09 okt 2015 05:00

09 okt 2015 05:00

Jag accepterar mina halvtaskiga teckningar

FLEMMING MOURITSEN

Jag läser just nu den senaste boken i Millenniumserien. Bland mycket annat handlar boken om ett gossebarn som så långt jag hittills läst verkar ha autism.

Dessutom visar han prov på en savantförmåga då han kan teckna det han ser otroligt detaljerat och likt.

Jag har genom mitt liv tyckt om att rita och måla och inbillar mig dessutom vara hyfsad på det. Det kanske jag är ... eller inte. Hur som helst får jag en märklig känsla av avundsjuka när jag läser om grabben i boken. För fenomenet finns, jag har läst om det och sett några dokumentärer om savanter som haft fantastiska förmågor.

Vissa kan sätta sig vid pianot och utan skolning spela avancerade stycken efter att bara hört dem någon gång. Andra minns allt det de läst och kan säga inte bara ordagrant vad som står i en bok utan även på vilken sida det stod. Det finns flera andra förmågor och så finns det de som kan rita av sånt de sett, om de så bara sett en skymt av det. Det skulle jag också vilja kunna.

Men sådana förmågor tycks för det mesta vara kopplat till att ha autism och det verkar verkligen inte vara någon lek att lida av det.

Jag läste för en del år sedan en bok som heter Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon. Den handlar om en pojke som i och för sig har Aspergers syndrom, men det är släkt med autism. Det är kanske den bästa romanen i ämnet som skrivits. I alla fall så är det den enda skönlitterära boken som rekommenderas av Stockholms läns landsting på deras hemsida om autism och Aspberger (som jag kunde hitta).

Bokens huvudperson, en ung grabb med Aspberger, kommer vid ett tillfälle in i centralhallen på en stor järnvägsstation. Han tvärstannar innanför dörren och innan han kan fortsätta framåt är han tvungen att titta på och identifiera allt han ser. Varje detalj måste skärskådas innan nästa detalj kan få hans uppmärksamhet och därinne fanns det många detaljer. Så han blir stående mycket länge innan han kan gå vidare.

Själv hade jag bara traskat in och svept runt med blicken på jakt efter den information som jag för stunden behövde, klockan och skylten med avgångar till exempel. Vi så kallat normala väljer bort att titta på det som för stunden inte intresserar oss och ser bara det vi behöver. Vi stormar gärna rakt igenom en lokal med fantastisk arkitektur utan att ens se att det är snyggt.

Om grabben med Aspberger kunde uppskatta skönheten i lokalen eller bara såg detaljer vet jag inte, men det där med att stanna upp och titta noggrant är något som vi alla i vår stressade tid borde försöka lära oss.

Däremot verkar orsaken till savantförmågor vara grymt jobbigt att ha, så jag accepterar mina halvtaskiga teckningar, men försöker i alla fall att titta lite omsorgsfullare på mina omgivningar... när jag hinner.

 

Hiss: Känslan av att titta på en bild man gjort och häpet tycka att den är bra.

 

Diss: Det som det just nu fina höstvädret snart kommer att bytas mot.

Dessutom visar han prov på en savantförmåga då han kan teckna det han ser otroligt detaljerat och likt.

Jag har genom mitt liv tyckt om att rita och måla och inbillar mig dessutom vara hyfsad på det. Det kanske jag är ... eller inte. Hur som helst får jag en märklig känsla av avundsjuka när jag läser om grabben i boken. För fenomenet finns, jag har läst om det och sett några dokumentärer om savanter som haft fantastiska förmågor.

Vissa kan sätta sig vid pianot och utan skolning spela avancerade stycken efter att bara hört dem någon gång. Andra minns allt det de läst och kan säga inte bara ordagrant vad som står i en bok utan även på vilken sida det stod. Det finns flera andra förmågor och så finns det de som kan rita av sånt de sett, om de så bara sett en skymt av det. Det skulle jag också vilja kunna.

Men sådana förmågor tycks för det mesta vara kopplat till att ha autism och det verkar verkligen inte vara någon lek att lida av det.

Jag läste för en del år sedan en bok som heter Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon. Den handlar om en pojke som i och för sig har Aspergers syndrom, men det är släkt med autism. Det är kanske den bästa romanen i ämnet som skrivits. I alla fall så är det den enda skönlitterära boken som rekommenderas av Stockholms läns landsting på deras hemsida om autism och Aspberger (som jag kunde hitta).

Bokens huvudperson, en ung grabb med Aspberger, kommer vid ett tillfälle in i centralhallen på en stor järnvägsstation. Han tvärstannar innanför dörren och innan han kan fortsätta framåt är han tvungen att titta på och identifiera allt han ser. Varje detalj måste skärskådas innan nästa detalj kan få hans uppmärksamhet och därinne fanns det många detaljer. Så han blir stående mycket länge innan han kan gå vidare.

Själv hade jag bara traskat in och svept runt med blicken på jakt efter den information som jag för stunden behövde, klockan och skylten med avgångar till exempel. Vi så kallat normala väljer bort att titta på det som för stunden inte intresserar oss och ser bara det vi behöver. Vi stormar gärna rakt igenom en lokal med fantastisk arkitektur utan att ens se att det är snyggt.

Om grabben med Aspberger kunde uppskatta skönheten i lokalen eller bara såg detaljer vet jag inte, men det där med att stanna upp och titta noggrant är något som vi alla i vår stressade tid borde försöka lära oss.

Däremot verkar orsaken till savantförmågor vara grymt jobbigt att ha, så jag accepterar mina halvtaskiga teckningar, men försöker i alla fall att titta lite omsorgsfullare på mina omgivningar... när jag hinner.

 

Hiss: Känslan av att titta på en bild man gjort och häpet tycka att den är bra.

 

Diss: Det som det just nu fina höstvädret snart kommer att bytas mot.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.