13 maj 2016 04:00

13 maj 2016 04:00

Jag har blivit berusad av våren

FLEMMING MOURITSEN

Jag går för närvarande omkring i ett tillstånd av ständig berusning. Detta kan låta allvarligt, men var bara lugn, berusningsmedlet i det här fallet är i och för sig beroendeframkallande men på intet sätt skadligt. Jag har blivit berusad av våren.

Den senaste veckan har jag vacklat ut i solskenet och fått ta spjärn mot närmsta stolpe för att inte ramla omkull medan jag stirrat lystet på blommorna som gnistrar likt ädelstenar i solljuset. Vår magnolia blommar på ett nästan omoraliskt sätt. Körsbärsblommorna hänger som klasar av gnistrande snö på de kala grenarna. Något blommar i rosa medan annat blommar i gult och samtidigt kommer den gröna färgen krypande som en tidvattensvåg för att om en liten tid dominera landskapet.

Fast än härskar färgprakten och det gröna hänger som ett skirt skimmer som lovar sommar... fast inte än. Nu skall vi njuta oss genom våren. Så jag ger mig ut på vandring men kommer inte långt förrän jag måste stanna och sätta mig på huk för att inte vingla för mycket när jag ser kullar draperade i vitsippor, så många att man nästan undrar om det är snön som dröjt sig kvar.

Gud, vad vackert!

Och över detta soldränkta under av skönhet hörs fåglarnas jubelsång till våren som säger att allt är som det skall vara. Ja, det är till och med lite bättre än vanligt då temperaturen har påmint om högsommar i flera dagar.

Jag vet att den här tiden innebär att gräsklippare och trimmer skall plockas fram och ärligt talat så avskyr jag att klippa gräset. Men just nu spelar det ingen roll, för ingenting kan få mig att tänka negativa tankar nu när vintern äntligen är slut och livets och glädjens årstid tagit fart ordentligt. Jag älskar det.

Så när jag sitter där i solskenet, på framsidan av huset i våra nyss framsläpade och avtorkade trädgårdsmöbler och njuter av en kall lättöl, då slår det mig vilken otrolig ynnest detta är. I och för sig så slår samma sak mig varje år vid den här tiden men det minskar inte upplevelsen på något sätt.

Återigen tänker jag att höstens vemod, vinterns umbärande och snöskottningens skärseld (även om det var rätt lite av den varan i år)... allt detta är förutsättningen för att vi skall ha vett att uppskatta vårens blomning och att solen värmer gott på kinden. Hade vädret varit lika fint och blommorna lika prunkande varje dag året runt så hade vi ryckt på axlarna när någon tillfällig besökare påpekade hur vackert det var där vi bor och sagt:

– Tja, det är det kanske.

Hur hemskt hade inte det varit?

Så jag har ändrat mig. Jag gillar hösten och vintern nu, i alla fall nu när de är över, för utan dem hade jag inte blivit berusad av våren.

 

Hiss: Den vettlösa glädje som våren ger.

Diss: Att jag måste få upp flåset. Jag orkar knappt cykla från stan och hem.

Den senaste veckan har jag vacklat ut i solskenet och fått ta spjärn mot närmsta stolpe för att inte ramla omkull medan jag stirrat lystet på blommorna som gnistrar likt ädelstenar i solljuset. Vår magnolia blommar på ett nästan omoraliskt sätt. Körsbärsblommorna hänger som klasar av gnistrande snö på de kala grenarna. Något blommar i rosa medan annat blommar i gult och samtidigt kommer den gröna färgen krypande som en tidvattensvåg för att om en liten tid dominera landskapet.

Fast än härskar färgprakten och det gröna hänger som ett skirt skimmer som lovar sommar... fast inte än. Nu skall vi njuta oss genom våren. Så jag ger mig ut på vandring men kommer inte långt förrän jag måste stanna och sätta mig på huk för att inte vingla för mycket när jag ser kullar draperade i vitsippor, så många att man nästan undrar om det är snön som dröjt sig kvar.

Gud, vad vackert!

Och över detta soldränkta under av skönhet hörs fåglarnas jubelsång till våren som säger att allt är som det skall vara. Ja, det är till och med lite bättre än vanligt då temperaturen har påmint om högsommar i flera dagar.

Jag vet att den här tiden innebär att gräsklippare och trimmer skall plockas fram och ärligt talat så avskyr jag att klippa gräset. Men just nu spelar det ingen roll, för ingenting kan få mig att tänka negativa tankar nu när vintern äntligen är slut och livets och glädjens årstid tagit fart ordentligt. Jag älskar det.

Så när jag sitter där i solskenet, på framsidan av huset i våra nyss framsläpade och avtorkade trädgårdsmöbler och njuter av en kall lättöl, då slår det mig vilken otrolig ynnest detta är. I och för sig så slår samma sak mig varje år vid den här tiden men det minskar inte upplevelsen på något sätt.

Återigen tänker jag att höstens vemod, vinterns umbärande och snöskottningens skärseld (även om det var rätt lite av den varan i år)... allt detta är förutsättningen för att vi skall ha vett att uppskatta vårens blomning och att solen värmer gott på kinden. Hade vädret varit lika fint och blommorna lika prunkande varje dag året runt så hade vi ryckt på axlarna när någon tillfällig besökare påpekade hur vackert det var där vi bor och sagt:

– Tja, det är det kanske.

Hur hemskt hade inte det varit?

Så jag har ändrat mig. Jag gillar hösten och vintern nu, i alla fall nu när de är över, för utan dem hade jag inte blivit berusad av våren.

 

Hiss: Den vettlösa glädje som våren ger.

Diss: Att jag måste få upp flåset. Jag orkar knappt cykla från stan och hem.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.