11 feb 2016 04:00

11 feb 2016 04:00

När en fråga helt tar överhanden

LINUS HELLMAN

Det har skett en förskjutning i vilka frågor som svenska folket anser är de viktigaste och enligt Ipsos senaste opinionsundersökning är integration och invandring den som betyder mest. Det är uppseendeväckande men inte särskilt konstigt med tanke på att dessa frågor länge har dominerat den politiska debatten.

Vi befinner oss mitt i den största flyktingkatastrofen sedan det andra världskriget. Förra året kom 160 000 människor till Sverige. Enligt Migrationsverket senaste prognos för 2016 som nyligen presenterades beräknas det som mest komma 140 000 människor till Sverige det här året. Det finns en stor osäkerhet i siffran men den vittnar ändå om omfattningen.

Det kommer därför inte som någon sensation att integration och invandring just nu är den viktigaste samhällsfrågan eller politiska frågan i Sverige enligt en färsk opinionsundersökning från Ipsos.

300 000 nya människor är mer än ett helt nytt Malmö och utgör en stor utmaning. Rätt hanterat innebär det en stor tillgång till vårt land men fel hanterat innebär det en stor kostnad och oöverblickbara konsekvenser. Flyktingtillströmningen ställer krav på nya reformer för att möta det utanförskap som annars riskerar att följa.

Skola och utbildning samt jobb och sysselsättning kommer på andra respektive tredje plats enligt samma undersökning. Dessa områden går hand i hand med integrationen.

Stefan Löfven och hans regering är duktig på att sätta upp olika mål för framtiden. Att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 var det stora vallöftet från 2014. Det är ambitiöst och låt oss syna visionen i sömmarna.

Sverige har idag enligt Eurostats statistik drygt sju procents arbetslöshet. Det ska jämföras med Tyskland som har bland Europas lägsta arbetslöshet på 4,5 procent. Förutsatt att Tysklands arbetslöshet inte försämras, och det får vi ju innerligt hoppas att den inte gör, innebär det att flera hundra tusen människor måste sysselsättas de kommande åren.

Det talas om att 400 000 människor måste komma i arbete. Det är en stor utmaning som inte har blivit mindre av att flera människor har sökt sig till vårt land. Om det överhuvudtaget ska lyckas krävs det omfattande reformer. Att det går att minska arbetslösheten visar dock historien.

Lars Tobisson, vikarierande moderatledare i mitten på 1990-talet när Carl Bildt var och mäklade fred i Bosnien på FN:s uppdrag, menade att den dåvarande regeringens mål om att halvera den öppna arbetslösheten var orealistiskt.

”Det verkar lika troligt att arbetslösheten i Sverige skulle minska till fyra procent år 2000 som att böckling skall bli hela världens favoritmat”, hette det i en riksdagsdebatt i september 1997.

Statsminister Göran Persson (S) var tydlig med regeringens mål i sin första regeringsdeklaration i mars 1996.

”Att minska arbetslösheten är den främsta och allt annat överskuggande uppgiften för min regering. Målet är att Sverige år 2000 skall ha halverat den öppna arbetslösheten till fyra procent”.

Det arbetslöshetsmålet uppnåddes en kort tid under 2000 men eftermälet vid förlustvalet 2006 var något helt annat.

Mycket litet pekar på att regeringen kommer att nå det nya målet den här gången och oppositionsföreträdare lär inte tvingas åka världen runt och propagera för böckling om de skulle återanvända Tobissons gamla utfästelse.

Det är inte underligt att människor placerar integration och invandring högst upp på dagordningen.

Vidare är det inte konstigt att människor frågar sig hur vi ska klara arbetslösheten, skolresultaten och bostadsbyggandet när utmaningen bara blir än större.

Politikerna är fortfarande svaret skyldigt. I detta ligger också framtidens svar för att förtjäna människors förtroende.

Det behövs en samhällsberättelse som håller ihop och som folk kan ta till sig.

Det enda som vi med säkerhet vet är att ansträngningarna hittills förvisso är goda men helt otillräckliga.

Vi befinner oss mitt i den största flyktingkatastrofen sedan det andra världskriget. Förra året kom 160 000 människor till Sverige. Enligt Migrationsverket senaste prognos för 2016 som nyligen presenterades beräknas det som mest komma 140 000 människor till Sverige det här året. Det finns en stor osäkerhet i siffran men den vittnar ändå om omfattningen.

Det kommer därför inte som någon sensation att integration och invandring just nu är den viktigaste samhällsfrågan eller politiska frågan i Sverige enligt en färsk opinionsundersökning från Ipsos.

300 000 nya människor är mer än ett helt nytt Malmö och utgör en stor utmaning. Rätt hanterat innebär det en stor tillgång till vårt land men fel hanterat innebär det en stor kostnad och oöverblickbara konsekvenser. Flyktingtillströmningen ställer krav på nya reformer för att möta det utanförskap som annars riskerar att följa.

Skola och utbildning samt jobb och sysselsättning kommer på andra respektive tredje plats enligt samma undersökning. Dessa områden går hand i hand med integrationen.

Stefan Löfven och hans regering är duktig på att sätta upp olika mål för framtiden. Att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 var det stora vallöftet från 2014. Det är ambitiöst och låt oss syna visionen i sömmarna.

Sverige har idag enligt Eurostats statistik drygt sju procents arbetslöshet. Det ska jämföras med Tyskland som har bland Europas lägsta arbetslöshet på 4,5 procent. Förutsatt att Tysklands arbetslöshet inte försämras, och det får vi ju innerligt hoppas att den inte gör, innebär det att flera hundra tusen människor måste sysselsättas de kommande åren.

Det talas om att 400 000 människor måste komma i arbete. Det är en stor utmaning som inte har blivit mindre av att flera människor har sökt sig till vårt land. Om det överhuvudtaget ska lyckas krävs det omfattande reformer. Att det går att minska arbetslösheten visar dock historien.

Lars Tobisson, vikarierande moderatledare i mitten på 1990-talet när Carl Bildt var och mäklade fred i Bosnien på FN:s uppdrag, menade att den dåvarande regeringens mål om att halvera den öppna arbetslösheten var orealistiskt.

”Det verkar lika troligt att arbetslösheten i Sverige skulle minska till fyra procent år 2000 som att böckling skall bli hela världens favoritmat”, hette det i en riksdagsdebatt i september 1997.

Statsminister Göran Persson (S) var tydlig med regeringens mål i sin första regeringsdeklaration i mars 1996.

”Att minska arbetslösheten är den främsta och allt annat överskuggande uppgiften för min regering. Målet är att Sverige år 2000 skall ha halverat den öppna arbetslösheten till fyra procent”.

Det arbetslöshetsmålet uppnåddes en kort tid under 2000 men eftermälet vid förlustvalet 2006 var något helt annat.

Mycket litet pekar på att regeringen kommer att nå det nya målet den här gången och oppositionsföreträdare lär inte tvingas åka världen runt och propagera för böckling om de skulle återanvända Tobissons gamla utfästelse.

Det är inte underligt att människor placerar integration och invandring högst upp på dagordningen.

Vidare är det inte konstigt att människor frågar sig hur vi ska klara arbetslösheten, skolresultaten och bostadsbyggandet när utmaningen bara blir än större.

Politikerna är fortfarande svaret skyldigt. I detta ligger också framtidens svar för att förtjäna människors förtroende.

Det behövs en samhällsberättelse som håller ihop och som folk kan ta till sig.

Det enda som vi med säkerhet vet är att ansträngningarna hittills förvisso är goda men helt otillräckliga.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.