06 feb 2016 04:00

06 feb 2016 04:00

Klart att det är stökigt på våra asylboenden

KARIN LÅNGSTRÖM

Jo, men det är klart att det är stökigt på våra asylboenden. I ett par års tid har flera aktiva inom flyktingstödorganisationerna varnat för de konsekvenser som kan följa på det sätt Sverige i all sin humanitet hanterar asylsökande. Och detta redan innan hösten 2015 då myndigheterna började varna för systemkollaps.

För att exemplifiera. En familj med fyra år under 18 år kommer till Sverige från Damaskus. De har försökt leva under flera år i kriget och de har flyttat runt i Syrien för att finna en något så när trygg plats. Detta kallas med FN-språk att de är internflyktingar. Till slut ger de upp och lånar pengar från resten av släkten för att via människosmugglare försöka ta sig till Europa. Eftersom de faktiskt lyckas få loss pengar (nästan en halv miljon kronor) väljer de att ta Balkanrutten som anses vara något säkrare än att ta sig in i Europa via Nordafrika, Medelhavet och Italien.

De smugglas ut till Turkiet och försöker i några veckor komma iväg med gummibåten med destination någon av de grekiska öarna. Det är farligt och osäkert och det gäller att inte bli upptäckt av den turkiska polisen. Sedan gäller det att klara båtfärden (vill du se hur det går till finns flera filmer på youtube) och så småningom komma över till fastlandet. Har du kommit in i Grekland är du inne i EU och har därmed rätt att söka asyl. Men asylprövning ska ske i det land där fingeravtryck lämnas, så det gäller att hålla sig undan polisen till dess destinationslandet nås. Till fots, kanske kommer de med ett tåg. Kanske kan de få tag i någon som kör dem i bil en sträcka. Kanske äter de något varje dag.

En normalstor vuxen beräknas tappa cirka 15 kilo i vikt under själva flykten som kan ta flera månader.

Eftersom de har identitetshandlingar släpps de med tåget från Köpenhamn och landar i Sverige så småningom. De får lämna fingeravtryck och registreras som asylsökande och eftersom de är en barnfamilj får de plats i en gympasal i Trollhättan eller på något asylboende. Flera års väntan. Rastlöshet. Uppgivenhet. Sårad självkänsla. Hur skulle vi vanliga svenskar reagera som inte ens klarar av att vänta någon timma på ett försenat tåg eller att stå mer än fem minuter i kassan på ICA utan att irriterat kräva att en kassa till öppnas?

Det är klart att det är stökigt på våra asylboenden.

Jag vill avsluta denna krönika med en dystopisk parafras av Tomas Tranströmers dikt med anledning av den rådande flyktingpolitiken i EU.

Nere vid hamnen trängdes (turisterna?) i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inom dig öppnas valv bakom valv oändligt.

Jag var blind av tårar och föstes ut i vattnet tillsammans med Mr och Mrs Onas och Herr Abdallah och Signora Sabatini.

Och framför oss restes mur efter mur oändligt. Vi skulle inte komma fram, men var det så det skulle vara?

Hiss: Rester av medmänsklighet finns ändå kvar.

Diss: Den danska smyckeslagen. Bruna vindar med illaluktande doft från 40-talet.

Jo, men det är klart att det är stökigt på våra asylboenden. I ett par års tid har flera aktiva inom flyktingstödorganisationerna varnat för de konsekvenser som kan följa på det sätt Sverige i all sin humanitet hanterar asylsökande. Och detta redan innan hösten 2015 då myndigheterna började varna för systemkollaps.

För att exemplifiera. En familj med fyra år under 18 år kommer till Sverige från Damaskus. De har försökt leva under flera år i kriget och de har flyttat runt i Syrien för att finna en något så när trygg plats. Detta kallas med FN-språk att de är internflyktingar. Till slut ger de upp och lånar pengar från resten av släkten för att via människosmugglare försöka ta sig till Europa. Eftersom de faktiskt lyckas få loss pengar (nästan en halv miljon kronor) väljer de att ta Balkanrutten som anses vara något säkrare än att ta sig in i Europa via Nordafrika, Medelhavet och Italien.

De smugglas ut till Turkiet och försöker i några veckor komma iväg med gummibåten med destination någon av de grekiska öarna. Det är farligt och osäkert och det gäller att inte bli upptäckt av den turkiska polisen. Sedan gäller det att klara båtfärden (vill du se hur det går till finns flera filmer på youtube) och så småningom komma över till fastlandet. Har du kommit in i Grekland är du inne i EU och har därmed rätt att söka asyl. Men asylprövning ska ske i det land där fingeravtryck lämnas, så det gäller att hålla sig undan polisen till dess destinationslandet nås. Till fots, kanske kommer de med ett tåg. Kanske kan de få tag i någon som kör dem i bil en sträcka. Kanske äter de något varje dag.

En normalstor vuxen beräknas tappa cirka 15 kilo i vikt under själva flykten som kan ta flera månader.

Eftersom de har identitetshandlingar släpps de med tåget från Köpenhamn och landar i Sverige så småningom. De får lämna fingeravtryck och registreras som asylsökande och eftersom de är en barnfamilj får de plats i en gympasal i Trollhättan eller på något asylboende. Flera års väntan. Rastlöshet. Uppgivenhet. Sårad självkänsla. Hur skulle vi vanliga svenskar reagera som inte ens klarar av att vänta någon timma på ett försenat tåg eller att stå mer än fem minuter i kassan på ICA utan att irriterat kräva att en kassa till öppnas?

Det är klart att det är stökigt på våra asylboenden.

Jag vill avsluta denna krönika med en dystopisk parafras av Tomas Tranströmers dikt med anledning av den rådande flyktingpolitiken i EU.

Nere vid hamnen trängdes (turisterna?) i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inom dig öppnas valv bakom valv oändligt.

Jag var blind av tårar och föstes ut i vattnet tillsammans med Mr och Mrs Onas och Herr Abdallah och Signora Sabatini.

Och framför oss restes mur efter mur oändligt. Vi skulle inte komma fram, men var det så det skulle vara?

Hiss: Rester av medmänsklighet finns ändå kvar.

Diss: Den danska smyckeslagen. Bruna vindar med illaluktande doft från 40-talet.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.