28 apr 2016 04:00

28 apr 2016 04:00

När amatörernas julafton infinner sig

LINUS HELLMAN

Bostadsminister Mehmet Kaplan gjorde sig omöjlig som minister och tvingades avgå. Efterdyningarna har utvecklat sig till amatörernas julafton där statsministern först inte kunde förklara varför Kaplan inte kunde fortsätta och där sedan språkrören först hävdade att det var den negativa bilden som var skälet. Nu befinner sig Miljöpartiet i fritt fall.

Det var Mehmet Kaplans handlade och agerande som gjorde honom omöjlig och tvingade honom att lämna regeringen. Kaplans umgänge med nationalister och islamister, att inte kunna hålla extremister på ett tydligt avstånd, hans omdömeslösa uttalande och oacceptabla jämförelser med Förintelsen gjorde att hans förtroende var förbrukat.

Men presskonferensen när Kaplan avgick var smått parodisk.

Statsminister Stefan Löfven (S) höll sig strikt formel och konstaterade bara fakta.

”Det är den samlande bedömningen som avgör det här. Mehmet Kaplan har gjort bedömningen att han inte kan fullgöra sina uppgifter som statsråd och jag delar den bedömningen”.

Liknande svar upprepade Löfven på alla journalisters frågor likt en papegoja. De båda språkrören, Gustav Fridolin och Åsa Romson, var lika tomhänta och insiktslösa.

”Vi beklagar djupt den negativa bilden av Mehmet, men utifrån omständigheterna så respekterar vi hans analys och beslut”.

Underförstått var det alltså medias granskning och de uppgifter som där framkom som var orsaken. Huvudpersonen själv, Mehmet Kaplan, avgick utan tillstymmelse till självkritik utan endast därför att han tvingades till det.

Hela ministeravgången och efterdyningarna till den har skötts väldigt illa. MP har uppvisat en bristande krishantering som de nu får betala ett högt pris för.

När trycket till slut blev för hårt från media, opposition och internt tvingades de inblandade parterna till slut att ta avstånd och tydligt redogöra för Sveriges demokratiska värderingar men då var skadan redan skedd.

Den senaste tidens agerande ifrån MP-företrädaren har bara förvärrat krisen. I måndags tvingades språkrören gå ut med att de är beredda att lämna över ansvaret för partiet på kongressen i Karlstad senare i maj i ett försök att minimera skadan och visa handlingskraft.

Bilden av en inkompetent regering, med några undantag bland statsråden, har satt sig och en av dess svagaste länkar är regeringschefen själv som tillträdde statsministerämbetet utan vare sig tidigare regerings- eller riksdagserfarenhet. Avsaknaden av den erfarenheten gäller även noviserna i de gröna och det har märkts i både form och innehåll.

Fram träder alltmer bilden av en regering som sitter på lånad tid i brist på ett starkare alternativ och starka alternativ är det just nu bristvara på i svensk politik.

När nya samarbetskonstellationer ter sig omöjliga kan bara ett nyval eller en kommande valrörelse om drygt två år ändra på den saken. Till dess får regeringen fortsätta att hanka sig fram utan någon tydlig riktning.

MP-språkrören fortsätter med en dåres envist att hävda att partiet gör skillnad i regeringen vilket är deras jobb men verkligheten är emellertid en annan. Partiets hållning och agerande i regeringsställning gör dem mest till en nyttig dörrmatta för vilken Socialdemokraterna kan vandra in i maktens korridorer och styra och ställa det mesta.

Hur många gånger har vi inte hört ledande MP-företrädare låta förstå att partiet inget kan göra över saker och ting trots att de styr riket. Ett sådant maktlöst parti har i så fall överlevt sig självt.

Den senaste tiden har varit amatörernas julafton och även om det är MP-politiker som har gjort bort sig spiller det också över på Stefan Löfven. Det är ytterst statsministern som är ansvarig för sin regering.

Det talas om att det behövs en nystart. Ska en sådan betyda något borde Löfven kasta ut MP ur regeringen då de utgör en tydlig belastning men det riktiga är som bekant inte alltid det praktiskt möjliga.

Just nu är den samlande bedömningen att regeringen inte håller måttet.

Det var Mehmet Kaplans handlade och agerande som gjorde honom omöjlig och tvingade honom att lämna regeringen. Kaplans umgänge med nationalister och islamister, att inte kunna hålla extremister på ett tydligt avstånd, hans omdömeslösa uttalande och oacceptabla jämförelser med Förintelsen gjorde att hans förtroende var förbrukat.

Men presskonferensen när Kaplan avgick var smått parodisk.

Statsminister Stefan Löfven (S) höll sig strikt formel och konstaterade bara fakta.

”Det är den samlande bedömningen som avgör det här. Mehmet Kaplan har gjort bedömningen att han inte kan fullgöra sina uppgifter som statsråd och jag delar den bedömningen”.

Liknande svar upprepade Löfven på alla journalisters frågor likt en papegoja. De båda språkrören, Gustav Fridolin och Åsa Romson, var lika tomhänta och insiktslösa.

”Vi beklagar djupt den negativa bilden av Mehmet, men utifrån omständigheterna så respekterar vi hans analys och beslut”.

Underförstått var det alltså medias granskning och de uppgifter som där framkom som var orsaken. Huvudpersonen själv, Mehmet Kaplan, avgick utan tillstymmelse till självkritik utan endast därför att han tvingades till det.

Hela ministeravgången och efterdyningarna till den har skötts väldigt illa. MP har uppvisat en bristande krishantering som de nu får betala ett högt pris för.

När trycket till slut blev för hårt från media, opposition och internt tvingades de inblandade parterna till slut att ta avstånd och tydligt redogöra för Sveriges demokratiska värderingar men då var skadan redan skedd.

Den senaste tidens agerande ifrån MP-företrädaren har bara förvärrat krisen. I måndags tvingades språkrören gå ut med att de är beredda att lämna över ansvaret för partiet på kongressen i Karlstad senare i maj i ett försök att minimera skadan och visa handlingskraft.

Bilden av en inkompetent regering, med några undantag bland statsråden, har satt sig och en av dess svagaste länkar är regeringschefen själv som tillträdde statsministerämbetet utan vare sig tidigare regerings- eller riksdagserfarenhet. Avsaknaden av den erfarenheten gäller även noviserna i de gröna och det har märkts i både form och innehåll.

Fram träder alltmer bilden av en regering som sitter på lånad tid i brist på ett starkare alternativ och starka alternativ är det just nu bristvara på i svensk politik.

När nya samarbetskonstellationer ter sig omöjliga kan bara ett nyval eller en kommande valrörelse om drygt två år ändra på den saken. Till dess får regeringen fortsätta att hanka sig fram utan någon tydlig riktning.

MP-språkrören fortsätter med en dåres envist att hävda att partiet gör skillnad i regeringen vilket är deras jobb men verkligheten är emellertid en annan. Partiets hållning och agerande i regeringsställning gör dem mest till en nyttig dörrmatta för vilken Socialdemokraterna kan vandra in i maktens korridorer och styra och ställa det mesta.

Hur många gånger har vi inte hört ledande MP-företrädare låta förstå att partiet inget kan göra över saker och ting trots att de styr riket. Ett sådant maktlöst parti har i så fall överlevt sig självt.

Den senaste tiden har varit amatörernas julafton och även om det är MP-politiker som har gjort bort sig spiller det också över på Stefan Löfven. Det är ytterst statsministern som är ansvarig för sin regering.

Det talas om att det behövs en nystart. Ska en sådan betyda något borde Löfven kasta ut MP ur regeringen då de utgör en tydlig belastning men det riktiga är som bekant inte alltid det praktiskt möjliga.

Just nu är den samlande bedömningen att regeringen inte håller måttet.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.