19 jan 2016 04:00

19 jan 2016 04:00

Ett allvarligt råd om ett glatt ämne

ALF EHN

”Så gammal är jag inte.”

”Har du blivit pensionär?”

”Jag klarar mig ändå.”

Det är bara några frågor, argument och påståenden jag hört den senaste tiden i det känsliga ämnet broddar.

Jag måste erkänna jag använder mig att hjälpmedel för att undvika att halka.

Det står jag för och fler borde kanske gardera sig, för att slippa trilla och skada sig. Varför ska man riskera bete sig som Bambi på den hala isen, alldeles i onödan?

Just nu är det ett härligt vinterväder. Nackdelen med vintern är att det kan vara riktigt halt. För många blir det för glatt, vilket personal på vårdcentraler och sjukhusen kan vittna om. Jag försöker göra allt för att inte göra de patienterna sällskap – sjukvården har nog att göra ändå. Sedan några år brukar jag använda broddar när det är risk för halka. Jag skriver ”brukar” för det händer att jag slarvar. Då brukar jag snabbt ångra mig, tar mig fram ännu mer försiktigt vilket självklart ökar risken att trilla och slå sig.

Att inte halka borde vara självklart, men många tvekar med att använda broddar. De menar att bara äldre använder dem och att en frisk människa i sina bästa år ska klara sig utan.

Bra broddar ska vara lätta att trä på foten. Väl där ska de sitta fast ordentligt och tåla ett och annat snedsprång i på gator och stigar. Under åren har jag prövat flera alternativ, allt från rejäla räfflade metallskenor som sattes fast med två remmar kring framdelen av foten, till tunna plastremmar, med några piggar, som var omöjliga att få fast på foten.

De jag har just nu ser ut som galoscher med sex metallpiggar under sulan. De ger ett nödvändigt grepp och jag känner mig trygg.

Broddarna är guld värda, främst vid hundpromenaderna. Att gå med två hundar på halt underlag kan vara ett äventyr. En hund gör inte allting enligt ett visst schema. Allt kan hända. Exempelvis att något som finns vid sidan, och helst bakom husse eller matte, blir oerhört intressant.

Inte minst är ”gul” snö spännande.

Intresset kan dyka upp snabbt, rörelsen blir därefter och det gäller att vara beredd och kunna stå emot när 35 kilo hund har bestämt sig för något. Utan broddar kan den snabba och kraftfyllda rörelseändringen bli farlig. Mer än en gång har det kunnat gå illa, men med broddar under fötterna så blir faran mindre.

Bara så att alla vet!

Hiss:

Den drygt två timmar långa söndagspromenaden, med broddar och hundar, i ett härligt vinterväder.

Diss:

Skönt med kyla, men när kvicksilvret når 20 grader är det väl häftigt.

”Så gammal är jag inte.”

”Har du blivit pensionär?”

”Jag klarar mig ändå.”

Det är bara några frågor, argument och påståenden jag hört den senaste tiden i det känsliga ämnet broddar.

Jag måste erkänna jag använder mig att hjälpmedel för att undvika att halka.

Det står jag för och fler borde kanske gardera sig, för att slippa trilla och skada sig. Varför ska man riskera bete sig som Bambi på den hala isen, alldeles i onödan?

Just nu är det ett härligt vinterväder. Nackdelen med vintern är att det kan vara riktigt halt. För många blir det för glatt, vilket personal på vårdcentraler och sjukhusen kan vittna om. Jag försöker göra allt för att inte göra de patienterna sällskap – sjukvården har nog att göra ändå. Sedan några år brukar jag använda broddar när det är risk för halka. Jag skriver ”brukar” för det händer att jag slarvar. Då brukar jag snabbt ångra mig, tar mig fram ännu mer försiktigt vilket självklart ökar risken att trilla och slå sig.

Att inte halka borde vara självklart, men många tvekar med att använda broddar. De menar att bara äldre använder dem och att en frisk människa i sina bästa år ska klara sig utan.

Bra broddar ska vara lätta att trä på foten. Väl där ska de sitta fast ordentligt och tåla ett och annat snedsprång i på gator och stigar. Under åren har jag prövat flera alternativ, allt från rejäla räfflade metallskenor som sattes fast med två remmar kring framdelen av foten, till tunna plastremmar, med några piggar, som var omöjliga att få fast på foten.

De jag har just nu ser ut som galoscher med sex metallpiggar under sulan. De ger ett nödvändigt grepp och jag känner mig trygg.

Broddarna är guld värda, främst vid hundpromenaderna. Att gå med två hundar på halt underlag kan vara ett äventyr. En hund gör inte allting enligt ett visst schema. Allt kan hända. Exempelvis att något som finns vid sidan, och helst bakom husse eller matte, blir oerhört intressant.

Inte minst är ”gul” snö spännande.

Intresset kan dyka upp snabbt, rörelsen blir därefter och det gäller att vara beredd och kunna stå emot när 35 kilo hund har bestämt sig för något. Utan broddar kan den snabba och kraftfyllda rörelseändringen bli farlig. Mer än en gång har det kunnat gå illa, men med broddar under fötterna så blir faran mindre.

Bara så att alla vet!

Hiss:

Den drygt två timmar långa söndagspromenaden, med broddar och hundar, i ett härligt vinterväder.

Diss:

Skönt med kyla, men när kvicksilvret når 20 grader är det väl häftigt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.