14 apr 2016 04:00

14 apr 2016 04:00

Mannen som lyckades bryta S-dominansen

LINUS HELLMAN

En man som befinner sig i sina bästa år och snart ska tillträda det mäktigaste politiska uppdrag som man kan väljas till i det här landet har fått mikrofonen. Han hinner inte säga många ord innan en fotograf som klättrat upp på ett bord för att ta en bild på den blivande statsministern helt plötsligt ramlar ner. Valets segerherre finner sig genast: ”Det där var inte mitt fall i varje fall”. Denna klassiska episod tål att lyftas fram mot bakgrund av att han som yppade orden nästa vecka fyller aktningsvärda 90 år.

Thorbjörn Fälldin var mannen som lyckades bryta Socialdemokraternas långa maktinnehav när han för första gången på 44 år, om vi bortser ifrån Axel Pehrsson-Bramstorp kortlivade semesterregering 1936, kunde bilda en borgerlig regering 1976.

Även om det var mer av ett regeringsskifte än ett politiskt värderingsskifte skulle det visa sig bli slutpunkten för den makthegemoni som S haft i svensk politik. Efter 1976 har vänster- och högerregeringar växelvis innehavt regeringsmakten. Betydelsen av maktskiftet illustreras inte minst av S-politikern Marita Ulvskogs uttalande om att det för henne kändes som att en statskupp hade ägt rum. S tog makten för given och hade vuxit samman med den väldiga regeringsapparaten.


Fälldin ledde tre regeringar under de sex borgerliga regeringsåren mellan 1976 och 1982 och det under en mycket omvälvande period med ekonomisk kris.

För Fälldin var den enskilda äganderätten helt avgörande för ett ekonomiskt framgångsrikt samhälle. Att antisocialisten Fälldin tog strid emot experimenten om löntagarefonder var därför givet. Löntagarfonderna var de facto den sista riktigt socialistiska striden som S skulle ta.

Författarna Björn Elmbrant och Olle Svenning har skrivit varsin läsvärd biografi över Fälldin och dessutom har den gamle industriministern i Fälldins tre olika regeringar Nils G Åsling skrivit den intressanta boken ”Maktskifte” om Fälldins regeringar och den politiska miljön på 1970-talet.

Fälldin var småbonden med låg utbildning som tydligt kontrasterade mot den högutbildade Olof Palme som kom ifrån överklassen och var Fälldins huvudmotståndare. De utkämpade hårda ideologiska strider och några av debatterna har gått till historien.


Valvinsten 1976 var otvetydigt Fälldins största framgång och återupprättande av centerrörelsen tillhör också hans stora gärningar, ty på hans tid nådde partiet en fjärde del av väljarna. Som för alla politiker innehåller också hans karriär motgångar. Misslyckandet med att slå ihop Center- och Folkpartiet (Liberalerna idag) var ett stort bakslag där han led ett internt nederlag. Hans sorti som partiledare efter det andra raka förlustvalet 1985 var inte den som en stor politiker förtjänar. Han hade fått kicken av valberedningen, konstaterade han bittert efteråt. Fälldin drog sig sedan undan och återvände hem till gården i Ångermanland där allting började.

Fälldin var i grunden en övertygelsepolitiker och framför allt en kärnkraftsmotståndare vilket också tog sig i uttryck i debatten.

”Ingen ministerpost är så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse”.


Det är en av hans mer kända formuleringar men ändå tvingades han ladda en ny reaktor i Barsebäck. Det var ett stort svek med tanke på de kategoriska besked han gav men bortsett från detta höll han sig ändå väl till den egna övertygelsen under sina regeringsår.

Fälldin hade även ett eget förhållningssätt till politiken och han relaterade ofta till författaren Birger Norman och dikten ”Renhännren” som är på ångermanländska. Här följer en egen parafras: Den som inte lägger sig i har inget att dra sig ur, och inga händer att tvätta. Men när allt kommer omkring vad har de rena händerna uträtta här i världen.

Politik är inte alltid vackert, ty det är emellanåt ett smutsigt hantverk. Det gäller än idag och det borde fler politiker förstå. Kompromissen är smörjmedlet i den demokratiska processen när det föreligger politiska låsningar.

Thorbjörn Fälldin var mannen som lyckades bryta Socialdemokraternas långa maktinnehav när han för första gången på 44 år, om vi bortser ifrån Axel Pehrsson-Bramstorp kortlivade semesterregering 1936, kunde bilda en borgerlig regering 1976.

Även om det var mer av ett regeringsskifte än ett politiskt värderingsskifte skulle det visa sig bli slutpunkten för den makthegemoni som S haft i svensk politik. Efter 1976 har vänster- och högerregeringar växelvis innehavt regeringsmakten. Betydelsen av maktskiftet illustreras inte minst av S-politikern Marita Ulvskogs uttalande om att det för henne kändes som att en statskupp hade ägt rum. S tog makten för given och hade vuxit samman med den väldiga regeringsapparaten.


Fälldin ledde tre regeringar under de sex borgerliga regeringsåren mellan 1976 och 1982 och det under en mycket omvälvande period med ekonomisk kris.

För Fälldin var den enskilda äganderätten helt avgörande för ett ekonomiskt framgångsrikt samhälle. Att antisocialisten Fälldin tog strid emot experimenten om löntagarefonder var därför givet. Löntagarfonderna var de facto den sista riktigt socialistiska striden som S skulle ta.

Författarna Björn Elmbrant och Olle Svenning har skrivit varsin läsvärd biografi över Fälldin och dessutom har den gamle industriministern i Fälldins tre olika regeringar Nils G Åsling skrivit den intressanta boken ”Maktskifte” om Fälldins regeringar och den politiska miljön på 1970-talet.

Fälldin var småbonden med låg utbildning som tydligt kontrasterade mot den högutbildade Olof Palme som kom ifrån överklassen och var Fälldins huvudmotståndare. De utkämpade hårda ideologiska strider och några av debatterna har gått till historien.


Valvinsten 1976 var otvetydigt Fälldins största framgång och återupprättande av centerrörelsen tillhör också hans stora gärningar, ty på hans tid nådde partiet en fjärde del av väljarna. Som för alla politiker innehåller också hans karriär motgångar. Misslyckandet med att slå ihop Center- och Folkpartiet (Liberalerna idag) var ett stort bakslag där han led ett internt nederlag. Hans sorti som partiledare efter det andra raka förlustvalet 1985 var inte den som en stor politiker förtjänar. Han hade fått kicken av valberedningen, konstaterade han bittert efteråt. Fälldin drog sig sedan undan och återvände hem till gården i Ångermanland där allting började.

Fälldin var i grunden en övertygelsepolitiker och framför allt en kärnkraftsmotståndare vilket också tog sig i uttryck i debatten.

”Ingen ministerpost är så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse”.


Det är en av hans mer kända formuleringar men ändå tvingades han ladda en ny reaktor i Barsebäck. Det var ett stort svek med tanke på de kategoriska besked han gav men bortsett från detta höll han sig ändå väl till den egna övertygelsen under sina regeringsår.

Fälldin hade även ett eget förhållningssätt till politiken och han relaterade ofta till författaren Birger Norman och dikten ”Renhännren” som är på ångermanländska. Här följer en egen parafras: Den som inte lägger sig i har inget att dra sig ur, och inga händer att tvätta. Men när allt kommer omkring vad har de rena händerna uträtta här i världen.

Politik är inte alltid vackert, ty det är emellanåt ett smutsigt hantverk. Det gäller än idag och det borde fler politiker förstå. Kompromissen är smörjmedlet i den demokratiska processen när det föreligger politiska låsningar.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.