26 apr 2016 04:00

26 apr 2016 04:00

Visst är det härligt när tycke uppstår

KRÖNIKA

Ibland kan början vara seg som tuggummi, men sedan kommer flytet.

Lika ofta är inledningen lovande, men fortsättningen håller inte och slutet faller ofta platt.

Men när det klickar till direkt, och hela historien håller ända till den sista raden, är lyckan fullständig.

Jag skriver inte om traditionella förhållanden mellan människor utan om relationer till böcker.

Alla som någon gång läser böcker känner säkert igen sig i de tre inledande meningarna. Sällan handlar det om likgiltighet när jag tar mig an en ny bok. Känner jag inte till något om den så finns det en pirrande känsla i maggropen.

Frågorna är många:

Står boken upp mot de förväntningar jag har? Hur är historien upplagd? Hur är språket?

I bland kommer svaren direkt, men jag brukar läsa vidare även om det inte känns bra. Några böcker kan ju vara slätstrukna i början för att sedan växa till något riktigt stort, några lyfter aldrig utan passerar bara ut i tomhet.

Lika ofta inleds berättelsen bra med ett rappt språk, goda karaktärer och en spännande story. Vad som sedan händer när allt faller platt är svårt att säga. Det är tråkigt att vara med om raset. Det gör att man nästan känner sig lurad.

Någon gång klickar det till direkt. Bara efter någon sida känns det bra. Allt stämmer; författaren har hittat en bra och fängslande ingång och fortsätter på det spåret.

För någon vecka sedan, då jag började läsa ”Döden vittnar” av Val McDermid, stämde det med en gång. Hon inledde med ett mord, utfört på ett diskret och välplanerat sätt på en ö i Medelhavet, fortsatte med ett lik som hittades på ett tak i Skottland och vävde sedan ihop händelserna med något av det som hände under Balkankrigen för nästan 25 år sedan.

Bokinitiativet är lysande och Val McDermid klarar av att lotsa läsaren genom skeendet, som är ganska komplicerat, utan att ytterligare krångla till det. Hon kryddar dessutom anrättningen med en parallellhistoria, som senare vävs in i huvudberättelsen.

Tycke uppstod direkt och jag ägnade mina lediga stunder åt boken. Ju mer jag läste, desto mer raffinerat och spännande blev det.

Men säg den glädje som varar för evigt?

När bladvändaren var slut och mördaren avslöjad kom den där tomheten som dyker upp när jag just läst klart en riktigt god bok. Jag har upplevt den kluvna känslan flera gånger tidigare. När den är som starkast vågar jag knappast ta mig an en ny bok.

Den kan ju inte vara lika bra, men ofta är den det.

 

Hiss:

Frölunda slog Skellefteå i fyra av fem SM-finaler och spelade hem guldet till Göteborg.

 

Diss:

Det snöade och haglade i söndags, men det ska ju komma tre bakslag innan våren kommer.

Lika ofta är inledningen lovande, men fortsättningen håller inte och slutet faller ofta platt.

Men när det klickar till direkt, och hela historien håller ända till den sista raden, är lyckan fullständig.

Jag skriver inte om traditionella förhållanden mellan människor utan om relationer till böcker.

Alla som någon gång läser böcker känner säkert igen sig i de tre inledande meningarna. Sällan handlar det om likgiltighet när jag tar mig an en ny bok. Känner jag inte till något om den så finns det en pirrande känsla i maggropen.

Frågorna är många:

Står boken upp mot de förväntningar jag har? Hur är historien upplagd? Hur är språket?

I bland kommer svaren direkt, men jag brukar läsa vidare även om det inte känns bra. Några böcker kan ju vara slätstrukna i början för att sedan växa till något riktigt stort, några lyfter aldrig utan passerar bara ut i tomhet.

Lika ofta inleds berättelsen bra med ett rappt språk, goda karaktärer och en spännande story. Vad som sedan händer när allt faller platt är svårt att säga. Det är tråkigt att vara med om raset. Det gör att man nästan känner sig lurad.

Någon gång klickar det till direkt. Bara efter någon sida känns det bra. Allt stämmer; författaren har hittat en bra och fängslande ingång och fortsätter på det spåret.

För någon vecka sedan, då jag började läsa ”Döden vittnar” av Val McDermid, stämde det med en gång. Hon inledde med ett mord, utfört på ett diskret och välplanerat sätt på en ö i Medelhavet, fortsatte med ett lik som hittades på ett tak i Skottland och vävde sedan ihop händelserna med något av det som hände under Balkankrigen för nästan 25 år sedan.

Bokinitiativet är lysande och Val McDermid klarar av att lotsa läsaren genom skeendet, som är ganska komplicerat, utan att ytterligare krångla till det. Hon kryddar dessutom anrättningen med en parallellhistoria, som senare vävs in i huvudberättelsen.

Tycke uppstod direkt och jag ägnade mina lediga stunder åt boken. Ju mer jag läste, desto mer raffinerat och spännande blev det.

Men säg den glädje som varar för evigt?

När bladvändaren var slut och mördaren avslöjad kom den där tomheten som dyker upp när jag just läst klart en riktigt god bok. Jag har upplevt den kluvna känslan flera gånger tidigare. När den är som starkast vågar jag knappast ta mig an en ny bok.

Den kan ju inte vara lika bra, men ofta är den det.

 

Hiss:

Frölunda slog Skellefteå i fyra av fem SM-finaler och spelade hem guldet till Göteborg.

 

Diss:

Det snöade och haglade i söndags, men det ska ju komma tre bakslag innan våren kommer.

  • Alf Ehn

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.