21 nov 2015 04:00

23 nov 2015 06:28

Hysterisk rapportering om terrordåden

KRÖNIKA: KARIN LÅNGSTRÖM

Den här sista veckan känns det verkligen som att världen krympt, blivit kallare och hårdare på en gång.

Det som många varnat för blev verklighet i Paris, och under ett par dagar blev det terroristjakt även i Sverige. Tack och lov är den unge man som med sitt elaka flin prydde tidningssidorna under torsdagen nu infångad.

Några tankar dröjer sig kvar. Den första är reaktionen på sociala medier efter att många i Europa valde att visa stöd för Frankrike genom att till exempel dela bilder med bönemotiv eller att lägga den franska flaggan som profilbild. För en del blev det provocerande och de menade att européer endast bryr sig om att visa empati för terroroffer om de är just européer. Dagligen dödas människor i Syrien, Palestina, Afghanistan och Somalia och många andra länder men dessa blir inte lika mycket uppmärksammade.

 

Att närhetsprincipen slår igenom i svenska medier är inte så svårt att förstå. Att ett EU-land i det närmaste förklarat krig mot en terrororganisation är allvarligt och Sverige riskerar nu att dras in än mer i mellanösternpolitiken - på gott och ont. Det behöver så klart rapporteras om.

Men att svenskfödda svenskar reagerar mer på terrordåd i Paris än på terrordåd i Beirut tror jag också handlar om rädsla. Våldet kryper närmare. De flesta svenskfödda svenskar (som inte är anställda inom försvarsmakten eller är kriminella) har aldrig sett en sönderskjuten människa. De har aldrig sett ett automatvapen på riktigt. De har aldrig känt dödsskräck när de upptäcker en självmordsbombare på väg att slutföra sitt uppdrag. Det här är helt nytt och skräcken gör sig påmind.

Dock finns det en halv miljon människor (osäker på siffran och denna stiger varje dag) med rötter i Mellanöstern som känner mer skräck inför bomber i Mellanöstern än för terrordåd i Europa. Då handlar det om att familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater som kan vara i fara. Borde inte svenska media rapportera mer om enskilda händelser i Mellanöstern?

 

Å andra sidan, och det är min andra tanke efter den här veckan, kan en undra om medias fullödiga rapportering leder till något bättre. I en nyhetssändning visades en svensk skolklass där barnen berättade om sin rädsla för terrordåd. Men regeringen och säkerhetspolisen menar att folk kan bete sig som vanligt och att vi inte behöver vara rädda, bara lite mer uppmärksamma.

Visst finns det ett förhöjt hot mot Sverige och visst är det bra att gränspolisen försöker stoppa terrorister. Men att byta ut hela programtablåer och jaga fram statsministern gör det hela enligt min mening - hysteriskt. Jag tror inte det leder till att folk blir lugnare, snarare tvärtom. Media ska självklart rapportera, men det måste också finnas en balans.

Till sist riktas min tanke till de flyktingar som nu känner sig oroliga för vad svenskfödda svenskar nu tänker om invandringen. De terrorister som de en gång flytt från gör nu att de känner sig hotade i Sverige. Inte bara av att utsättas för terrordåd, utan också för hur det opinionsmässiga läget i Sverige gradvis förändras. Det är skrämmande och oroväckande.

 

 

Hiss: Snart kommer adventstiden, efterlängtad!

Diss: Främlingsfientlighet och rädsla.

Det som många varnat för blev verklighet i Paris, och under ett par dagar blev det terroristjakt även i Sverige. Tack och lov är den unge man som med sitt elaka flin prydde tidningssidorna under torsdagen nu infångad.

Några tankar dröjer sig kvar. Den första är reaktionen på sociala medier efter att många i Europa valde att visa stöd för Frankrike genom att till exempel dela bilder med bönemotiv eller att lägga den franska flaggan som profilbild. För en del blev det provocerande och de menade att européer endast bryr sig om att visa empati för terroroffer om de är just européer. Dagligen dödas människor i Syrien, Palestina, Afghanistan och Somalia och många andra länder men dessa blir inte lika mycket uppmärksammade.

 

Att närhetsprincipen slår igenom i svenska medier är inte så svårt att förstå. Att ett EU-land i det närmaste förklarat krig mot en terrororganisation är allvarligt och Sverige riskerar nu att dras in än mer i mellanösternpolitiken - på gott och ont. Det behöver så klart rapporteras om.

Men att svenskfödda svenskar reagerar mer på terrordåd i Paris än på terrordåd i Beirut tror jag också handlar om rädsla. Våldet kryper närmare. De flesta svenskfödda svenskar (som inte är anställda inom försvarsmakten eller är kriminella) har aldrig sett en sönderskjuten människa. De har aldrig sett ett automatvapen på riktigt. De har aldrig känt dödsskräck när de upptäcker en självmordsbombare på väg att slutföra sitt uppdrag. Det här är helt nytt och skräcken gör sig påmind.

Dock finns det en halv miljon människor (osäker på siffran och denna stiger varje dag) med rötter i Mellanöstern som känner mer skräck inför bomber i Mellanöstern än för terrordåd i Europa. Då handlar det om att familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater som kan vara i fara. Borde inte svenska media rapportera mer om enskilda händelser i Mellanöstern?

 

Å andra sidan, och det är min andra tanke efter den här veckan, kan en undra om medias fullödiga rapportering leder till något bättre. I en nyhetssändning visades en svensk skolklass där barnen berättade om sin rädsla för terrordåd. Men regeringen och säkerhetspolisen menar att folk kan bete sig som vanligt och att vi inte behöver vara rädda, bara lite mer uppmärksamma.

Visst finns det ett förhöjt hot mot Sverige och visst är det bra att gränspolisen försöker stoppa terrorister. Men att byta ut hela programtablåer och jaga fram statsministern gör det hela enligt min mening - hysteriskt. Jag tror inte det leder till att folk blir lugnare, snarare tvärtom. Media ska självklart rapportera, men det måste också finnas en balans.

Till sist riktas min tanke till de flyktingar som nu känner sig oroliga för vad svenskfödda svenskar nu tänker om invandringen. De terrorister som de en gång flytt från gör nu att de känner sig hotade i Sverige. Inte bara av att utsättas för terrordåd, utan också för hur det opinionsmässiga läget i Sverige gradvis förändras. Det är skrämmande och oroväckande.

 

 

Hiss: Snart kommer adventstiden, efterlängtad!

Diss: Främlingsfientlighet och rädsla.

  • Karin Långström

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.