27 jan 2016 04:00

27 jan 2016 04:00

Dagen i november jag aldrig glömmer

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

Visst känns det som att snön kommer stanna ett tag till. Den var ju som sagt lite seg i starten, men nu har den ju verkligen visat vart skåpet ska stå i och med förra veckans snökaos i Göteborg då man fick ställa in både flyg, tåg och bussar. Här hemma i Skövde var det ju lugna puckar, visst det kom några flingor från ovan men inget som ställde till det för oss.

Dock var det ju lite värre för ett antal år sedan, närmare bestämt 1995. Jag och familjen bodde i en villa i Skultorp. Dagen innan vi vaknade upp till ett vinterlandskap utan dess like så började stormen ta sin fart. Under natten till fredagsmorgonen eskalerade det riktigt och när vi sedan drog upp rullgardinen så trodde vi knappt våra ögon.

 

Vi barn tjöt givetvis av lycka. Men mamma och pappa såg mer besvärat på det hela. De gick ut på radion med att man helst skulle hålla sig inne. Skolorna stängde de då det var näst intill omöjligt att ta sig fram. Pappa var som tur ledig denna dag ifrån jobbet, men mamma var verkligen tvungen att åka och jobba. Bilen var totalt insnöad så att ta den var inte att tänka på. Plogbilarna kämpade förtvivlat med att hinna få bort snön från vägen innan det hann lägga sig ny.

Enda alternativet var att ta buss, men även busslinjen var inte att lita på denna dag. Men mamma klädde på sig det varmaste hon hade och ett par ”storstövlar” som vi kallar dem och försökte ta sig ner till busshållplatsen. Hon har i efterhand beskrivit det som det värsta benpasset i hennes liv. Att pulsa fram i denna snömängd var inget hon vill göra om. Jag och min lillebror såg denna dag som ett stort äventyr, insnöade och ingen skola. Det var som taget ur vilken spännande barnbok som helst. Pappa tyckte nog också att det var lite mysigt att vara hemma och kura. Vi alla tre byggde en stor koja i vardagsrummet av lakan och gjorde ostsmörgåsar och varm o'boy som vi självklart hade i en termos för att göra det hela lite mer äventyrligt.

Timmarna gick och vi barn hade fortfarande massa energi och spring i benen. Pappa var däremot rätt slut efter att ha agerat både jägare, björn och kapten på ett stort skepp. Och till råga på allt så var snuset slut. Jag har själv aldrig varit nikotinberoende men tydligen blir det riktigt jobbigt och svettigt när det inte finns nära till hands. Pappa letade överallt efter reservdosor men inget fynd gjordes. Då fanns det bara en sak att göra, vi behövde ta oss till kiosken. Läget utanför dörren var nu lite lugnare, inget oväder men fortfarande en massa, massa snö. Pappa pälsade på oss och sen bar det iväg.

Det var ingen lång promenad direkt till affären men i denna mängd snö tog det en evighet. Och lilla lillebror som nästan bara var ett äpple hög försvann ner helt i pappas fotspår i snön, han fick därför rida på pappas axlar, vilket han självklart sken som en sol för. Jag blev jättetrött i mina ben och det var inte alls så kul som vi trodde att det skulle vara med att ge oss ut på äventyr.

Helt utmattade klev vi innanför kioskdörren. Pappa fick sitt snus och vi barn fick lite godis, säkert för att stilla det dåliga samvete han hade efter att ha gjort denna vandring med oss. Pappa insåg nu till sin förtvivlan att vi också hade en hemväg framför oss.

Men som en skänk ifrån ovan kliver det in en taxichaufför genom dörren. Och på bara någon minut satt vi alla tre i baksätet på hans bil och fick skjuts så långt som han kunde ta sig fram. Vi fick gå den sista lilla biten då gatan där var helt snötäckt, men hans resa dit var verkligen guld värd. Mamma hade tydligen redan kommit hem ifrån jobbet och hade självklart blivit jätteorolig när vi inte var hemma.

 

Någon dag senare var allt som vanligt igen, skolorna var öppna och bilarna kunde ta sig fram obehindrat. Och såhär i efterhand var det ändå en rätt äventyrlig dag i november 1995 som jag sent kommer glömma

 

Hiss: Snälla och hjälpsamma taxicahufförer

Diss: När det blir alldeles för mycket snö, någon måtta får det ju vara.

Visst känns det som att snön kommer stanna ett tag till. Den var ju som sagt lite seg i starten, men nu har den ju verkligen visat vart skåpet ska stå i och med förra veckans snökaos i Göteborg då man fick ställa in både flyg, tåg och bussar. Här hemma i Skövde var det ju lugna puckar, visst det kom några flingor från ovan men inget som ställde till det för oss.

Dock var det ju lite värre för ett antal år sedan, närmare bestämt 1995. Jag och familjen bodde i en villa i Skultorp. Dagen innan vi vaknade upp till ett vinterlandskap utan dess like så började stormen ta sin fart. Under natten till fredagsmorgonen eskalerade det riktigt och när vi sedan drog upp rullgardinen så trodde vi knappt våra ögon.

 

Vi barn tjöt givetvis av lycka. Men mamma och pappa såg mer besvärat på det hela. De gick ut på radion med att man helst skulle hålla sig inne. Skolorna stängde de då det var näst intill omöjligt att ta sig fram. Pappa var som tur ledig denna dag ifrån jobbet, men mamma var verkligen tvungen att åka och jobba. Bilen var totalt insnöad så att ta den var inte att tänka på. Plogbilarna kämpade förtvivlat med att hinna få bort snön från vägen innan det hann lägga sig ny.

Enda alternativet var att ta buss, men även busslinjen var inte att lita på denna dag. Men mamma klädde på sig det varmaste hon hade och ett par ”storstövlar” som vi kallar dem och försökte ta sig ner till busshållplatsen. Hon har i efterhand beskrivit det som det värsta benpasset i hennes liv. Att pulsa fram i denna snömängd var inget hon vill göra om. Jag och min lillebror såg denna dag som ett stort äventyr, insnöade och ingen skola. Det var som taget ur vilken spännande barnbok som helst. Pappa tyckte nog också att det var lite mysigt att vara hemma och kura. Vi alla tre byggde en stor koja i vardagsrummet av lakan och gjorde ostsmörgåsar och varm o'boy som vi självklart hade i en termos för att göra det hela lite mer äventyrligt.

Timmarna gick och vi barn hade fortfarande massa energi och spring i benen. Pappa var däremot rätt slut efter att ha agerat både jägare, björn och kapten på ett stort skepp. Och till råga på allt så var snuset slut. Jag har själv aldrig varit nikotinberoende men tydligen blir det riktigt jobbigt och svettigt när det inte finns nära till hands. Pappa letade överallt efter reservdosor men inget fynd gjordes. Då fanns det bara en sak att göra, vi behövde ta oss till kiosken. Läget utanför dörren var nu lite lugnare, inget oväder men fortfarande en massa, massa snö. Pappa pälsade på oss och sen bar det iväg.

Det var ingen lång promenad direkt till affären men i denna mängd snö tog det en evighet. Och lilla lillebror som nästan bara var ett äpple hög försvann ner helt i pappas fotspår i snön, han fick därför rida på pappas axlar, vilket han självklart sken som en sol för. Jag blev jättetrött i mina ben och det var inte alls så kul som vi trodde att det skulle vara med att ge oss ut på äventyr.

Helt utmattade klev vi innanför kioskdörren. Pappa fick sitt snus och vi barn fick lite godis, säkert för att stilla det dåliga samvete han hade efter att ha gjort denna vandring med oss. Pappa insåg nu till sin förtvivlan att vi också hade en hemväg framför oss.

Men som en skänk ifrån ovan kliver det in en taxichaufför genom dörren. Och på bara någon minut satt vi alla tre i baksätet på hans bil och fick skjuts så långt som han kunde ta sig fram. Vi fick gå den sista lilla biten då gatan där var helt snötäckt, men hans resa dit var verkligen guld värd. Mamma hade tydligen redan kommit hem ifrån jobbet och hade självklart blivit jätteorolig när vi inte var hemma.

 

Någon dag senare var allt som vanligt igen, skolorna var öppna och bilarna kunde ta sig fram obehindrat. Och såhär i efterhand var det ändå en rätt äventyrlig dag i november 1995 som jag sent kommer glömma

 

Hiss: Snälla och hjälpsamma taxicahufförer

Diss: När det blir alldeles för mycket snö, någon måtta får det ju vara.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.