19 okt 2015 04:00

19 okt 2015 04:00

När man tar vid där man slutat

PETRA LUNDGREN

Ibland träffar man någon som man inte träffat på länge, fast det känns inte så för man tar bara vid där man slutade. Känner du igen dig? Själv blev jag jätteglad när min gamla kompis dök upp på stationen.

Vi umgicks nästan jämt under några år. Sedan flyttade jag från stan. Sedan flyttade hon. Nu är båda tillbaka. Sedan länge i och för sig, så vi har ju ändå inte setts så mycket. Men nu hade hon börjat pendla till Skövde. Och ja, det var bara att ta vid där vi slutade. Plötsligt blev det himla roligt att åka tåg.

Jag har ju ett bra minne så jag berättade lite anekdoter från förr och hon sa:

– Men hur kommer du ihåg det?

– Jag är bra på detaljer, sa jag.

Speciellt minns jag den gången vi sminkade oss som vampyrer och åkte upp till min pappa.

– Kommer han inte tycka att det är konstigt? frågade hon.

– Nej, han skulle tycka att det var mer konstigt om jag kom i kjol, sa jag.

Mycket riktigt blev det ingen större reaktion.

– Har ni klätt ut er? Till vad? Jaså vampyrer! Kom in så kan vi ta en bild!

Jag kom ihåg det mesta som vi hittade på när det begav sig, det liksom bara sprutade ut saker ur munnen. Utom namnet på den där artisten som hon trilskades med att lyssna på och som jag inte tyckte var det minsta bra.

– Ja, du vet han. En äldre man typ, sa jag.

Hon tänkte så det knakade och till slut kom hon på det:

– Bryan Ferry?

– Japp, han! sa jag då.

En gång skickade vi brev till Carl-Einar Häckner. Vi skrattade så vi skrek när vi skrev det. Det var verkligen komplett galet. Jag önskar att vi hade tagit en kopia. Men mest önskar jag att jag hade fått vara en fluga på väggen när han läste det. Om han läste det.

– Min dotter gillar Carl-Einar. Vi brukar se honom på Liseberg. Sist gick hon fram och sa att hon tyckte att han var duktig och frågade om hon kunde få en autograf, berättade min gamla kompis.

– Sa du att du skrivit ett brev då? frågade jag.

– Nej, sa hon och skrattade.

En dag sa min gamla kompis att hon berättat för sin mamma (som jag tycker är jätterolig) att hon åkt tåg med mig.

– Mamma berättade att hon hade en bild på min mormor, din farmor och fru Hägg och ”dom där”. Det var en syjunta.

Varken jag eller min kompis visste vilka fru Hägg och ”dom där” var. (Min pappa mindes däremot fru Hägg, ”dom där” var för svävande att känna igen.)

Just som jag såg fram lite extra mot att åka tåg (det kan vara rätt tråkigt) och kanske får veta mer om fru Hägg och ”dom där” så slutade min kompis att tågpendla. Trist! Det var kul så länge det varade (två veckor), men jag har blivit lovad en bild på syjuntan. Det ser jag fram emot!

 

Hiss

Att baka. Jag gillar att baka. Sist bakade jag brownie med smörkräm och färgglada chokladlinser på.

Diss

Att det plötsligt smällde till och blev väldigt mörkt på morgonen.

Vi umgicks nästan jämt under några år. Sedan flyttade jag från stan. Sedan flyttade hon. Nu är båda tillbaka. Sedan länge i och för sig, så vi har ju ändå inte setts så mycket. Men nu hade hon börjat pendla till Skövde. Och ja, det var bara att ta vid där vi slutade. Plötsligt blev det himla roligt att åka tåg.

Jag har ju ett bra minne så jag berättade lite anekdoter från förr och hon sa:

– Men hur kommer du ihåg det?

– Jag är bra på detaljer, sa jag.

Speciellt minns jag den gången vi sminkade oss som vampyrer och åkte upp till min pappa.

– Kommer han inte tycka att det är konstigt? frågade hon.

– Nej, han skulle tycka att det var mer konstigt om jag kom i kjol, sa jag.

Mycket riktigt blev det ingen större reaktion.

– Har ni klätt ut er? Till vad? Jaså vampyrer! Kom in så kan vi ta en bild!

Jag kom ihåg det mesta som vi hittade på när det begav sig, det liksom bara sprutade ut saker ur munnen. Utom namnet på den där artisten som hon trilskades med att lyssna på och som jag inte tyckte var det minsta bra.

– Ja, du vet han. En äldre man typ, sa jag.

Hon tänkte så det knakade och till slut kom hon på det:

– Bryan Ferry?

– Japp, han! sa jag då.

En gång skickade vi brev till Carl-Einar Häckner. Vi skrattade så vi skrek när vi skrev det. Det var verkligen komplett galet. Jag önskar att vi hade tagit en kopia. Men mest önskar jag att jag hade fått vara en fluga på väggen när han läste det. Om han läste det.

– Min dotter gillar Carl-Einar. Vi brukar se honom på Liseberg. Sist gick hon fram och sa att hon tyckte att han var duktig och frågade om hon kunde få en autograf, berättade min gamla kompis.

– Sa du att du skrivit ett brev då? frågade jag.

– Nej, sa hon och skrattade.

En dag sa min gamla kompis att hon berättat för sin mamma (som jag tycker är jätterolig) att hon åkt tåg med mig.

– Mamma berättade att hon hade en bild på min mormor, din farmor och fru Hägg och ”dom där”. Det var en syjunta.

Varken jag eller min kompis visste vilka fru Hägg och ”dom där” var. (Min pappa mindes däremot fru Hägg, ”dom där” var för svävande att känna igen.)

Just som jag såg fram lite extra mot att åka tåg (det kan vara rätt tråkigt) och kanske får veta mer om fru Hägg och ”dom där” så slutade min kompis att tågpendla. Trist! Det var kul så länge det varade (två veckor), men jag har blivit lovad en bild på syjuntan. Det ser jag fram emot!

 

Hiss

Att baka. Jag gillar att baka. Sist bakade jag brownie med smörkräm och färgglada chokladlinser på.

Diss

Att det plötsligt smällde till och blev väldigt mörkt på morgonen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.