10 dec 2015 04:00

10 dec 2015 04:00

När Sverige är den stora förloraren

LINUS HELLMAN

Sverige behöver en ny regering. Det behöver man inte vara någon raketforskare för att inse. Den stora frågan är bara hur en sådan ska se ut med rådande mandatfördelning i riksdagen och det blir ju inte lättare när man tittar på opinionsundersökningarna. Det är en mardrömsliknande situation men den stora förloraren är inte partierna utan Sverige.

Vi har aldrig tidigare haft ett mer splittrat politiskt landskap än det som nu reser sig. Det har en paralyserande verkan över det politiska livet. När läget kräver handling och reformer famlar regeringen för att sedan handla i panik. Senast illustrerat av beslutet att möjliggöra en stängning av Öresundsbron som Lagrådet kritiserade och som regeringen till slut valde att dra tillbaka.

Det går dåligt för Stefan Löfven och hans svaga minoritetsregering. En tröst för statsministern är att det går minst lika dåligt för den borgerliga Alliansen. Trots det stora missnöjet med den rödgröna regeringen har Alliansen inte förmått att dra nytta av alla felsteg och misstag som den har gjort. Det är allvarligt och något som de fyra tidigare regeringspartierna inte ska negligera.

Enligt Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning som kommer två gånger om året och som presenterades i förra veckan får de båda blocken lika mycket stöd medan Sverigedemokraternas position som tungan på vågen förstärks. I SCB:s undersökning av partisympatin samlar de tre vänsterpartierna (S, MP, V) och Alliansen (M, L, C och KD) 39 procent vardera. Sedan har SD nästan exakt 20 procent av väljarstödet. Det är skräcksiffror för partierna i de traditionella blocken men verkligheten är redan idag ytterst komplicerad i riksdagen.

I väntan på nästa val krävs det ansvarstagande. Överenskommelsen i flyktingkrisen är ett viktigt steg men det räcker inte. Det krävs mer och man kan ju hoppas att det här kan leda till fler uppgörelser inom andra områden men vi ska inte ha för stora förväntningar på det.

Politikens dynamik är annorlunda och kompromissen fungerar inte längre som smörjmedel i ett besvärligt läge. I dagens parlamentariska röra överhopar frågorna varandra framförallt eftersom decemberöverenskommelsen numera är ett minne blott. Hur har egentligen partierna tänkt hantera det parlamentariska läget? Sverige kan ju inte bara förvaltas. Ett nyval finns alltid som en utväg men av opinionsvindarna att döma ter det sig inte troligt även om inget ska uteslutas.

Den historiska lösningen i svåra tider har hittills funnits i den politiska mitten men där är positionerna cementerade kring vardera sidan om blockgränsen. Stämmer förresten kartan med terrängen längre? Det är lätt att gå vilse när gränserna är allt otydligare och när partierna förflyttar sig alltmer.

Göran Persson var rikshushållaren som sanerade statsfinanserna.

Fredrik Reinfeldt hade sin arbetslinje för att bryta utanförskapet.

Men vad är Stefan Löfvens idé med regeringsmakten?

Han har lanserat begreppet det svenska löftet kring områdena kunskap, trygghet och jämlikhet som han jämförde med den amerikanska drömmen. Det är stora ord som förpliktigar men det har inte blivit så mycket av det. Istället har regeringen hankat sig fram och mest ägna sig åt halvmesyrer. Det är i kriser som regeringar får bekänna färg men Löfven och hans gäng har inte levererat i prövningens svåra stund.

Sverige behöver en ny regering men hur den ska se ut och ska kunna bildas med nuvarande mandatfördelning i riksdagen och dagens opinionssiffror vet jag ärligt talat inte. Det enda jag vet är att det i alla fall inte kan fortsätta som idag.

Det rationella är inte alltid praktiskt möjligt i den politiska miljön. Det må så vara men det viktigaste är inte att det går dåligt för motståndaren, ty det enda som borde vara betydelsefullt är att det går bra för Sverige.

Att det ska vara så svårt att inse.

Vi har aldrig tidigare haft ett mer splittrat politiskt landskap än det som nu reser sig. Det har en paralyserande verkan över det politiska livet. När läget kräver handling och reformer famlar regeringen för att sedan handla i panik. Senast illustrerat av beslutet att möjliggöra en stängning av Öresundsbron som Lagrådet kritiserade och som regeringen till slut valde att dra tillbaka.

Det går dåligt för Stefan Löfven och hans svaga minoritetsregering. En tröst för statsministern är att det går minst lika dåligt för den borgerliga Alliansen. Trots det stora missnöjet med den rödgröna regeringen har Alliansen inte förmått att dra nytta av alla felsteg och misstag som den har gjort. Det är allvarligt och något som de fyra tidigare regeringspartierna inte ska negligera.

Enligt Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning som kommer två gånger om året och som presenterades i förra veckan får de båda blocken lika mycket stöd medan Sverigedemokraternas position som tungan på vågen förstärks. I SCB:s undersökning av partisympatin samlar de tre vänsterpartierna (S, MP, V) och Alliansen (M, L, C och KD) 39 procent vardera. Sedan har SD nästan exakt 20 procent av väljarstödet. Det är skräcksiffror för partierna i de traditionella blocken men verkligheten är redan idag ytterst komplicerad i riksdagen.

I väntan på nästa val krävs det ansvarstagande. Överenskommelsen i flyktingkrisen är ett viktigt steg men det räcker inte. Det krävs mer och man kan ju hoppas att det här kan leda till fler uppgörelser inom andra områden men vi ska inte ha för stora förväntningar på det.

Politikens dynamik är annorlunda och kompromissen fungerar inte längre som smörjmedel i ett besvärligt läge. I dagens parlamentariska röra överhopar frågorna varandra framförallt eftersom decemberöverenskommelsen numera är ett minne blott. Hur har egentligen partierna tänkt hantera det parlamentariska läget? Sverige kan ju inte bara förvaltas. Ett nyval finns alltid som en utväg men av opinionsvindarna att döma ter det sig inte troligt även om inget ska uteslutas.

Den historiska lösningen i svåra tider har hittills funnits i den politiska mitten men där är positionerna cementerade kring vardera sidan om blockgränsen. Stämmer förresten kartan med terrängen längre? Det är lätt att gå vilse när gränserna är allt otydligare och när partierna förflyttar sig alltmer.

Göran Persson var rikshushållaren som sanerade statsfinanserna.

Fredrik Reinfeldt hade sin arbetslinje för att bryta utanförskapet.

Men vad är Stefan Löfvens idé med regeringsmakten?

Han har lanserat begreppet det svenska löftet kring områdena kunskap, trygghet och jämlikhet som han jämförde med den amerikanska drömmen. Det är stora ord som förpliktigar men det har inte blivit så mycket av det. Istället har regeringen hankat sig fram och mest ägna sig åt halvmesyrer. Det är i kriser som regeringar får bekänna färg men Löfven och hans gäng har inte levererat i prövningens svåra stund.

Sverige behöver en ny regering men hur den ska se ut och ska kunna bildas med nuvarande mandatfördelning i riksdagen och dagens opinionssiffror vet jag ärligt talat inte. Det enda jag vet är att det i alla fall inte kan fortsätta som idag.

Det rationella är inte alltid praktiskt möjligt i den politiska miljön. Det må så vara men det viktigaste är inte att det går dåligt för motståndaren, ty det enda som borde vara betydelsefullt är att det går bra för Sverige.

Att det ska vara så svårt att inse.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.