25 nov 2015 06:00

25 nov 2015 06:00

Tillbaka på scenskräcks-scenen

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

Det var i ettan på Musikgymnasiet och vi skulle ha en ABBA-konsert på Skövde Stadsteater. Jag och en tjej som heter Anna skulle framföra en av sololåtarna. Nervositeten var fruktansvärd. Jag hade bara stått på en riktig scen ett fåtal gånger och nu skulle man stå där inför en sittande och som jag då trodde dömande publik och leverera. Jag var som i en dimma precis innan, hörde knappt vad de andra sjöng för låtar och det kändes som om magen skulle vändas ut och in. Jag kommer ihåg att jag ifrågasatte mig själv varför jag utsatte mig för detta? Varför göra något frivilligt som jag mådde så dåligt över innan. Jag var Illamående, fick handsvett och det kändes som att golvet skulle försvinna under mina fötter. Det blev vår tur och precis när jag sjunger de första orden så släppte allt jobbigt. Det var just då jag förstod varför jag vill och gör detta. Och ännu mer varför när låten var slut och applåderna kom. Snacka om en kick.

 

I lördags stod jag på exakt den scenen igen. Skövde Musikskola hade 50-års jubileum och jag var en av två gästartister. Det var faktiskt så att jag inte har stått där sen just den kvällen på ABBA-konserten i ettan. När jag kom in i lokalerna bakom scenen så fick jag en sådan där flashback-känsla. Och för första gången på rätt länge pirrade det till lite i magen. Hade detta varit för en massa år sedan så hade jag vänt den känslan till något negativt, nu blev jag bara glad över att få känna lite fjärilar. Jag är ju ute och sjunger väldigt, väldigt mycket och man får stå på en massa olika stora scener och inför all sorts publik så den där nervositeten kommer väldigt sällan nu för tiden.

Att få spela ihop med en storbandsorkester såg jag som en utmaning för mig. Jag som är van att göra lite som jag vill i låten på scenen var nu tvungen att vara helt fokuserad på att följa med i noterna så inget blev fel. Min spontanitet med att ta ner musiken och snacka med publiken, köra lite allsång eller helt enkelt bara mata på med handklapp och extra refränger fick jag lägga helt åt sidan.

Det var nog där mitt pirr i magen kom ifrån, att nu fick jag inte göra fel och sabba för en hel orkester.

 

Alla barn och ungdomar som också skulle uppträda var så härligt spralliga och förväntansfulla. De hade ju repeterat i flera veckor och nu var dagen äntligen här.

Deras sprudlande energi smittade lätt av sig.

Det blev dags för show och med ett grymt öppningsnummer av storbandet och drillflickorna var vi igång.

Allt flöt på bra och efter dagens sista låt kunde jag äntligen pusta ut efter totalt fokus på att inte sjunga fel eller sväva iväg på mitt vanliga sätt i låtarna. Yes, jag klarade det!

En stor eloge till Skövde Musikskola som har så duktiga och proffsiga elever. Tack för denna utmaning och för lite fjärilar, det satt fint!

 

Hiss: Skövde Musikskolas barn och ungdomar

Diss: Tiden gick så fort, poff så var allt över

 

 

Det var i ettan på Musikgymnasiet och vi skulle ha en ABBA-konsert på Skövde Stadsteater. Jag och en tjej som heter Anna skulle framföra en av sololåtarna. Nervositeten var fruktansvärd. Jag hade bara stått på en riktig scen ett fåtal gånger och nu skulle man stå där inför en sittande och som jag då trodde dömande publik och leverera. Jag var som i en dimma precis innan, hörde knappt vad de andra sjöng för låtar och det kändes som om magen skulle vändas ut och in. Jag kommer ihåg att jag ifrågasatte mig själv varför jag utsatte mig för detta? Varför göra något frivilligt som jag mådde så dåligt över innan. Jag var Illamående, fick handsvett och det kändes som att golvet skulle försvinna under mina fötter. Det blev vår tur och precis när jag sjunger de första orden så släppte allt jobbigt. Det var just då jag förstod varför jag vill och gör detta. Och ännu mer varför när låten var slut och applåderna kom. Snacka om en kick.

 

I lördags stod jag på exakt den scenen igen. Skövde Musikskola hade 50-års jubileum och jag var en av två gästartister. Det var faktiskt så att jag inte har stått där sen just den kvällen på ABBA-konserten i ettan. När jag kom in i lokalerna bakom scenen så fick jag en sådan där flashback-känsla. Och för första gången på rätt länge pirrade det till lite i magen. Hade detta varit för en massa år sedan så hade jag vänt den känslan till något negativt, nu blev jag bara glad över att få känna lite fjärilar. Jag är ju ute och sjunger väldigt, väldigt mycket och man får stå på en massa olika stora scener och inför all sorts publik så den där nervositeten kommer väldigt sällan nu för tiden.

Att få spela ihop med en storbandsorkester såg jag som en utmaning för mig. Jag som är van att göra lite som jag vill i låten på scenen var nu tvungen att vara helt fokuserad på att följa med i noterna så inget blev fel. Min spontanitet med att ta ner musiken och snacka med publiken, köra lite allsång eller helt enkelt bara mata på med handklapp och extra refränger fick jag lägga helt åt sidan.

Det var nog där mitt pirr i magen kom ifrån, att nu fick jag inte göra fel och sabba för en hel orkester.

 

Alla barn och ungdomar som också skulle uppträda var så härligt spralliga och förväntansfulla. De hade ju repeterat i flera veckor och nu var dagen äntligen här.

Deras sprudlande energi smittade lätt av sig.

Det blev dags för show och med ett grymt öppningsnummer av storbandet och drillflickorna var vi igång.

Allt flöt på bra och efter dagens sista låt kunde jag äntligen pusta ut efter totalt fokus på att inte sjunga fel eller sväva iväg på mitt vanliga sätt i låtarna. Yes, jag klarade det!

En stor eloge till Skövde Musikskola som har så duktiga och proffsiga elever. Tack för denna utmaning och för lite fjärilar, det satt fint!

 

Hiss: Skövde Musikskolas barn och ungdomar

Diss: Tiden gick så fort, poff så var allt över

 

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.