13 jan 2016 04:00

13 jan 2016 04:00

Tagen på bar gärning

JOHANNA BEIJBOM

Så har det gått nästan två veckor in på det nya året. Gymmen är fullproppade med entusiastiska själar och apoteket säljer nicotinplåster som aldrig förr.

När jag tänker efter så har jag nog aldrig haft ett riktigt nyårslöfte. Jag brukar väl säga att jag ska försöka med att enbart äta godis på lördagar, men det håller högst till februari, sen slinker det ner en eller annan godbit även mitt i veckan, eller kanske till och med lite varje dag.

Det där med godisförbud är ju ett riktigt klassiskt nyårslöfte men i min familj så var det faktiskt en helt vanlig dag, mitt i veckan någon gång under sommaren då vi tillsammans bestämde att vi alla skulle låta bli just allt onödigt socker.

Detta var för rätt många år sedan, för både jag och min bror bodde hemma.

Till en början gick det faktiskt rätt bra. Istället för en chipspåse till fredagsfilmen så dippade vi grönsaker och gjorde fruktsallad. Det var ju faktiskt riktigt gott det med. Men en kväll skulle jag ha myskväll med några kompisar och vi gick alla till Ica för att köpa något att gotta oss med. De andra tjejerna köpte varsin stor godispåse och precis just då såg inte morötterna, gurkorna eller det i fruktdisken så lockande ut. Jag velade länge men tillslut gjorde jag en riktig fuling och köpte mig en påse jag med. Och det känns på något sätt att jag undermedvetet planerat mitt fuskande lite i förväg då jag innan hade bestämt att inte säga något om godisförbudet till mina kompisar. Orsaken till det var ju så att ingen av dem skulle kunna avslöja mig. Påsen jag köpte var rätt stor så det blev ju en massa över. Jag packade ner godiset i väskan och när jag kom hem gömde jag den på ett säkert ställe.

Sen gick jag där och nallade lite då och då. Vi i familjen berömde varandra och fortsatte våra nyttokvällar framför tv:n. En dag när jag skulle smyga i mig något från påsen så var den borta. Någon hade alltså hittat mitt gömställe, och nu stod jag inför ett dilemma. Jag kunde ju inte fråga någon i familjen om de sett den för då var jag ju avslöjad. Det gick några dagar och ingen sa något om en upphittad påse. Så jag köpte en ny och gömde på ett annat ställe. Men efter ett tag hände samma sak igen. Helt puts veck. Och ingen i familjen sa något. Jag gav mig ut på en godisjakt i huset för att se om någon gömt den för mig någon annanstans. Det jag inte visste var att jag under mitt letande skulle hitta flera gömmor runt om i huset, men till detta hör också att inget av det godiset var mitt.

Vi hade alltså fler i familjen som fuskade. Jag sa inget till någon om mitt fynd utan smakade även på deras gömda godsaker. Och så höll det på ett tag. Vi alla gick och gömde och åt av varandra. Tills jag en dag blev påkommen av mamma nallandes ur en burk längst in i skafferiet. Då blev det en godisrazzia utan dess like i familjen Beijboms hem. Och den enda som inte var skyldig till detta var lilla mamma. Oj, va vi andra tre skämdes. Men sen var det ju rena komedin att vi gjort detta under så lång tid utan att säga något till varandra.

Efter det så har det vart fritt fram på godisfronten hos oss. Vi har skrattat mycket åt detta genom åren kan jag meddela.

Och till Er som faktiskt avlagt ett nyårslöfte oavsett vad det gäller så hoppas jag verkligen att ni håller det och blir nöjda med vad det ger er, Kör hårt! Jag håller tummarna.

 

Hiss: Alla Ni som kämpar med löftena

Diss: Sockerdjävulen

När jag tänker efter så har jag nog aldrig haft ett riktigt nyårslöfte. Jag brukar väl säga att jag ska försöka med att enbart äta godis på lördagar, men det håller högst till februari, sen slinker det ner en eller annan godbit även mitt i veckan, eller kanske till och med lite varje dag.

Det där med godisförbud är ju ett riktigt klassiskt nyårslöfte men i min familj så var det faktiskt en helt vanlig dag, mitt i veckan någon gång under sommaren då vi tillsammans bestämde att vi alla skulle låta bli just allt onödigt socker.

Detta var för rätt många år sedan, för både jag och min bror bodde hemma.

Till en början gick det faktiskt rätt bra. Istället för en chipspåse till fredagsfilmen så dippade vi grönsaker och gjorde fruktsallad. Det var ju faktiskt riktigt gott det med. Men en kväll skulle jag ha myskväll med några kompisar och vi gick alla till Ica för att köpa något att gotta oss med. De andra tjejerna köpte varsin stor godispåse och precis just då såg inte morötterna, gurkorna eller det i fruktdisken så lockande ut. Jag velade länge men tillslut gjorde jag en riktig fuling och köpte mig en påse jag med. Och det känns på något sätt att jag undermedvetet planerat mitt fuskande lite i förväg då jag innan hade bestämt att inte säga något om godisförbudet till mina kompisar. Orsaken till det var ju så att ingen av dem skulle kunna avslöja mig. Påsen jag köpte var rätt stor så det blev ju en massa över. Jag packade ner godiset i väskan och när jag kom hem gömde jag den på ett säkert ställe.

Sen gick jag där och nallade lite då och då. Vi i familjen berömde varandra och fortsatte våra nyttokvällar framför tv:n. En dag när jag skulle smyga i mig något från påsen så var den borta. Någon hade alltså hittat mitt gömställe, och nu stod jag inför ett dilemma. Jag kunde ju inte fråga någon i familjen om de sett den för då var jag ju avslöjad. Det gick några dagar och ingen sa något om en upphittad påse. Så jag köpte en ny och gömde på ett annat ställe. Men efter ett tag hände samma sak igen. Helt puts veck. Och ingen i familjen sa något. Jag gav mig ut på en godisjakt i huset för att se om någon gömt den för mig någon annanstans. Det jag inte visste var att jag under mitt letande skulle hitta flera gömmor runt om i huset, men till detta hör också att inget av det godiset var mitt.

Vi hade alltså fler i familjen som fuskade. Jag sa inget till någon om mitt fynd utan smakade även på deras gömda godsaker. Och så höll det på ett tag. Vi alla gick och gömde och åt av varandra. Tills jag en dag blev påkommen av mamma nallandes ur en burk längst in i skafferiet. Då blev det en godisrazzia utan dess like i familjen Beijboms hem. Och den enda som inte var skyldig till detta var lilla mamma. Oj, va vi andra tre skämdes. Men sen var det ju rena komedin att vi gjort detta under så lång tid utan att säga något till varandra.

Efter det så har det vart fritt fram på godisfronten hos oss. Vi har skrattat mycket åt detta genom åren kan jag meddela.

Och till Er som faktiskt avlagt ett nyårslöfte oavsett vad det gäller så hoppas jag verkligen att ni håller det och blir nöjda med vad det ger er, Kör hårt! Jag håller tummarna.

 

Hiss: Alla Ni som kämpar med löftena

Diss: Sockerdjävulen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.