09 jun 2016 04:00

09 jun 2016 04:00

I väntan på nästa val

KRÖNIKA

Du är ute och tar en sväng med din bil och kör utan vare sig mål eller mening. Du tar en sväng bara för att känna av läget och se hur tillvaron ter sig. Du tittar då och då i backspegeln på bilen som ligger alldeles bakom dig. Den ser ut att vilja köra om. Den gör några små försök men gör aldrig slag i saken. Den tycks bara vilja följa efter dig och bidar sin tid för att möjligen göra en omkörning vid ett senare skede. Den här episoden kan utspela sig var som helst. Samma beskrivning går också att göra på den politiska vardagen.

Det var partiledardebatt i Svt häromveckan. I nästan två timmar debatterade de främsta företrädarna för våra åtta riksdagspartier ett antal aktuella ämnen. Det var ett ypperligt tillfälle att få till stånd en seriös debatt och där alternativen i svensk politik utkristalliserade sig men istället blev det mest ett partipolitiskt käbbel med partiledare som pratade i mun på varandra. Tonläget var bitvis högt uppskruvat men det kändes enbart påklistrat då bristen på konkret politik och handlingskraft var så påfallande. Det liknade snarare mer politisk teater på låtsas.

Det råder stiltje i politiken. Det är som en enda lång väntan på nästa val och vad som ska hända efter det. Det politiska klimatet är paralyserande med en svag rödgrön regering utan majoritet som blockeras av de icke socialistiska partierna som har majoritet i riksdagen men som ändå utgör en oförenlig opposition utan möjlighet att ta ett regeringsansvar.

Regeringen värjer sig för att lägga förslag som riksdagen kan rösta ner och det mesta handlar om budgeten, en viktig del men ändå bara en del i regeringsutövandet, som oppositionen har valt att ge regeringen carte blanche att utforma.

Allianspartierna lägger å sin sida få gemensamma förslag som om de tycktes vara oroliga över att deras politik skulle bli verklighet om Sverigedemokraterna stödjer förslagen. Det är en förödande atmosfär för den så viktiga idédebatten.

Fram träder bilden av en regering som sitter på lånad tid och en opposition som inte har något emot att den fortsätter att hanka sig fram men en försvagad regeringsmakt är inte bra för Sverige.

Taktiken är given från Alliansens sida: Regeringen ska regera sönder sig och vid nästa val ska det betala sig och bli maktskifte. Men hur det går för landet fram till dess verkar spela mindre roll. Det är faktiskt också en ansvarsfull oppositions uppgift att försöka stoppa förslag från en regering utan majoritet som den anser är skadliga för landet. Det räcker inte bara att kritisera regeringen för deras uppenbara tillkortkommande.

Stefan Löfven och hans regering famlar och oppositionen tittar skadeglatt på. Istället för att lägga fram egna förslag och pröva dem i riksdagen avstår man i rädsla för att de kan realiseras. Allt är ett övertaktiserande i ett politiskt spel där man är rädd för att samarbeta med SD.

SD är ett parti med ett tvivelaktigt förflutet och som de andra partierna med rätta inte vill bygga något regeringsprogram på men partiet har ändå 13 procent i riksdagen och opinionssiffror betydligt högre än så. I en flerpartiparlamentarism med en tydlig blockbildning är det ofrånkomligt att ett sådant parti får ett avgörande inflytande.

Oppositionen måste sluta med sitt partitaktiska övervägande in absurdum och försöka nå fler kompromisser med regeringen för att föra utvecklingen framåt. Vill man av olika anledningar inte göra upp med regeringen för att man inte tror på deras förslag bör man istället lägga fram egna förslag och försöka få dem genomförda.

Att varken genomföra uppgörelser eller ta konflikter, blåsa till strid och slåss för egna förslag är att abdikera ifrån oppositionsrollen.

En minoritetsregering är inte starkare än sin opposition och just nu är den sistnämnda lika klen som regeringen själv.

Det är dags för båda parter att avsluta den absurda politiska teatern och ikläda sig sina roller på allvar.

Just nu kokar tillståndet i svensk politik ner till några rader ur en klassisk teaterpjäs av William Shakespeare.

Vad är det Hamlet utbrister?

Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke, himlen aldrig når.

Det var partiledardebatt i Svt häromveckan. I nästan två timmar debatterade de främsta företrädarna för våra åtta riksdagspartier ett antal aktuella ämnen. Det var ett ypperligt tillfälle att få till stånd en seriös debatt och där alternativen i svensk politik utkristalliserade sig men istället blev det mest ett partipolitiskt käbbel med partiledare som pratade i mun på varandra. Tonläget var bitvis högt uppskruvat men det kändes enbart påklistrat då bristen på konkret politik och handlingskraft var så påfallande. Det liknade snarare mer politisk teater på låtsas.

Det råder stiltje i politiken. Det är som en enda lång väntan på nästa val och vad som ska hända efter det. Det politiska klimatet är paralyserande med en svag rödgrön regering utan majoritet som blockeras av de icke socialistiska partierna som har majoritet i riksdagen men som ändå utgör en oförenlig opposition utan möjlighet att ta ett regeringsansvar.

Regeringen värjer sig för att lägga förslag som riksdagen kan rösta ner och det mesta handlar om budgeten, en viktig del men ändå bara en del i regeringsutövandet, som oppositionen har valt att ge regeringen carte blanche att utforma.

Allianspartierna lägger å sin sida få gemensamma förslag som om de tycktes vara oroliga över att deras politik skulle bli verklighet om Sverigedemokraterna stödjer förslagen. Det är en förödande atmosfär för den så viktiga idédebatten.

Fram träder bilden av en regering som sitter på lånad tid och en opposition som inte har något emot att den fortsätter att hanka sig fram men en försvagad regeringsmakt är inte bra för Sverige.

Taktiken är given från Alliansens sida: Regeringen ska regera sönder sig och vid nästa val ska det betala sig och bli maktskifte. Men hur det går för landet fram till dess verkar spela mindre roll. Det är faktiskt också en ansvarsfull oppositions uppgift att försöka stoppa förslag från en regering utan majoritet som den anser är skadliga för landet. Det räcker inte bara att kritisera regeringen för deras uppenbara tillkortkommande.

Stefan Löfven och hans regering famlar och oppositionen tittar skadeglatt på. Istället för att lägga fram egna förslag och pröva dem i riksdagen avstår man i rädsla för att de kan realiseras. Allt är ett övertaktiserande i ett politiskt spel där man är rädd för att samarbeta med SD.

SD är ett parti med ett tvivelaktigt förflutet och som de andra partierna med rätta inte vill bygga något regeringsprogram på men partiet har ändå 13 procent i riksdagen och opinionssiffror betydligt högre än så. I en flerpartiparlamentarism med en tydlig blockbildning är det ofrånkomligt att ett sådant parti får ett avgörande inflytande.

Oppositionen måste sluta med sitt partitaktiska övervägande in absurdum och försöka nå fler kompromisser med regeringen för att föra utvecklingen framåt. Vill man av olika anledningar inte göra upp med regeringen för att man inte tror på deras förslag bör man istället lägga fram egna förslag och försöka få dem genomförda.

Att varken genomföra uppgörelser eller ta konflikter, blåsa till strid och slåss för egna förslag är att abdikera ifrån oppositionsrollen.

En minoritetsregering är inte starkare än sin opposition och just nu är den sistnämnda lika klen som regeringen själv.

Det är dags för båda parter att avsluta den absurda politiska teatern och ikläda sig sina roller på allvar.

Just nu kokar tillståndet i svensk politik ner till några rader ur en klassisk teaterpjäs av William Shakespeare.

Vad är det Hamlet utbrister?

Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke, himlen aldrig når.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.