02 aug 2016 04:00

02 aug 2016 10:24

En obehaglig kedjereaktion

ALF EHN

Cykelfärden fick en snabb och olustig vändning.

Efter knappt halva resan small det till, kedjan gick av och resten blev en svordomsfylld tripp.

Vi har en dryg halvmil, om man går eller cyklar, från sommarhuset in till staden. Sträckan är lagom lång att cykla och att åka till centrum på två hjul ger en bra start på dagen; hjärnan och kroppen vaknar.

Undantaget var en morgon förra veckan. Jag hade en tid att passa och trampade i väg som vanligt. Som tur var hade jag lite marginal, man vet ju aldrig vad som kan hända.

Den här morgonen hände det. När jag hade avverkat några kilometer och nått en uppförsbacke small det till i cykeln. Jag fattade först inte vad det var, men förstod snabbt att något hänt med kedjan.

”Den har hoppat ur”, tänkte jag, stannade cykeln och gjorde mig beredd på den kletiga uppgiften att trä på kedjan på de två dreven igen. Det var värre än befarat. Cykeln, en oväxlad retromodell, är gammal och sliten. Kedjan hörde troligen till det som var mest nött och hade gått av – efter många års trogen tjänst.

Utan nödvändiga verktyg – för vem har det med sig – var det bara att fortsätta färden på bästa sätt. Att ringa och väcka hustrun och be henne komma med bilen var ingen lösning som hade sparat tid. I stället fick jag använda cykeln som sparkcykel eller helt enkelt leda den.

Jag färdades parallellt med Vänern och kom att tänka på Ernest Hemingway, som skrev ”Den gamle och havet”. Jag kommer aldrig att få något Nobelpris och det är ovanligt med spjutfisk i Vänern. Jag kände mig definitivt som den gamle och navet.

Meter efter meter avverkades.

Klockan tickade och närmade sig obönhörligt den bokade tiden 08.00.

Hjälpt av svordomar, över cykeln som inte höll, över mig själv som inte sett till att byta den slitna kedjan och över läget i största allmänhet, gick färden relativt snabbt. Tidsmarginalen, som jag nämnde tidigare, utnyttjades.

Fem minuter över åtta kom jag, stressad, trött och arg som ett bi, till mötet.

När jag, en halvtimma senare, klev ut på gatan igen, hade någon snott den trasiga kedjan som satt fastspänd på pakethållaren.

Jag har fortfarande inte fattat vad någon ska ha en skitig, utsliten och dessutom trasig cykelkedja till.

Men du fick gärna ta den. Slit den med hälsan.

 

Hiss:

Sommarvädret, om än präglat av augusti, verkar stanna kvar.

 

Diss:

Trasiga cykeldelar.

 

 

 

Efter knappt halva resan small det till, kedjan gick av och resten blev en svordomsfylld tripp.

Vi har en dryg halvmil, om man går eller cyklar, från sommarhuset in till staden. Sträckan är lagom lång att cykla och att åka till centrum på två hjul ger en bra start på dagen; hjärnan och kroppen vaknar.

Undantaget var en morgon förra veckan. Jag hade en tid att passa och trampade i väg som vanligt. Som tur var hade jag lite marginal, man vet ju aldrig vad som kan hända.

Den här morgonen hände det. När jag hade avverkat några kilometer och nått en uppförsbacke small det till i cykeln. Jag fattade först inte vad det var, men förstod snabbt att något hänt med kedjan.

”Den har hoppat ur”, tänkte jag, stannade cykeln och gjorde mig beredd på den kletiga uppgiften att trä på kedjan på de två dreven igen. Det var värre än befarat. Cykeln, en oväxlad retromodell, är gammal och sliten. Kedjan hörde troligen till det som var mest nött och hade gått av – efter många års trogen tjänst.

Utan nödvändiga verktyg – för vem har det med sig – var det bara att fortsätta färden på bästa sätt. Att ringa och väcka hustrun och be henne komma med bilen var ingen lösning som hade sparat tid. I stället fick jag använda cykeln som sparkcykel eller helt enkelt leda den.

Jag färdades parallellt med Vänern och kom att tänka på Ernest Hemingway, som skrev ”Den gamle och havet”. Jag kommer aldrig att få något Nobelpris och det är ovanligt med spjutfisk i Vänern. Jag kände mig definitivt som den gamle och navet.

Meter efter meter avverkades.

Klockan tickade och närmade sig obönhörligt den bokade tiden 08.00.

Hjälpt av svordomar, över cykeln som inte höll, över mig själv som inte sett till att byta den slitna kedjan och över läget i största allmänhet, gick färden relativt snabbt. Tidsmarginalen, som jag nämnde tidigare, utnyttjades.

Fem minuter över åtta kom jag, stressad, trött och arg som ett bi, till mötet.

När jag, en halvtimma senare, klev ut på gatan igen, hade någon snott den trasiga kedjan som satt fastspänd på pakethållaren.

Jag har fortfarande inte fattat vad någon ska ha en skitig, utsliten och dessutom trasig cykelkedja till.

Men du fick gärna ta den. Slit den med hälsan.

 

Hiss:

Sommarvädret, om än präglat av augusti, verkar stanna kvar.

 

Diss:

Trasiga cykeldelar.

 

 

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.