03 feb 2016 04:00

03 feb 2016 04:00

När mitt blonda hår brändes av

JOHANNA BEIJBOM

Förra helgen var jag och sjöng på ett event i Stockholm. Kvällens tema var 80-tal och hela bandet hade verkligen gått in för att se ut som att vi var hämtade direkt ifrån pudelrocken och neonbrallornas tid. Det var chockrosa hängslen, spandex-tights, nätbrynjor, nitklackar och peruker i alla dess färger och former. Jag fick på mig en blond, stor och kruslockad frilla.

 Och meningen ”Blondes have more fun” var nu upp till bevis. Det som var kul var att jag faktiskt gillade denna ljusa look och i några sekunder funderade jag seriöst på om jag inte skulle ringa min frisör för att boka in en tid för blondering. Men den idén slocknade snabbt när jag fick tillbaka minnen ifrån tonåren då jag faktiskt försökte mig på livet som en blondie.

 

Jag var väl ungefär 14 år tror jag när jag en dag satt hos en frisör som jag aldrig varit hos tidigare och med ett godkännande ifrån mamma att jag skulle få göra lite ljusa slingor i mitt långa mörka hår. Frisören började med att sätta på mig en sådan där oerhört snygg silikonhätta på huvudet med små hål i. Efter detta tog hon en virknål och lirkade upp slinga efter slinga ur hålen. När den proceduren var klar och man såg ut som en riktig hottentott så var det bara att lägga på den blekande massan på huvudet. Idag så gör man säkert denna behandling på ett helt annat sätt än för över tio år sedan.

Men när alla slingor var täckta så satte frisören på en plastpåse över huvudet och sen blev jag placerad i en sådan där värmehuva som alstrar värme. Jag fick även lite fika och några tidningar att sitta och bläddra i medan verkningsprocessen höll på. Efter en stund började det bli lite väl varmt om huvudet. Meddelade detta till frisören som sa att det var helt normalt.

 

Men efter några minuter började det även svida rätt rejält och nu brände det nästan i hårbotten. Jag sa till ytterligare en gång och nu tog frisören bort värmehuvan och kände lite lätt på mitt hår. Oj, nej men såhär varmt ska det ju inte bli, fick jag som svar. Jag blev bortforslad till schamponeringsstolen illa kvickt och sen började frisören skölja bort den blekande massan ifrån mitt huvud. Jag låg där och blickade rakt upp i taket när jag till min förskräckelse hör;

– Nej, Gud, oj och några oklara svordomar.

När hättan plockades av följde även slingorna med. De hade alltså bränts av helt. Jag får inte fram ett ljud, och den stackars frisören börjar nästan gråta. Som tur var så var det ju inte hela huvudet jag blekt utan bara några slingor. Men jag var allt lite tussig i håret efteråt. Som plåster på såren fick jag en hel del gratis klippningar och massa vårdande produkter.

Så hur snyggt det än är att vara blondin så är det inget jag förmodligen vågar mig på att testa igen. Men man ska aldrig säga aldrig. Fast till och börja med så kan jag ju ta på mig den där blonda 80-talsperuken och gå omkring i om jag känner för lite förändring.

 

Hiss: Att man ibland får klä ut sig på jobbet

Diss: Sönderblekt hår

 

Förra helgen var jag och sjöng på ett event i Stockholm. Kvällens tema var 80-tal och hela bandet hade verkligen gått in för att se ut som att vi var hämtade direkt ifrån pudelrocken och neonbrallornas tid. Det var chockrosa hängslen, spandex-tights, nätbrynjor, nitklackar och peruker i alla dess färger och former. Jag fick på mig en blond, stor och kruslockad frilla.

 Och meningen ”Blondes have more fun” var nu upp till bevis. Det som var kul var att jag faktiskt gillade denna ljusa look och i några sekunder funderade jag seriöst på om jag inte skulle ringa min frisör för att boka in en tid för blondering. Men den idén slocknade snabbt när jag fick tillbaka minnen ifrån tonåren då jag faktiskt försökte mig på livet som en blondie.

 

Jag var väl ungefär 14 år tror jag när jag en dag satt hos en frisör som jag aldrig varit hos tidigare och med ett godkännande ifrån mamma att jag skulle få göra lite ljusa slingor i mitt långa mörka hår. Frisören började med att sätta på mig en sådan där oerhört snygg silikonhätta på huvudet med små hål i. Efter detta tog hon en virknål och lirkade upp slinga efter slinga ur hålen. När den proceduren var klar och man såg ut som en riktig hottentott så var det bara att lägga på den blekande massan på huvudet. Idag så gör man säkert denna behandling på ett helt annat sätt än för över tio år sedan.

Men när alla slingor var täckta så satte frisören på en plastpåse över huvudet och sen blev jag placerad i en sådan där värmehuva som alstrar värme. Jag fick även lite fika och några tidningar att sitta och bläddra i medan verkningsprocessen höll på. Efter en stund började det bli lite väl varmt om huvudet. Meddelade detta till frisören som sa att det var helt normalt.

 

Men efter några minuter började det även svida rätt rejält och nu brände det nästan i hårbotten. Jag sa till ytterligare en gång och nu tog frisören bort värmehuvan och kände lite lätt på mitt hår. Oj, nej men såhär varmt ska det ju inte bli, fick jag som svar. Jag blev bortforslad till schamponeringsstolen illa kvickt och sen började frisören skölja bort den blekande massan ifrån mitt huvud. Jag låg där och blickade rakt upp i taket när jag till min förskräckelse hör;

– Nej, Gud, oj och några oklara svordomar.

När hättan plockades av följde även slingorna med. De hade alltså bränts av helt. Jag får inte fram ett ljud, och den stackars frisören börjar nästan gråta. Som tur var så var det ju inte hela huvudet jag blekt utan bara några slingor. Men jag var allt lite tussig i håret efteråt. Som plåster på såren fick jag en hel del gratis klippningar och massa vårdande produkter.

Så hur snyggt det än är att vara blondin så är det inget jag förmodligen vågar mig på att testa igen. Men man ska aldrig säga aldrig. Fast till och börja med så kan jag ju ta på mig den där blonda 80-talsperuken och gå omkring i om jag känner för lite förändring.

 

Hiss: Att man ibland får klä ut sig på jobbet

Diss: Sönderblekt hår

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.