25 apr 2016 04:00

25 apr 2016 04:00

Den största belöningen

SANDRA HJORT

HUH! Luften går ur mig och jag sjunker osmidigt ner till det vita porslinet på badkarets botten igen.

Situationen som nyss utspelade sig hade jag lekande lätt klarat av för bara några veckor sedan men nu ligger jag där med en förvånad min över mitt påtagliga nederlag.

Jag inser att mina magmuskler är ett minne blott och tar ett stadigt tag under låren för att kunna hiva mig upp i en sittande position.

Under en tidningsintervju får jag frågan hur gammal jag är. Inte föga överraskande, eftersom det är högst relevant, men ändå något jag ber om betänketid för att besvara.

Hur gammal är jag egentligen? Jag tror att 26 stämmer och med ett skratt frågar reportern mig om jag är säker och jag nickar bestämt men i min hjärna rusar tankarna fortfarande fram och tillbaka.

Hur gammal är jag nu? De är så många, de där nya situationerna som jag ställs inför. Helt plötsligt ger en tomatsås med minsta lilla hint av vitlök mig en brinnande hals under flera timmar framåt.

Att smidigt smita förbi någon i mataffären innebär ofta att en eller två varor faller i golvet. Sitta med benen i kors går inte heller längre eftersom all världens smärta i så fall koncentreras kring mitt bäcken på bara några sekunder.

Jag är lite förvirrad, lite vilse men otroligt lycklig trots att allt är så nytt. Jag får helt enkelt bara acceptera att jag snart inte har en enda muskel kvar i kroppen, att handlingar som att knyta skorna kommer ses som en efterlängtad lyx och att jag kommer vakna ungefär trehundraelva gånger per natt för att gå upp och kissa.

Det ska bli mig ett sant nöje för om allt går som det ska kommer jag innan sommaren är här ha fått den största belöningen av alla.

När jag har fyllt 27 kommer jag nämligen kunna titulera mig mamma. För visst var det väl 27 jag skulle fylla? Åh, denna gravidhjärna!

Situationen som nyss utspelade sig hade jag lekande lätt klarat av för bara några veckor sedan men nu ligger jag där med en förvånad min över mitt påtagliga nederlag.

Jag inser att mina magmuskler är ett minne blott och tar ett stadigt tag under låren för att kunna hiva mig upp i en sittande position.

Under en tidningsintervju får jag frågan hur gammal jag är. Inte föga överraskande, eftersom det är högst relevant, men ändå något jag ber om betänketid för att besvara.

Hur gammal är jag egentligen? Jag tror att 26 stämmer och med ett skratt frågar reportern mig om jag är säker och jag nickar bestämt men i min hjärna rusar tankarna fortfarande fram och tillbaka.

Hur gammal är jag nu? De är så många, de där nya situationerna som jag ställs inför. Helt plötsligt ger en tomatsås med minsta lilla hint av vitlök mig en brinnande hals under flera timmar framåt.

Att smidigt smita förbi någon i mataffären innebär ofta att en eller två varor faller i golvet. Sitta med benen i kors går inte heller längre eftersom all världens smärta i så fall koncentreras kring mitt bäcken på bara några sekunder.

Jag är lite förvirrad, lite vilse men otroligt lycklig trots att allt är så nytt. Jag får helt enkelt bara acceptera att jag snart inte har en enda muskel kvar i kroppen, att handlingar som att knyta skorna kommer ses som en efterlängtad lyx och att jag kommer vakna ungefär trehundraelva gånger per natt för att gå upp och kissa.

Det ska bli mig ett sant nöje för om allt går som det ska kommer jag innan sommaren är här ha fått den största belöningen av alla.

När jag har fyllt 27 kommer jag nämligen kunna titulera mig mamma. För visst var det väl 27 jag skulle fylla? Åh, denna gravidhjärna!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.