10 okt 2015 04:00

10 okt 2015 04:00

Politkovskaja - nio år har gått

KARIN LÅNGSTRÖM

Det är nästan på dagen nio år sedan journalisten Anna Politkovskaja mördades i hissen i sitt bostadshus i Moskva.

Hon hade gjort sig känd för sin kritik av Vladimir Putin och särskilt i fråga om tjetjenienkriget, och för sin kamp för mänskliga rättigheter.

Det är svårt att inte låta tanken gå till Politkovskaja och hennes anhöriga när den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj nu tilldelas Nobelpriset i litteratur.

För den som inte varit i närheten av hennes verk tidigare kan det verkligen rekommenderas att ta en närmare titt. Hon skriver en dokumentärprosa som är väl underbyggd med verklighetsmaterial. Hon beskriver verkligheten med barnens och kvinnornas ögon, till exempel i reportagesviten Utopins röster om de sovjetiska barnens minnen från Andra världskriget. I boken Zinkpojkarna ger hon röst till de mödrar, systrar och partners som fick hem sina anhöriga från Afghanistan, i just zinkkistor. Detta var lite för magstarkt för regimen i Moskva som helt sonika ställde henne inför rätta.

Men Svetlana Aleksijevitj ger sig inte utan fortsätter beskriva för omvärlden hur det är att leva i en diktatur som äter sig in i människors liv och vardag.

Om detta må vi berätta, även om det stundtals känns dystert. Spelar det någon roll? Ett sovjetiskt barn på 40-talet eller ett somaliskt barn på 2010-talet? Vi har läst om och om igen hur det är att vara hungrig, rädd för granater och våldtäktsmän, hur det är att se sina anhöriga dö en efter en, men när blir det en skillnad på riktigt?

Medan Ryssland bombar oppositionella i Syrien talar Barack Obama om hur han räknar med syriska flyktingar i sitt land under decennier framåt. Vem vill kriga? Uppenbarligen många, ganska inflytelserika personer. Med Politkovskaja, Aleksijevitj och andra människorättskämpar står vi emot världsherrar, vapentillverkare och legosoldater. Det är lätt att bli uppgiven.

Men jag väljer att ta nya tag. Vi delar ut vinterjackor på Lyktan till den ene efter den andre och räknar med att hålla igång verksamheten ett tag till, välkomnar flyktingar i en strid ström. Starkt är det när människor som kom hit under balkankriget kommer med gåvor och berättar att de vet precis hur det var. Pay it forward. De har känt i sina kroppar hur det var att frysa. Hur det var att bli tittad snett på. Hur det var att känna sig helt dum i huvudet för att en inte vet hur Västtrafik fungerar.

Avslutningsvis vill jag dela vidare kollegan Sara Stridsbergs kommentar om Aleksijevitjs författarskap:

Och fast allt handlar om förstörelse så finns ändå den där stora känslan av ett sorts livsljus inne i människan, i varje människa, någonting som inte går att utplåna, ett livets puls och hoppets.

 

Hiss: Alla engagerade människor. Fortsätt kämpa

 

Diss: Ni som lämnar smutsiga och trasiga kläder till Lyktan, Gengåvan och Röda Korsets Kupan. Vi vill inte vara otacksamma, men konstaterar samtidigt att så fattigt land är inte Sverige att flyktingar som kommer hit ska behöva gå omkring i andras smuts.

Hon hade gjort sig känd för sin kritik av Vladimir Putin och särskilt i fråga om tjetjenienkriget, och för sin kamp för mänskliga rättigheter.

Det är svårt att inte låta tanken gå till Politkovskaja och hennes anhöriga när den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj nu tilldelas Nobelpriset i litteratur.

För den som inte varit i närheten av hennes verk tidigare kan det verkligen rekommenderas att ta en närmare titt. Hon skriver en dokumentärprosa som är väl underbyggd med verklighetsmaterial. Hon beskriver verkligheten med barnens och kvinnornas ögon, till exempel i reportagesviten Utopins röster om de sovjetiska barnens minnen från Andra världskriget. I boken Zinkpojkarna ger hon röst till de mödrar, systrar och partners som fick hem sina anhöriga från Afghanistan, i just zinkkistor. Detta var lite för magstarkt för regimen i Moskva som helt sonika ställde henne inför rätta.

Men Svetlana Aleksijevitj ger sig inte utan fortsätter beskriva för omvärlden hur det är att leva i en diktatur som äter sig in i människors liv och vardag.

Om detta må vi berätta, även om det stundtals känns dystert. Spelar det någon roll? Ett sovjetiskt barn på 40-talet eller ett somaliskt barn på 2010-talet? Vi har läst om och om igen hur det är att vara hungrig, rädd för granater och våldtäktsmän, hur det är att se sina anhöriga dö en efter en, men när blir det en skillnad på riktigt?

Medan Ryssland bombar oppositionella i Syrien talar Barack Obama om hur han räknar med syriska flyktingar i sitt land under decennier framåt. Vem vill kriga? Uppenbarligen många, ganska inflytelserika personer. Med Politkovskaja, Aleksijevitj och andra människorättskämpar står vi emot världsherrar, vapentillverkare och legosoldater. Det är lätt att bli uppgiven.

Men jag väljer att ta nya tag. Vi delar ut vinterjackor på Lyktan till den ene efter den andre och räknar med att hålla igång verksamheten ett tag till, välkomnar flyktingar i en strid ström. Starkt är det när människor som kom hit under balkankriget kommer med gåvor och berättar att de vet precis hur det var. Pay it forward. De har känt i sina kroppar hur det var att frysa. Hur det var att bli tittad snett på. Hur det var att känna sig helt dum i huvudet för att en inte vet hur Västtrafik fungerar.

Avslutningsvis vill jag dela vidare kollegan Sara Stridsbergs kommentar om Aleksijevitjs författarskap:

Och fast allt handlar om förstörelse så finns ändå den där stora känslan av ett sorts livsljus inne i människan, i varje människa, någonting som inte går att utplåna, ett livets puls och hoppets.

 

Hiss: Alla engagerade människor. Fortsätt kämpa

 

Diss: Ni som lämnar smutsiga och trasiga kläder till Lyktan, Gengåvan och Röda Korsets Kupan. Vi vill inte vara otacksamma, men konstaterar samtidigt att så fattigt land är inte Sverige att flyktingar som kommer hit ska behöva gå omkring i andras smuts.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.