa uppmärksamhet vid det tyska minnesmärket. Det är 25 år som har förlöpt sedan öst och väst åter blev till ett. Den 9 november året innan hade Berlinmuren äntligen fallit och Sovjetunionen befann sig i upplösning. Den mur som delat Europa sedan 1961 och varit symbolen för det kalla kriget möjliggjorde en demokratisering av Europa när kommunismen slutligen trängdes tillbaka. Där inleddes processen till en tysk återförening som den 3 oktober 1990 kunde bli verklighet.

När DDR avskaffade enpartidiktaturen och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov inte tänkte förhindra en återförening var det historiska paradigmskiftet snart ett faktum. Det var ingalunda givet att så skulle bli fallet. Storbritannien och Frankrikes ledare Margaret Thatcher och François Mitterrand var tveksamma till en återförening som skulle ge Tyskland ett ökat inflytande. De hade ju besegrat tyskarna två gånger och visste vad ett alltför starkt Tyskland tidigare hade resulterat i. Europas fiende är och förblir historien.

I den ekonomiska krisens spår har det ånyo visat sig att Tyskland är Europas stormakt. Efter andra världskrigets slut har det därför handlat om att binda in landet i olika samarbeten för att förhindra en ny katastrof, senast genom den gemensamma valutan euron.

Helmut Kohl, de facto förbundskansler i 16 år och som var med och återförenade Tyskland, övergav en gång i tiden D-marken mot euron i sin ambition om ett enat Europa när EMU utformades i Maastricht i början av 1990-talet. Idag lever vi med defekterna av valutasamarbetet och det är upp till dagens politiker att hålla ihop systemet och skapa en gynnsam utveckling.

Tyskland är idag Europas ledande nation och den tyska ekonomin är idag den starkaste. Tyskland har helt enkelt en nyckelroll. I realiteten är det Berlin och inte Bryssel som är Europas maktcentrum och det är en tydlig maktförskjutning.

Resultatet av den ekonomiska krisen tenderar att bli ett starkare Tyskland. I över 100 år har Tyskland spelat en central roll i Europas historia. De andra länderna har på olika sätt försökt att värja sig mot detta land som sägs vara för stort för Europa men för litet för världen. Tyskland känner av historiens börda och vill helst inte gå före, men de lånar ändå ut pengar till de skuldsatta länderna. Det sker dock inte villkorslöst. I utbyte kräver man reformer som ska stärka ländernas konkurrenskraft, att de förändrar sina ekonomier i grunden.

Tyskland har en exceptionell utveckling såväl ekonomiskt som politiskt sedan det andra världskrigets slut och återföreningen även om det fortsatt är regionala skillnader mellan det gamla öst och väst. Europa i dess helhet har också under de senaste 25 åren haft en positiv utveckling. Nu gäller det för Europa att stå pall i prövningens svåra stund med ekonomiska problem och en akut flyktingkatastrof som innebär stora utmaningar. Vi ser ökade spänningar mellan länder och människor, ty Europa riskerar då att splittras och förlora i betydelse i det globala perspektivet.

Det sägs ibland att Tyskland är som en ekonomisk jätte fast i en politisk dvärgdräkt. Den förenklade bilden håller på att suddas ut om den inte redan har gjort det. I detta ligger Europas verkliga dilemma. Tyskland är så mycket större och mäktigare än de andra europeiska länderna men hur ska deras framtida roll se ut?

De närmaste åren ger oss förmodligen svaret på denna känsliga och historiskt laddade fråga.

Det finns all anledning att i dessa dagar fästa uppmärksamhet vid det tyska minnesmärket. Det är 25 år som har förlöpt sedan öst och väst åter blev till ett. Den 9 november året innan hade Berlinmuren äntligen fallit och Sovjetunionen befann sig i upplösning. Den mur som delat Europa sedan 1961 och varit symbolen för det kalla kriget möjliggjorde en demokratisering av Europa när kommunismen slutligen trängdes tillbaka. Där inleddes processen till en tysk återförening som den 3 oktober 1990 kunde bli verklighet.

När DDR avskaffade enpartidiktaturen och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov inte tänkte förhindra en återförening var det historiska paradigmskiftet snart ett faktum. Det var ingalunda givet att så skulle bli fallet. Storbritannien och Frankrikes ledare Margaret Thatcher och François Mitterrand var tveksamma till en återförening som skulle ge Tyskland ett ökat inflytande. De hade ju besegrat tyskarna två gånger och visste vad ett alltför starkt Tyskland tidigare hade resulterat i. Europas fiende är och förblir historien.

I den ekonomiska krisens spår har det ånyo visat sig att Tyskland är Europas stormakt. Efter andra världskrigets slut har det därför handlat om att binda in landet i olika samarbeten för att förhindra en ny katastrof, senast genom den gemensamma valutan euron.

Helmut Kohl, de facto förbundskansler i 16 år och som var med och återförenade Tyskland, övergav en gång i tiden D-marken mot euron i sin ambition om ett enat Europa när EMU utformades i Maastricht i början av 1990-talet. Idag lever vi med defekterna av valutasamarbetet och det är upp till dagens politiker att hålla ihop systemet och skapa en gynnsam utveckling.

Tyskland är idag Europas ledande nation och den tyska ekonomin är idag den starkaste. Tyskland har helt enkelt en nyckelroll. I realiteten är det Berlin och inte Bryssel som är Europas maktcentrum och det är en tydlig maktförskjutning.

Resultatet av den ekonomiska krisen tenderar att bli ett starkare Tyskland. I över 100 år har Tyskland spelat en central roll i Europas historia. De andra länderna har på olika sätt försökt att värja sig mot detta land som sägs vara för stort för Europa men för litet för världen. Tyskland känner av historiens börda och vill helst inte gå före, men de lånar ändå ut pengar till de skuldsatta länderna. Det sker dock inte villkorslöst. I utbyte kräver man reformer som ska stärka ländernas konkurrenskraft, att de förändrar sina ekonomier i grunden.

Tyskland har en exceptionell utveckling såväl ekonomiskt som politiskt sedan det andra världskrigets slut och återföreningen även om det fortsatt är regionala skillnader mellan det gamla öst och väst. Europa i dess helhet har också under de senaste 25 åren haft en positiv utveckling. Nu gäller det för Europa att stå pall i prövningens svåra stund med ekonomiska problem och en akut flyktingkatastrof som innebär stora utmaningar. Vi ser ökade spänningar mellan länder och människor, ty Europa riskerar då att splittras och förlora i betydelse i det globala perspektivet.

Det sägs ibland att Tyskland är som en ekonomisk jätte fast i en politisk dvärgdräkt. Den förenklade bilden håller på att suddas ut om den inte redan har gjort det. I detta ligger Europas verkliga dilemma. Tyskland är så mycket större och mäktigare än de andra europeiska länderna men hur ska deras framtida roll se ut?

De närmaste åren ger oss förmodligen svaret på denna känsliga och historiskt laddade fråga.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.