19 sep 2016 04:00

19 sep 2016 04:00

Så förvirrande att jag nästan bytte namn

PETRA LUNDGREN

I Sverige finns, enligt Statistiska centralbyrån, 11 000 personer som har Petra som tilltalsnamn. 10 999 är kvinnor och en är man. Medelåldern på den som heter Petra är 39,4 år. Det är inte så ofta som jag träffar någon som också heter Petra.

Jag har gått i parallellklass med en som hette Pethra (fast hon stavade ju annorlunda). Jag har gått på samma folkhögskola som en som hette Petra (hon var från Tyskland). En gång jobbade jag på samma ställe som en annan Petra. Då föreslog jag ett namnbyte för att undvika förväxling.

– Ni kan kalla mig för Pelu!

Men eftersom det inte var allmänt känt så blev vi likväl ihopblandade och det har fortsatt långt efter att jag slutade på den arbetsplatsen.

När jag träffar någon som heter Petra brukar det bli lite förvånande eller förvirrande. Ibland bara från ett håll. Ibland från båda håll. Så blev det senaste gången.

Jag var på väg till min nya improgrupp och hade just letat mig fram till adressen där vi skulle vara. Där träffade jag en som redan var med i improgruppen.

– Petra, heter jag förresten, sa jag.

– Petra, sa hon.

– Ja, ss jag.

– Jag heter också Petra, sa hon.

– Det är man ju inte van vid, sa jag.

– Näe, sa hon.

Och så letade vi oss fram till våningsplanet och ringde på dörren. Han som bor där öppnade och sa:

– Hej, här har vi våra två Petror!

Det lustiga är att jag och min namne även går samma improkurs i Göteborg. För att lära känna varandra så körde vi lite namnlekar. Högst förvirrande för två i rummet som är vana vid att vara den enda som heter Petra.

En lek gick ut på att skicka en klapp till en person, men säga någon annans namn. Då skulle denna någon annan skicka ett namn till en annan person. Och så vidare. Extra förvirrande blev det när Annelie skickade en klapp till min namne och sa Petra. Då sa jag:

– Vi kan ta varannan gång!

– Men nu klappade hon ju till Petra, då blir det du, sa vår kursledare Anton.

Då tröttnade jag en smula på förvirringen och övervägde för en stund att återigen låta mig kallas för Pelu. Men jag lät bli. Det finns bara 11 000 personer i Sverige som heter Petra. Då ska man hålla fast vid sitt namn. Men hur stor är sannolikheten att en annan Petra skulle vara med i samma improgrupp och improkurs i Göteborg? Dessutom var hon från mina hemtrakter.

 

Hiss

Det fantastiska sensommarvädret som september bjudit på.

Diss

Att behöva gå upp före solen.

Jag har gått i parallellklass med en som hette Pethra (fast hon stavade ju annorlunda). Jag har gått på samma folkhögskola som en som hette Petra (hon var från Tyskland). En gång jobbade jag på samma ställe som en annan Petra. Då föreslog jag ett namnbyte för att undvika förväxling.

– Ni kan kalla mig för Pelu!

Men eftersom det inte var allmänt känt så blev vi likväl ihopblandade och det har fortsatt långt efter att jag slutade på den arbetsplatsen.

När jag träffar någon som heter Petra brukar det bli lite förvånande eller förvirrande. Ibland bara från ett håll. Ibland från båda håll. Så blev det senaste gången.

Jag var på väg till min nya improgrupp och hade just letat mig fram till adressen där vi skulle vara. Där träffade jag en som redan var med i improgruppen.

– Petra, heter jag förresten, sa jag.

– Petra, sa hon.

– Ja, ss jag.

– Jag heter också Petra, sa hon.

– Det är man ju inte van vid, sa jag.

– Näe, sa hon.

Och så letade vi oss fram till våningsplanet och ringde på dörren. Han som bor där öppnade och sa:

– Hej, här har vi våra två Petror!

Det lustiga är att jag och min namne även går samma improkurs i Göteborg. För att lära känna varandra så körde vi lite namnlekar. Högst förvirrande för två i rummet som är vana vid att vara den enda som heter Petra.

En lek gick ut på att skicka en klapp till en person, men säga någon annans namn. Då skulle denna någon annan skicka ett namn till en annan person. Och så vidare. Extra förvirrande blev det när Annelie skickade en klapp till min namne och sa Petra. Då sa jag:

– Vi kan ta varannan gång!

– Men nu klappade hon ju till Petra, då blir det du, sa vår kursledare Anton.

Då tröttnade jag en smula på förvirringen och övervägde för en stund att återigen låta mig kallas för Pelu. Men jag lät bli. Det finns bara 11 000 personer i Sverige som heter Petra. Då ska man hålla fast vid sitt namn. Men hur stor är sannolikheten att en annan Petra skulle vara med i samma improgrupp och improkurs i Göteborg? Dessutom var hon från mina hemtrakter.

 

Hiss

Det fantastiska sensommarvädret som september bjudit på.

Diss

Att behöva gå upp före solen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.