10 jun 2016 04:00

10 jun 2016 04:00

En son, en mamma och massor av ormar

KRÖNIKA: FLEMMING MOURITSEN

Jag har nästan så länge jag kan minnas varit mycket förtjust i ormar. Ett intresse som min stackars moder på intet sätt har delat. Hon har istället fått stå ut med en hel del traumatiska upplevelser.

Min kamrat Claes och jag brukade på vårarna vandra upp mot Nabben i Skultorp där vi hade ett antal smultronställen när det gällde att hitta huggormar. Vi fångade in dem och hade dem i en tygpåse innan vi släppte ut dem på en gräsyta där vi kunde ha kontroll på att de inte smet och där njöt vi av anblicken av dessa vackra och smidiga varelser en stund. Sedan stoppade vi tillbaka dem i påsen och placerade ut dem, oskadade, på samma ställen som vi fångat in dem.


Förmodligen var vår lilla hobby olaglig, men jag tror nog att det borde vara preskriberat vid det här laget då det var runt fyrtio år sedan vi sysslade med detta. Dessutom fick jag mitt straff en gång då jag var lite för vårdslös och en huggorm bet mig i handen, vid tummuskeln. Handen blev som en smärre handboll i någon vecka innan svullnaden började lägga sig.

Om det gjorde ont?

Nåt så in i h-e!

Men min stackars moder då, vad råkade hon ut för?

Jo, jag ville ju självklart dela med mig av min glädje över dessa underbara djur så vid ett tillfälle kom jag hem till vårt hus där mamma satt och solade i en baden-baden. Jag hade med mig påsen och sa till mamma:

– Kolla här!


Och så tömde jag ut innehållet på gräsmattan framför henne. Sju huggormar ringlade omedelbart iväg åt var sitt håll och mamma höll på att få en hjärtattack. Jag tror aldrig att jag fått så mycket skäll som då, till och med kamraten Claes tyckte att jag hade betett mig rejält dumt.

Jag samlade surt muttrande ihop ormarna igen och gav mig iväg för att placera ut dem där de hörde hemma, vilket absolut inte var i vår trädgård. Det hade jag nu fått mycket klart för mig.

Det hände fler ormrelaterade incidenter men det hemskaste min mor fick vara med om var nog när jag tog hem en kopparödla och visade upp. Det är ju ingen orm utan en ödla utan ben, men inte heller nu blev hon förtjust. Tyvärr lyckades kopparödlan smita och försvinna i huset innan jag hann sätta ut den igen.

Vi letade runt i alla rum innan vi till sist gav upp. När modern senare skulle gå och lägga sig rotade hon runt i sängen för att förvissa sig om att det lilla kräket inte hade slingrat sig dit. Hon var klart störd över situationen och i sitt letande lyckades hon få sladden till sänglampan att lägga sig ner över kudden och när hon till sist lade sig fick hon den kalla, hårda sladden mot nacken.

Jag tror att hon hördes flera kilometer bort.

Hiss: Ormar, inga djur rör sig vackrare än de. Utom eventuellt katter.

Diss: Söner som utsätter sina mödrar för hårda prövningar.

Jag har nästan så länge jag kan minnas varit mycket förtjust i ormar. Ett intresse som min stackars moder på intet sätt har delat. Hon har istället fått stå ut med en hel del traumatiska upplevelser.

Min kamrat Claes och jag brukade på vårarna vandra upp mot Nabben i Skultorp där vi hade ett antal smultronställen när det gällde att hitta huggormar. Vi fångade in dem och hade dem i en tygpåse innan vi släppte ut dem på en gräsyta där vi kunde ha kontroll på att de inte smet och där njöt vi av anblicken av dessa vackra och smidiga varelser en stund. Sedan stoppade vi tillbaka dem i påsen och placerade ut dem, oskadade, på samma ställen som vi fångat in dem.


Förmodligen var vår lilla hobby olaglig, men jag tror nog att det borde vara preskriberat vid det här laget då det var runt fyrtio år sedan vi sysslade med detta. Dessutom fick jag mitt straff en gång då jag var lite för vårdslös och en huggorm bet mig i handen, vid tummuskeln. Handen blev som en smärre handboll i någon vecka innan svullnaden började lägga sig.

Om det gjorde ont?

Nåt så in i h-e!

Men min stackars moder då, vad råkade hon ut för?

Jo, jag ville ju självklart dela med mig av min glädje över dessa underbara djur så vid ett tillfälle kom jag hem till vårt hus där mamma satt och solade i en baden-baden. Jag hade med mig påsen och sa till mamma:

– Kolla här!


Och så tömde jag ut innehållet på gräsmattan framför henne. Sju huggormar ringlade omedelbart iväg åt var sitt håll och mamma höll på att få en hjärtattack. Jag tror aldrig att jag fått så mycket skäll som då, till och med kamraten Claes tyckte att jag hade betett mig rejält dumt.

Jag samlade surt muttrande ihop ormarna igen och gav mig iväg för att placera ut dem där de hörde hemma, vilket absolut inte var i vår trädgård. Det hade jag nu fått mycket klart för mig.

Det hände fler ormrelaterade incidenter men det hemskaste min mor fick vara med om var nog när jag tog hem en kopparödla och visade upp. Det är ju ingen orm utan en ödla utan ben, men inte heller nu blev hon förtjust. Tyvärr lyckades kopparödlan smita och försvinna i huset innan jag hann sätta ut den igen.

Vi letade runt i alla rum innan vi till sist gav upp. När modern senare skulle gå och lägga sig rotade hon runt i sängen för att förvissa sig om att det lilla kräket inte hade slingrat sig dit. Hon var klart störd över situationen och i sitt letande lyckades hon få sladden till sänglampan att lägga sig ner över kudden och när hon till sist lade sig fick hon den kalla, hårda sladden mot nacken.

Jag tror att hon hördes flera kilometer bort.

Hiss: Ormar, inga djur rör sig vackrare än de. Utom eventuellt katter.

Diss: Söner som utsätter sina mödrar för hårda prövningar.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.