29 jul 2016 04:00

29 jul 2016 04:00

En käftsmäll och ännu en ny utmaning

FLEMMING MOURITSEN

Jag tycker mig minnas att jag tidigare har skrivit om glädjen över att livet ofta bjuder på nya utmaningar och upplevelser trots att man kommit en bra bit upp i åren. Men eftersom den stigande åldern även för med sig ett allt sämre minne så har jag inte vågat ge mig in på det ämnet igen av rädsla för att skriva om samma sak två gånger.

Men det som hänt nu är så färskt att jag inte kan ha skrivit om det tidigare. Det är dessutom två helt olika nya upplevelser, en käftsmäll och en utmaning.

Smällen på käften kom i och med en artikel i SLA nyligen. På reningsverket hade man noterat att någon hade hällt ut färg i avloppet och via kameror i avloppssystemet hade man kunnat spåra upp syndaren. För man får inte hälla ut färg på det sättet, vare sig den är vattenlöslig eller inte. Inte heller får man (och det var nu jag drog efter andan) rengöra sina penslar under rinnande vatten.

Fästmön och jag stirrade på varandra när jag läst upp det, för vi hade båda trott att om färgen var vattenlöslig så var det ok att göra rent penslarna så. Och nu visade det sig att det var en synd med ett hundratal rapp med största penseln som straffvärde.

Med skammens rodnad blossande på våra kinder har vi nu ändrat vårt beteende och kommer i fortsättningen att ta vårt sköljvatten till soptippen för korrekt hantering. Man kan visst lära gamla hundar att sitta.

Utmaningen då?

Jo, jag är på gång att försöka lära mig att spela durspel, ett sorts dragspel som avger olika toner beroende på om man drar det ut eller in. Jag skall spela Paradis-Oskar på Stadsteatern i föreställningen Rasmus på luffen. Och pjäsens Oskar spelar durspel.

Jag har en kamrat som bestämt hävdade att pjäsen vinner mycket på om Oskar spelar live på scenen, i alla fall i inledningen av melodierna. Så jag föll till föga, sökte upp en annan kamrat och lånade ett durspel av denne vänlige själ, som dessutom, hör och häpna, hann lära mig att spela Små grodorna hjälpligt innan jag for hem igen. Fästmön blev mäkta imponerad när hon hörde mig spela, men sanningen att säga är den melodin löjligt enkel att lära sig.

Så nu piper och tutar jag med bälgaspelet till katternas stora fasa och hoppas hinna lära mig några musikslingor innan mitten av oktober då det är dags. Om jag lyckas eller inte kan upplevas på plats. Men jag lär mig något nytt igen och det är alltid spännande.

Fästmön blev så inspirerad av dessa nymodigheter att hon skaffade sig en ukulele för att även hon skulle lära sig något nytt. Här sprang katterna sin väg i panik när hon slog an första ackordet. Men alla nymodigheter är inte av ondo, den ena katten upptäckte ukulelelådan och fann den vara utmärkt som sovplats.

 

Hiss: Goda vänner som hälsar på och livar upp ens tillvaro.

Diss: Det är sommar och skönt så jag struntar i att dissa något alls.

Men det som hänt nu är så färskt att jag inte kan ha skrivit om det tidigare. Det är dessutom två helt olika nya upplevelser, en käftsmäll och en utmaning.

Smällen på käften kom i och med en artikel i SLA nyligen. På reningsverket hade man noterat att någon hade hällt ut färg i avloppet och via kameror i avloppssystemet hade man kunnat spåra upp syndaren. För man får inte hälla ut färg på det sättet, vare sig den är vattenlöslig eller inte. Inte heller får man (och det var nu jag drog efter andan) rengöra sina penslar under rinnande vatten.

Fästmön och jag stirrade på varandra när jag läst upp det, för vi hade båda trott att om färgen var vattenlöslig så var det ok att göra rent penslarna så. Och nu visade det sig att det var en synd med ett hundratal rapp med största penseln som straffvärde.

Med skammens rodnad blossande på våra kinder har vi nu ändrat vårt beteende och kommer i fortsättningen att ta vårt sköljvatten till soptippen för korrekt hantering. Man kan visst lära gamla hundar att sitta.

Utmaningen då?

Jo, jag är på gång att försöka lära mig att spela durspel, ett sorts dragspel som avger olika toner beroende på om man drar det ut eller in. Jag skall spela Paradis-Oskar på Stadsteatern i föreställningen Rasmus på luffen. Och pjäsens Oskar spelar durspel.

Jag har en kamrat som bestämt hävdade att pjäsen vinner mycket på om Oskar spelar live på scenen, i alla fall i inledningen av melodierna. Så jag föll till föga, sökte upp en annan kamrat och lånade ett durspel av denne vänlige själ, som dessutom, hör och häpna, hann lära mig att spela Små grodorna hjälpligt innan jag for hem igen. Fästmön blev mäkta imponerad när hon hörde mig spela, men sanningen att säga är den melodin löjligt enkel att lära sig.

Så nu piper och tutar jag med bälgaspelet till katternas stora fasa och hoppas hinna lära mig några musikslingor innan mitten av oktober då det är dags. Om jag lyckas eller inte kan upplevas på plats. Men jag lär mig något nytt igen och det är alltid spännande.

Fästmön blev så inspirerad av dessa nymodigheter att hon skaffade sig en ukulele för att även hon skulle lära sig något nytt. Här sprang katterna sin väg i panik när hon slog an första ackordet. Men alla nymodigheter är inte av ondo, den ena katten upptäckte ukulelelådan och fann den vara utmärkt som sovplats.

 

Hiss: Goda vänner som hälsar på och livar upp ens tillvaro.

Diss: Det är sommar och skönt så jag struntar i att dissa något alls.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.