17 dec 2015 04:00

17 dec 2015 04:00

Offren i Gulag får inte falla i glömska

LINUS HELLMAN

Med diktatorer förhåller det sig på det sättet att de själva anser bara att det är andra stater som har diktatorer, ty i det egna landet existerar dem inte. Där styr istället den store älskade ledaren som alltid vet sitt folks bästa. Så säger alla diktatorer ungefär som när man talar om egna barn och andras ungar. Det ligger i den totalitära ideologins logik.

2015 är ett märkesår.

Det är 70 år sedan det andra världskriget tog slut.

Den 8 maj 1945 tog kriget slut i Europa men definitivt helt först i augusti efter att den amerikanske presidenten Harry S Truman, som fått efterträda Franklin D Roosevelt som avled i april, beslutat att fälla atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

Några månader senare bildades också FN som en konsekvens av de två förödande världskrigen.

Under hösten och vintern har det gått en rad olika dokumentärer i Svt över de båda världskrigen som är mycket välgjorda och sevärda. Att de dessutom är i färg gör dessa än mer fascinerande.

Det är viktigt att dra lärdom av historien. Det är en lika given som utsliten kliché. Istället förefaller det ju vara som den tyske filosofen Friedrich Hegels uttryckte: Det enda vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien.

Men låt oss minnas, ty de historiska erfarenheterna tjänar som avskräckande exempel även i vår tid. Det fanns en tid, inte alltför långt tillbaka, där flera av Europas länder styrdes av galna män i uniformer. Det ledde till demokratins undergång i flera länder och ett Europa i ruiner.

Totalitära ideologier såsom nazism, kommunism och fascism drev vår kontinent till avgrunden. Diktatorer såsom Adolf Hitler, Josef Stalin och Benito Mussolini hade olika mål men använde sig av samma medel. I den meningen var det ingen skillnad i DNA-uppsättning mellan de tre tyrannerna. Psykologin inom diktaturer är ju att få skrämmer många genom ständig terror, men när människor inte längre är skrämda går diktaturen under.

Ändå är synen på diktatorerna och kunskapen kring deras ideologier olika. Länderna har också bearbetat sin historia på olika sätt. De flesta i Sverige känner till Förintelsen men långtifrån lika många vet vad Gulag var.

När en undersökning gjordes för några år sedan visade det sig att svenska ungdomars kunskap om Gulag var mycket bristfällig vilket är oerhört skrämmande. Ty även kommunismens brott mot mänskligheten och dess alla offer förtjänar att inte falla i glömska.

I Nazityskland utrotades oliktänkande i allmänhet och judar i synnerhet under Förintelsen.

I Sovjetunionen skickades oliktänkande och allehanda regimkritiker till Gulag för att tvångsarbeta.

Det var olika koncentrationsläger men följderna för folket som tvingades leva där var detsamma: Människor dog. Miljontals människor.

Utvecklingen – till det bättre i ekonomisk, social och mänsklig mening – under de gånga decennierna har närmast varit revolutionerande. Häromdagen läste jag Stig Dagermans utmärkta bok ”Tyskhöst” som är en skildring över situationen i Tyskland hösten 1946, drygt ett år efter krigsslutet. Att Europa så framgångsrikt har lyckats resa sig är imponerande.

Jag håller också med den tidigare tjeckiske presidenten Vaclav Havel som avled för några år sedan om att Berlinmurens fall är det största som har hänt sedan romarrikets fall. Det var inte bara en fysisk mur som raserades utan också ett samhällsystem som kastades över ända.

För att veta vad det systemet stod för rekommenderar jag alla att läsa den tidigare utrikeskorrespondenten Kjell-Albin Abrahamssons bok ”Låt mig få städa klart” från 2014. Det är en appell mot alla former av kommunism och Abrahamsson vet vad han talar om efter flera decenniers arbete bakom järnridån i Östeuropa.

Att vara antikommunist är lika självklart som att vara antinazist.

2015 är ett märkesår.

Det är 70 år sedan det andra världskriget tog slut.

Den 8 maj 1945 tog kriget slut i Europa men definitivt helt först i augusti efter att den amerikanske presidenten Harry S Truman, som fått efterträda Franklin D Roosevelt som avled i april, beslutat att fälla atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

Några månader senare bildades också FN som en konsekvens av de två förödande världskrigen.

Under hösten och vintern har det gått en rad olika dokumentärer i Svt över de båda världskrigen som är mycket välgjorda och sevärda. Att de dessutom är i färg gör dessa än mer fascinerande.

Det är viktigt att dra lärdom av historien. Det är en lika given som utsliten kliché. Istället förefaller det ju vara som den tyske filosofen Friedrich Hegels uttryckte: Det enda vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien.

Men låt oss minnas, ty de historiska erfarenheterna tjänar som avskräckande exempel även i vår tid. Det fanns en tid, inte alltför långt tillbaka, där flera av Europas länder styrdes av galna män i uniformer. Det ledde till demokratins undergång i flera länder och ett Europa i ruiner.

Totalitära ideologier såsom nazism, kommunism och fascism drev vår kontinent till avgrunden. Diktatorer såsom Adolf Hitler, Josef Stalin och Benito Mussolini hade olika mål men använde sig av samma medel. I den meningen var det ingen skillnad i DNA-uppsättning mellan de tre tyrannerna. Psykologin inom diktaturer är ju att få skrämmer många genom ständig terror, men när människor inte längre är skrämda går diktaturen under.

Ändå är synen på diktatorerna och kunskapen kring deras ideologier olika. Länderna har också bearbetat sin historia på olika sätt. De flesta i Sverige känner till Förintelsen men långtifrån lika många vet vad Gulag var.

När en undersökning gjordes för några år sedan visade det sig att svenska ungdomars kunskap om Gulag var mycket bristfällig vilket är oerhört skrämmande. Ty även kommunismens brott mot mänskligheten och dess alla offer förtjänar att inte falla i glömska.

I Nazityskland utrotades oliktänkande i allmänhet och judar i synnerhet under Förintelsen.

I Sovjetunionen skickades oliktänkande och allehanda regimkritiker till Gulag för att tvångsarbeta.

Det var olika koncentrationsläger men följderna för folket som tvingades leva där var detsamma: Människor dog. Miljontals människor.

Utvecklingen – till det bättre i ekonomisk, social och mänsklig mening – under de gånga decennierna har närmast varit revolutionerande. Häromdagen läste jag Stig Dagermans utmärkta bok ”Tyskhöst” som är en skildring över situationen i Tyskland hösten 1946, drygt ett år efter krigsslutet. Att Europa så framgångsrikt har lyckats resa sig är imponerande.

Jag håller också med den tidigare tjeckiske presidenten Vaclav Havel som avled för några år sedan om att Berlinmurens fall är det största som har hänt sedan romarrikets fall. Det var inte bara en fysisk mur som raserades utan också ett samhällsystem som kastades över ända.

För att veta vad det systemet stod för rekommenderar jag alla att läsa den tidigare utrikeskorrespondenten Kjell-Albin Abrahamssons bok ”Låt mig få städa klart” från 2014. Det är en appell mot alla former av kommunism och Abrahamsson vet vad han talar om efter flera decenniers arbete bakom järnridån i Östeuropa.

Att vara antikommunist är lika självklart som att vara antinazist.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.