17 feb 2016 04:00

17 feb 2016 04:00

Ring, ring bara du slog en signal

JOHANNA BEIJBOM

Ibland ställer jag frågan till mig själv. Hur klarade man sig förr? Svaret är ju självklart att man faktiskt klarade sig väldigt bra.

Men ibland eller rätt ofta så räddar faktiskt den där lilla saken hela min dag. Jag pratar givetvis om mobiltelefonen. Men tänk vad tiderna förändras. Innan jag fick min första telefon så ägde jag ett telefonkort. När jag var på Commerce i Skövde med någon kompis och ville ringa hem till mamma och pappa för att bli hämtad tidigare än planerat så fick jag först leta upp en telefonkiosk och sedan använda mitt lilla kort.

Vet att jag ibland fick gå in i någon butik och fråga snällt ifall det var okej om jag lånade deras butikstelefon. I det flesta fallen fick jag självklart det. Men man kan ju tänka sig hur många som sprang där och frågade dag ut och dag in. Sen var det ju faktiskt så att man förr kanske var en aning bättre på att planera in tider, eller framförallt att hålla sig till den första avtalade tiden. Hålla på att ändra runt eller att meddela att man blev några minuter sen var inte att tänka på. Idag ändrar ju folk sina tider flera gånger om. Jag ser min telefon som en oerhört stor trygghet och säkerhet. Om jag till exempel är ute och kör bil och plötsligt inser att jag är helt vilse i pannkakan så kan jag ju bara starta igång gps:n i mobilen. Och efter en stund så är jag förmodligen på rätt väg igen. Eller om jag till exempel ska gå någonstans alldeles själv så ser jag alltid till att prata i telefonen med någon som även då vet vart jag befinner mig ifall något skulle hända. Att säga att man aldrig skulle klara sig utan sin mobil är att överdriva för det skulle man, men jag erkänner att det skulle vara extremt jobbigt att vara utan den alltför länge. För någon vecka sen var jag på middag hemma hos min svägerska Ida som var själv hemma då min bror var iväg och jobbade sent. Efter maten satte vi oss i soffan och fick på en väldigt läskig film. Även fast vi båda är rätt känsliga för sådant så var vi ju givetvis tvungna att kolla klart. Klockan sprang iväg och jag packade ihop mina saker och tog bilen hem. Väl hemma hos mig så hade jag en del att fixa med innan jag skulle gå och sova så jag flängde runt i lägenheten när det plötsligt ringde på min porttelefon. Jag blev helt stel i kroppen. Vet inte varför jag blev så rädd men att någon skulle ringa på den mitt i natten var rätt konstigt. På bara någon sekund hann jag tänka ut ett riktigt skräckscenario, den där dumma filmen var självklart en bidragande faktor till min reaktion. Jag insåg att jag måste ringa till min bror som förmodligen var hemma ifrån jobbet nu så att han kunde vara beredd på att slänga sig i bilen ifall det nu stod någon utanför som inte var välkommen och försökte ta sig in. Då kom panikkänsla nummer två. Mobilen var borta, den var inte i väskan, jackan eller i lägenheten överhuvudtaget. Gud, jag hade ju förmodligen glömt den hemma hos Joakim och Ida. Det ringde på porttelefonen igen. Kalla kårar gick över hela ryggen. Om jag nu inte hade sett den där filmen så hade jag förmodligen inte reagerat såhär utan förstått att det faktiskt bara var min snälla lillebror som stod där utanför mitt i natten och försökte få kontakt med mig. Livrädd kikade jag ut genom fönstret och såg till min lycka att hans bil stod på parkeringen. Lyfte på luren till porttelefonen och låste upp. Eftersom jag glömt min kommunikation till omvärlden hos dem så gick det ju inte att få tag på mig på något annat sätt än att åka hem till mig med den. Ida den stackaren, hade trott att jag skulle komma på att jag glömt den så hon hade tagit med den ut och väntat i över 40 minuter innan hon gav upp hoppet om att jag skulle komma tillbaka. Jag klarade mig tydligen mycket längre än så utan min kära lilla mobil. Dock blir det ju alldeles för jobbigt för alla parter om jag skulle fortsätta att glömma den på olika ställen. Kanske helt enkelt får limma fast den på handen nu istället.

 

Hiss: Mobilen som en trygghet.

Diss: När man glömt ladda mobilen under natten och ska ut på långritt i skogen med 4 procent batteritid.

Men ibland eller rätt ofta så räddar faktiskt den där lilla saken hela min dag. Jag pratar givetvis om mobiltelefonen. Men tänk vad tiderna förändras. Innan jag fick min första telefon så ägde jag ett telefonkort. När jag var på Commerce i Skövde med någon kompis och ville ringa hem till mamma och pappa för att bli hämtad tidigare än planerat så fick jag först leta upp en telefonkiosk och sedan använda mitt lilla kort.

Vet att jag ibland fick gå in i någon butik och fråga snällt ifall det var okej om jag lånade deras butikstelefon. I det flesta fallen fick jag självklart det. Men man kan ju tänka sig hur många som sprang där och frågade dag ut och dag in. Sen var det ju faktiskt så att man förr kanske var en aning bättre på att planera in tider, eller framförallt att hålla sig till den första avtalade tiden. Hålla på att ändra runt eller att meddela att man blev några minuter sen var inte att tänka på. Idag ändrar ju folk sina tider flera gånger om. Jag ser min telefon som en oerhört stor trygghet och säkerhet. Om jag till exempel är ute och kör bil och plötsligt inser att jag är helt vilse i pannkakan så kan jag ju bara starta igång gps:n i mobilen. Och efter en stund så är jag förmodligen på rätt väg igen. Eller om jag till exempel ska gå någonstans alldeles själv så ser jag alltid till att prata i telefonen med någon som även då vet vart jag befinner mig ifall något skulle hända. Att säga att man aldrig skulle klara sig utan sin mobil är att överdriva för det skulle man, men jag erkänner att det skulle vara extremt jobbigt att vara utan den alltför länge. För någon vecka sen var jag på middag hemma hos min svägerska Ida som var själv hemma då min bror var iväg och jobbade sent. Efter maten satte vi oss i soffan och fick på en väldigt läskig film. Även fast vi båda är rätt känsliga för sådant så var vi ju givetvis tvungna att kolla klart. Klockan sprang iväg och jag packade ihop mina saker och tog bilen hem. Väl hemma hos mig så hade jag en del att fixa med innan jag skulle gå och sova så jag flängde runt i lägenheten när det plötsligt ringde på min porttelefon. Jag blev helt stel i kroppen. Vet inte varför jag blev så rädd men att någon skulle ringa på den mitt i natten var rätt konstigt. På bara någon sekund hann jag tänka ut ett riktigt skräckscenario, den där dumma filmen var självklart en bidragande faktor till min reaktion. Jag insåg att jag måste ringa till min bror som förmodligen var hemma ifrån jobbet nu så att han kunde vara beredd på att slänga sig i bilen ifall det nu stod någon utanför som inte var välkommen och försökte ta sig in. Då kom panikkänsla nummer två. Mobilen var borta, den var inte i väskan, jackan eller i lägenheten överhuvudtaget. Gud, jag hade ju förmodligen glömt den hemma hos Joakim och Ida. Det ringde på porttelefonen igen. Kalla kårar gick över hela ryggen. Om jag nu inte hade sett den där filmen så hade jag förmodligen inte reagerat såhär utan förstått att det faktiskt bara var min snälla lillebror som stod där utanför mitt i natten och försökte få kontakt med mig. Livrädd kikade jag ut genom fönstret och såg till min lycka att hans bil stod på parkeringen. Lyfte på luren till porttelefonen och låste upp. Eftersom jag glömt min kommunikation till omvärlden hos dem så gick det ju inte att få tag på mig på något annat sätt än att åka hem till mig med den. Ida den stackaren, hade trott att jag skulle komma på att jag glömt den så hon hade tagit med den ut och väntat i över 40 minuter innan hon gav upp hoppet om att jag skulle komma tillbaka. Jag klarade mig tydligen mycket längre än så utan min kära lilla mobil. Dock blir det ju alldeles för jobbigt för alla parter om jag skulle fortsätta att glömma den på olika ställen. Kanske helt enkelt får limma fast den på handen nu istället.

 

Hiss: Mobilen som en trygghet.

Diss: När man glömt ladda mobilen under natten och ska ut på långritt i skogen med 4 procent batteritid.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.