26 jan 2016 04:00

26 jan 2016 04:00

Hemma är i stort sett alltid bäst

ANNA LEIJON

Häromdagen åt jag och en kollega lunch med två systrar som nyligen kommit till Sverige från krigets Syrien. Min kollega hade skrivit en artikel om den ena av dem och de hade kommit överrens om att träffas ibland för att öva på att prata svenska.

När artighetsfraserna hade tagit slut gick samtalet över på lite mer seriösa ämnen, som exempelvis hur det är att lämna ett land i krig och flytta till ett helt främmande land. Min yrkesvana trogen ställde jag självklart frågor som skulle kunna göra att jag fick veta hela storyn. Gärna så detaljerat och ingående som möjligt, så att läsarens intresse hålls uppe genom hela texten. Även om samtalet givetvis inte skulle resultera i en artikel, så var det så jag tänkte.

Systrarna bodde tidigare i miljonstaden Damaskus med resten av familjen. Eftersom de visade oss bilder på sitt forna hem, så ville jag veta hur det känns att se sin lägenhet sönderbombad och tillintetgjord i ruiner. Jag försökte därför fråga den ena systern vilka möjligheter de har att ha kontakt med vänner och bekanta i hemstaden och om de på så sätt visste hur deras hem ser ut i dag, några år efter att de lämnat det. I stället för att få ett rakt svar fick jag höra berättelser om var vänner och bekanta bor i dag och hur det ser ut i området i största allmänhet. Eftersom vi pratade någon slags svengelska så började jag misstänka hon kanske bara inte förstod vad jag sa och frågade därför:

– Men har ni pratat med grannar som vet hur det ser ut där ni bodde, om ert hus står kvar eller om det är bombat?

– Vårt hus? Nej, jag vet inte, jag vill inte veta det, svarade hon tydligt och bestämt.

Våra blickar möttes och smärtan i hennes ögon tycktes säga att hon förstått min fråga hela tiden, men hon ville bara inte bli tvingad att ge ett svar.

Efter lunchen gick jag upp till min lägenhet, som bara ligger cirka 50 meter från restaurangen där vi åt. Här har jag skapat mig mitt eget lilla paradis. Färger, möbler och inredning är anpassat exakt efter mina behov och mitt tycke och smak. En induktionshäll hjälper mig laga mättande mat på nolltid, golvvärmen gör att jag aldrig behöver frysa och det moderna helkaklade badrummet ger en hotellkänsla vid varje besök. Kalla vinterkvällar brukar jag ofta ta mig en varm dusch innan jag slår mig ner i min mjuka luftpuff och tittar på någon lättsam underhållning på tv:n. En upplevelse som kompletteras med massa chattmeddelanden på sociala medier, som gör att kvällen även tillbringas i goda vänners lag, med mycket tramsigheter och skratt, om än på distans.

När jag ligger där på min luftpuff, i en för stor tröja, mjuka pyjamasbyxor på benen, fårskinnstofflor på fötterna, insvept i en stor filt och känner mig omhuldad på alla tänkbar sätt - då skulle jag vilja stanna i mitt hem för alltid.

HISS: Att det snart är barmark.

DISS: Att jag inte fått någon dörr till min balkong.

Häromdagen åt jag och en kollega lunch med två systrar som nyligen kommit till Sverige från krigets Syrien. Min kollega hade skrivit en artikel om den ena av dem och de hade kommit överrens om att träffas ibland för att öva på att prata svenska.

När artighetsfraserna hade tagit slut gick samtalet över på lite mer seriösa ämnen, som exempelvis hur det är att lämna ett land i krig och flytta till ett helt främmande land. Min yrkesvana trogen ställde jag självklart frågor som skulle kunna göra att jag fick veta hela storyn. Gärna så detaljerat och ingående som möjligt, så att läsarens intresse hålls uppe genom hela texten. Även om samtalet givetvis inte skulle resultera i en artikel, så var det så jag tänkte.

Systrarna bodde tidigare i miljonstaden Damaskus med resten av familjen. Eftersom de visade oss bilder på sitt forna hem, så ville jag veta hur det känns att se sin lägenhet sönderbombad och tillintetgjord i ruiner. Jag försökte därför fråga den ena systern vilka möjligheter de har att ha kontakt med vänner och bekanta i hemstaden och om de på så sätt visste hur deras hem ser ut i dag, några år efter att de lämnat det. I stället för att få ett rakt svar fick jag höra berättelser om var vänner och bekanta bor i dag och hur det ser ut i området i största allmänhet. Eftersom vi pratade någon slags svengelska så började jag misstänka hon kanske bara inte förstod vad jag sa och frågade därför:

– Men har ni pratat med grannar som vet hur det ser ut där ni bodde, om ert hus står kvar eller om det är bombat?

– Vårt hus? Nej, jag vet inte, jag vill inte veta det, svarade hon tydligt och bestämt.

Våra blickar möttes och smärtan i hennes ögon tycktes säga att hon förstått min fråga hela tiden, men hon ville bara inte bli tvingad att ge ett svar.

Efter lunchen gick jag upp till min lägenhet, som bara ligger cirka 50 meter från restaurangen där vi åt. Här har jag skapat mig mitt eget lilla paradis. Färger, möbler och inredning är anpassat exakt efter mina behov och mitt tycke och smak. En induktionshäll hjälper mig laga mättande mat på nolltid, golvvärmen gör att jag aldrig behöver frysa och det moderna helkaklade badrummet ger en hotellkänsla vid varje besök. Kalla vinterkvällar brukar jag ofta ta mig en varm dusch innan jag slår mig ner i min mjuka luftpuff och tittar på någon lättsam underhållning på tv:n. En upplevelse som kompletteras med massa chattmeddelanden på sociala medier, som gör att kvällen även tillbringas i goda vänners lag, med mycket tramsigheter och skratt, om än på distans.

När jag ligger där på min luftpuff, i en för stor tröja, mjuka pyjamasbyxor på benen, fårskinnstofflor på fötterna, insvept i en stor filt och känner mig omhuldad på alla tänkbar sätt - då skulle jag vilja stanna i mitt hem för alltid.

HISS: Att det snart är barmark.

DISS: Att jag inte fått någon dörr till min balkong.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.