23 maj 2016 06:00

23 maj 2016 06:00

Glittrande klackar och ridstövlar

JOHANNA BEIJBOM

Jag är faktiskt inte uppvuxen på landet, även fast det känns som att jag levt hela mitt liv bland åkrar och ängar. Jag bodde de första tre åren i ett radhus i Hentorp med mamma och pappa, inte för att jag kommer ihåg så mycket ifrån den tiden men det var nog helt okej.

Sen när lilla lillebror kom till världen flyttade vi till en villa i Skultorp. Huset låg på en perfekt gata där det kryllade av andra barn. Så lekkompisar hade vi gott om. Vilken årstid det än var och hur vädret än såg ut så var vi ute och lekte och hittade på bus varje dag efter skolan. Det var toppen. Som ni kanske förstått i några av mina andra krönikor i SLA så är ett av mina största intressen hästar, och det har jag ju givetvis fått ifrån min mamma. Så till stallet följde jag med redan i barnvagnen och sen när jag blev några år äldre fick jag för första gången sitta upp i sadeln, och där blev jag fast. Samtidigt hade jag ju ett annat väldigt stort intresse och det var ju självklart musiken.

Jag började sjunga samtidigt som jag lärde mig att prata. Lika bra tänkte jag. Varför vänta med en sådan rolig grej. Så sjöng det gjorde jag hela tiden, överallt och för vem som helst. Så fort jag fick tillfälle att tralla lite så gjorde jag det. Även uppe på hästryggen. När jag var runt fyra-fem år så fick jag rida ut i skogen, eller ja, jag satt på hästryggen och mamma gick bredvid och ledde den i ett grimskaft. Ponnyn jag fick rida hette Madicken, passande barnponnynamn.

Hon var så snäll och orädd, man skulle helt klart kunnat ha släppt en bomb precis bredvid henne och hon hade förmodligen inte reagerat. Kanske var det för att hon var så snäll eller bara att hon hörde väldigt dåligt, hon var ju faktiskt en av de äldsta hästarna i stallet. Men på hennes rygg har jag suttit många gånger och sjungit för full hals. Min favoritlåt var Vad du är söt, min kära lilla Ponny och den biten sjöng jag om och om igen som om skivan hakat upp sig. Det var ju perfekt att kunna kombinera dessa två intressen, synd att min repertoar på låtar inte var särskilt stor just då. Fast det led ju inte jag av, det var nog mest Madicken och mamma som blev lite trötta i öronen.

År 2000 tog familjen Beijbom hela sitt pick och pack och flyttade ut på landet, eftersom vi nu hade skaffat egna hästar så var det ju toppen att kunna ha dem nära hemmet och slippa åka fram och tillbaka till stallet flera gånger om dagen. Och kan ni tänka er, på landet, i Varola och mitt emellan plöjda åkrar och traktorer tog min musikresa fart på riktigt. Där träffade jag nämligen melodifestivalkungen Thomas G:son och vårt samarbete startade. Jag fick även en plats i mitt kära band Showkanalen och helt plötsligt fick ridstövlarna och ridbyxorna konkurrens av glittrande klänningar och klackar. Musiken började ta mer och mer plats och tid i mitt liv och resorna blev allt fler och längre. Men bland det bästa som fanns var att få komma hem till ett lugn på landet med en luft som var frisk, eller ja ibland kanske den luktade lite extra mycket kogödsel men det var ändå helt fantastiskt härligt.

Att jag sedan fick gå ut i stallet och borra in näsan i en tjock man var verkligen pricken över i:et. Jag älskar kontrasten mellan att stå i strålkastarljuset i en glitterklänning på scenen och sedan nästa stund ha oborstat hår i en enkel tofs och ett par ridstövlar som hängt med i flera, flera år och som förmodligen hade mått mycket bättre om de hade fått lite putskärlek emellanåt. Men ibland har det kört ihop sig lite och de båda intressena har krockat, så ja, jag har faktiskt stått i Thomas G:sons studio och lagt melodifestivalkör i full ridklädselmundering. Men vad gör man inte för att hinna med allt.

Hiss: Livet på landet

Diss: Alla flygfän ute på vischan

Sen när lilla lillebror kom till världen flyttade vi till en villa i Skultorp. Huset låg på en perfekt gata där det kryllade av andra barn. Så lekkompisar hade vi gott om. Vilken årstid det än var och hur vädret än såg ut så var vi ute och lekte och hittade på bus varje dag efter skolan. Det var toppen. Som ni kanske förstått i några av mina andra krönikor i SLA så är ett av mina största intressen hästar, och det har jag ju givetvis fått ifrån min mamma. Så till stallet följde jag med redan i barnvagnen och sen när jag blev några år äldre fick jag för första gången sitta upp i sadeln, och där blev jag fast. Samtidigt hade jag ju ett annat väldigt stort intresse och det var ju självklart musiken.

Jag började sjunga samtidigt som jag lärde mig att prata. Lika bra tänkte jag. Varför vänta med en sådan rolig grej. Så sjöng det gjorde jag hela tiden, överallt och för vem som helst. Så fort jag fick tillfälle att tralla lite så gjorde jag det. Även uppe på hästryggen. När jag var runt fyra-fem år så fick jag rida ut i skogen, eller ja, jag satt på hästryggen och mamma gick bredvid och ledde den i ett grimskaft. Ponnyn jag fick rida hette Madicken, passande barnponnynamn.

Hon var så snäll och orädd, man skulle helt klart kunnat ha släppt en bomb precis bredvid henne och hon hade förmodligen inte reagerat. Kanske var det för att hon var så snäll eller bara att hon hörde väldigt dåligt, hon var ju faktiskt en av de äldsta hästarna i stallet. Men på hennes rygg har jag suttit många gånger och sjungit för full hals. Min favoritlåt var Vad du är söt, min kära lilla Ponny och den biten sjöng jag om och om igen som om skivan hakat upp sig. Det var ju perfekt att kunna kombinera dessa två intressen, synd att min repertoar på låtar inte var särskilt stor just då. Fast det led ju inte jag av, det var nog mest Madicken och mamma som blev lite trötta i öronen.

År 2000 tog familjen Beijbom hela sitt pick och pack och flyttade ut på landet, eftersom vi nu hade skaffat egna hästar så var det ju toppen att kunna ha dem nära hemmet och slippa åka fram och tillbaka till stallet flera gånger om dagen. Och kan ni tänka er, på landet, i Varola och mitt emellan plöjda åkrar och traktorer tog min musikresa fart på riktigt. Där träffade jag nämligen melodifestivalkungen Thomas G:son och vårt samarbete startade. Jag fick även en plats i mitt kära band Showkanalen och helt plötsligt fick ridstövlarna och ridbyxorna konkurrens av glittrande klänningar och klackar. Musiken började ta mer och mer plats och tid i mitt liv och resorna blev allt fler och längre. Men bland det bästa som fanns var att få komma hem till ett lugn på landet med en luft som var frisk, eller ja ibland kanske den luktade lite extra mycket kogödsel men det var ändå helt fantastiskt härligt.

Att jag sedan fick gå ut i stallet och borra in näsan i en tjock man var verkligen pricken över i:et. Jag älskar kontrasten mellan att stå i strålkastarljuset i en glitterklänning på scenen och sedan nästa stund ha oborstat hår i en enkel tofs och ett par ridstövlar som hängt med i flera, flera år och som förmodligen hade mått mycket bättre om de hade fått lite putskärlek emellanåt. Men ibland har det kört ihop sig lite och de båda intressena har krockat, så ja, jag har faktiskt stått i Thomas G:sons studio och lagt melodifestivalkör i full ridklädselmundering. Men vad gör man inte för att hinna med allt.

Hiss: Livet på landet

Diss: Alla flygfän ute på vischan

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.