06 maj 2016 04:00

06 maj 2016 04:00

Tåbrytningsförbannelsen har slagit till igen

FLEMMING MOURITSEN

Det kan vara så att vi har en förbannelse i vårt hus.

Medan jag fortfarande drev min bokhandel brukade min bokförare varje år klaga bittert på att det stod tolv av mina pärmar med fjolårets bokföring och skräpade på hans kontor, så därför brukade jag varje år åka ner en sväng till Göteborg och hämta hem laddningen. Den egentliga orsaken till resan var att vi skulle gå igenom bokslutet och att jag skulle skriva under deklarationen... och dessutom var det trevligt att umgås en smula.

Väl hemma kånkade jag in fyra bärkassar med pärmar och ställde dem i hallen i väntan på att jag skulle slutförvara dem uppe på vinden. Bokföringen hade en halveringstid på tio år och var ofarlig att kasta sen. Så sa bokföringslagen. Men nu stod kassarna med pärmar i hallen och det var lite dumt.

Fästmön och jag satt ute på vår altan när hon plötsligt rusade in i huset med en faslig fart. Jag minns inte om telefonen ringde eller om hon fick ett akut behov av att fylla på kaffekoppen, men resultatet blev i alla fall att jag hörde ett tjut inifrån huset och rusade dit för att se vad som hänt.

Fästmön hoppade omkring på en fot och ylade av smärta. Hon hade sprungit in i en av pärmarna i papperskassarna och vridit till lilltån. Det visade sig att den var bruten, eller ja, den fick i alla fall en spricka. Att vi vet det beror på att vi åkte ut till KSS och fick tån röntgad av en trevlig sköterska, innan vi fick en utskällning av en mindre trevlig läkare.

– Kommer ni hit och stör oss med sån skit? sa han, brutna lilltår gör vi inget åt. Åk hem!

Detta hände på första dagen av fästmöns semester, så hon fick halta fram den sommaren. Bokföring är inte bara tråkigt, det är farligt också.

Nu har tåbrytningsförbannelsen slagit till i vårt hushåll igen. Den här gången är det vår katt Sam som har brutit yttersta leden på en av tårna på vänster framtass. Vi vet inte hur det gick till och katten vägrar berätta det för oss, men jag misstänker att det inte var bokföring han bröt den på.

Slutresultatet är i alla fall att katten har spenderat över en vecka inomhus iklädd en tveksamt dekorativ tratt. Han tar det egentligen bra men visar tecken på att vara lite deprimerad över att inte få gå ut. Förhoppningsvis är han i form att kliva ut i friheten igen inom någon vecka och sedan hoppas vi att förbannelsen inte skall visa sig något mer.

Så här i efterskott är jag lite ledsen för att jag inte tog med fästmön till veterinären istället för till KSS. Då hade vi nog sluppit utskällningen efter röntgen och dessutom hade det varit roligt att få se henne med en tratt runt huvudet.

 

Hiss: Vitsippsbackarna. De är gudomligt vackra.

Diss: Att våra husdjur inte kan berätta för oss hur de mår.

 

Medan jag fortfarande drev min bokhandel brukade min bokförare varje år klaga bittert på att det stod tolv av mina pärmar med fjolårets bokföring och skräpade på hans kontor, så därför brukade jag varje år åka ner en sväng till Göteborg och hämta hem laddningen. Den egentliga orsaken till resan var att vi skulle gå igenom bokslutet och att jag skulle skriva under deklarationen... och dessutom var det trevligt att umgås en smula.

Väl hemma kånkade jag in fyra bärkassar med pärmar och ställde dem i hallen i väntan på att jag skulle slutförvara dem uppe på vinden. Bokföringen hade en halveringstid på tio år och var ofarlig att kasta sen. Så sa bokföringslagen. Men nu stod kassarna med pärmar i hallen och det var lite dumt.

Fästmön och jag satt ute på vår altan när hon plötsligt rusade in i huset med en faslig fart. Jag minns inte om telefonen ringde eller om hon fick ett akut behov av att fylla på kaffekoppen, men resultatet blev i alla fall att jag hörde ett tjut inifrån huset och rusade dit för att se vad som hänt.

Fästmön hoppade omkring på en fot och ylade av smärta. Hon hade sprungit in i en av pärmarna i papperskassarna och vridit till lilltån. Det visade sig att den var bruten, eller ja, den fick i alla fall en spricka. Att vi vet det beror på att vi åkte ut till KSS och fick tån röntgad av en trevlig sköterska, innan vi fick en utskällning av en mindre trevlig läkare.

– Kommer ni hit och stör oss med sån skit? sa han, brutna lilltår gör vi inget åt. Åk hem!

Detta hände på första dagen av fästmöns semester, så hon fick halta fram den sommaren. Bokföring är inte bara tråkigt, det är farligt också.

Nu har tåbrytningsförbannelsen slagit till i vårt hushåll igen. Den här gången är det vår katt Sam som har brutit yttersta leden på en av tårna på vänster framtass. Vi vet inte hur det gick till och katten vägrar berätta det för oss, men jag misstänker att det inte var bokföring han bröt den på.

Slutresultatet är i alla fall att katten har spenderat över en vecka inomhus iklädd en tveksamt dekorativ tratt. Han tar det egentligen bra men visar tecken på att vara lite deprimerad över att inte få gå ut. Förhoppningsvis är han i form att kliva ut i friheten igen inom någon vecka och sedan hoppas vi att förbannelsen inte skall visa sig något mer.

Så här i efterskott är jag lite ledsen för att jag inte tog med fästmön till veterinären istället för till KSS. Då hade vi nog sluppit utskällningen efter röntgen och dessutom hade det varit roligt att få se henne med en tratt runt huvudet.

 

Hiss: Vitsippsbackarna. De är gudomligt vackra.

Diss: Att våra husdjur inte kan berätta för oss hur de mår.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.