20 aug 2016 04:00

20 aug 2016 04:00

Aktivister behövs i alla länder

KRÖNIKA: KARIN LÅNGSTRÖM

Efter en tids förvirring och osäkerhet kände jag att jag var tvungen att skaffa mig klarhet i frågan. Jag förstod redan innan min efterforskning att saken har storpolitiska och kulturella infallsvinklar, och att det är känsligt för vissa men helt ointressant för andra.

Jag talar om namnfrågan. Heter det där landet Vitryssland eller Belarus? Officiellt heter det Vitryssland, men mer och mer ser vi begreppet Belarus användas. Så handlar det enbart om att använda namnet Belarus eftersom det heter Belarus på folkspråket, eller finns det någon annan vits med att avveckla begreppet Vitryssland?


En kort historisk exposé: Ryssland och Rus är två kulturella storheter. Ryssland är statsbildningen runt Moskva och S:t Petersburg medan Rus var ett eget östslaviskt rike med centrum i Kiev på 800-talet till 1200-talet. Från detta Rus kommer mycket av den kultur som idag kategoriseras som rysk: den bysantinska kristendomen med dess ikoner och legender, och inte minst det kyrilliska alfabetet.

Ukrainare och belarusier tillhör alltså ett folk mittemellan de centraleuropeiska folken och ryssarna. Att tala om Vitryssland kan leda till missförstånd och sammanblandningar av länderna Ryssland och Belarus - och den djupare aspekten av detta är att avsiktligt eller oavsiktligt bidra till osynliggörande av de specifika belarusiska kulturyttringarna.

Till saken hör också att president Lukasjenko beskrivs som en av de minst demokratiska ledarna i Europa och att det finns en maktkamp i föreställningarna om en storrysk identitet där ukrainskan och belarusiskan inte är egna språk utan ryska dialekter. Belarus blev en självständig stat från Sovjetunionen 1991 men de storryska intressena har som bekant inte avklingat.


Den osäkerhet jag upplevde inför namnfrågan är bara en tiondels atom i droppen i havet av den osäkerhet som möter hbtq-personer i länder som till exempel Belarus. Hot och trakasserier är vardagsmat och hatbrotten har ökat sedan grannlandet Ryssland antog lagen som förbjuder, jag citerar: homosexuell propaganda där information om icke-traditionella sexuella relationer är förbjudet om det når minderåriga. Nästa sommar införs en liknande lag i Belarus.

När Pridetåget går i Skövde i eftermiddag ber jag er ödmjukast att ha i åtanke de människor som inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda på grund av att de är hbtq-personer. Det finns andra grupper också, men just idag är det Pride. Jag tänker till exempel på Ihar Tsikhanyuk som för tre år sen blev brutalt misshandlad av belarusisk polis. Utredningen lades ner, men efter att Amnesty International satt ljuset på ärendet togs rättsprocessen upp, dock utan resultat i form av fällande dom. På de vackra gatorna i Minsk är det förenat med livsfara för ett gaypar att gå hand i hand. Det är en daglig osäkerhet och rädsla inför risken att bli avslöjad inför sin arbetsgivare, polisen eller säkerhetstjänsten.


Att uppmärksamma de mänskliga rättigheterna inom Priderörelsen har storpolitiska och kulturella infallsvinklar, och det är känsligt för vissa men helt ointressant för andra. För den som är någorlunda humanistiskt lagd kan det ändå vara värt att skänka hbtq-personerna en varm tanke, åtminstone idag.

 

Hiss: Aktivister i alla länder - tack!

Diss: Aktivister i alla länder behövs.

Efter en tids förvirring och osäkerhet kände jag att jag var tvungen att skaffa mig klarhet i frågan. Jag förstod redan innan min efterforskning att saken har storpolitiska och kulturella infallsvinklar, och att det är känsligt för vissa men helt ointressant för andra.

Jag talar om namnfrågan. Heter det där landet Vitryssland eller Belarus? Officiellt heter det Vitryssland, men mer och mer ser vi begreppet Belarus användas. Så handlar det enbart om att använda namnet Belarus eftersom det heter Belarus på folkspråket, eller finns det någon annan vits med att avveckla begreppet Vitryssland?


En kort historisk exposé: Ryssland och Rus är två kulturella storheter. Ryssland är statsbildningen runt Moskva och S:t Petersburg medan Rus var ett eget östslaviskt rike med centrum i Kiev på 800-talet till 1200-talet. Från detta Rus kommer mycket av den kultur som idag kategoriseras som rysk: den bysantinska kristendomen med dess ikoner och legender, och inte minst det kyrilliska alfabetet.

Ukrainare och belarusier tillhör alltså ett folk mittemellan de centraleuropeiska folken och ryssarna. Att tala om Vitryssland kan leda till missförstånd och sammanblandningar av länderna Ryssland och Belarus - och den djupare aspekten av detta är att avsiktligt eller oavsiktligt bidra till osynliggörande av de specifika belarusiska kulturyttringarna.

Till saken hör också att president Lukasjenko beskrivs som en av de minst demokratiska ledarna i Europa och att det finns en maktkamp i föreställningarna om en storrysk identitet där ukrainskan och belarusiskan inte är egna språk utan ryska dialekter. Belarus blev en självständig stat från Sovjetunionen 1991 men de storryska intressena har som bekant inte avklingat.


Den osäkerhet jag upplevde inför namnfrågan är bara en tiondels atom i droppen i havet av den osäkerhet som möter hbtq-personer i länder som till exempel Belarus. Hot och trakasserier är vardagsmat och hatbrotten har ökat sedan grannlandet Ryssland antog lagen som förbjuder, jag citerar: homosexuell propaganda där information om icke-traditionella sexuella relationer är förbjudet om det når minderåriga. Nästa sommar införs en liknande lag i Belarus.

När Pridetåget går i Skövde i eftermiddag ber jag er ödmjukast att ha i åtanke de människor som inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda på grund av att de är hbtq-personer. Det finns andra grupper också, men just idag är det Pride. Jag tänker till exempel på Ihar Tsikhanyuk som för tre år sen blev brutalt misshandlad av belarusisk polis. Utredningen lades ner, men efter att Amnesty International satt ljuset på ärendet togs rättsprocessen upp, dock utan resultat i form av fällande dom. På de vackra gatorna i Minsk är det förenat med livsfara för ett gaypar att gå hand i hand. Det är en daglig osäkerhet och rädsla inför risken att bli avslöjad inför sin arbetsgivare, polisen eller säkerhetstjänsten.


Att uppmärksamma de mänskliga rättigheterna inom Priderörelsen har storpolitiska och kulturella infallsvinklar, och det är känsligt för vissa men helt ointressant för andra. För den som är någorlunda humanistiskt lagd kan det ändå vara värt att skänka hbtq-personerna en varm tanke, åtminstone idag.

 

Hiss: Aktivister i alla länder - tack!

Diss: Aktivister i alla länder behövs.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.