07 jun 2017 04:00

07 jun 2017 04:00

Jag har ingenting att ta på mig

KRÖNIKA

Jag tror att många kan känna igen sig i uttrycket ”jag har absolut ingenting att ta på mig” när man står framför sin garderob. Hur kan man ena dagen hitta en himla massa fina kläder i sina gömmor och andra dagen slita sitt hår då man inte hittar ett enda plagg som passar.

Klädfynden hemma är verkligen baserade på humöret. Är jag stressad och måste packa med mig både scenkläder och vanliga kläder så kan det sluta med att jag enbart sitter och stirrar rakt in i garderoben utan resultat. Sen kan man nästa gång då man har lite mer tid hitta både det ena och det andra som man mer än gärna slänger på sig.

Förra helgen var jag bjuden som gäst på ett bröllop, och från första dagen inbjudan damp ner i brevlådan så har jag funderat på vad jag ska ha för klänning. Vad vill man ha? Kort, lång, enfärgad, blommig, djup i ryggen, hög i halsen, slits eller inte? Ja, funderingarna har vart många.

Jag har då också suttit och googlat på olika sidor för att få lite inspiration. Sen blev det så att det kom lite annat emellan så letandet efter den där klänningen stannade av lite. Jag tänkte nog att jag har ju all tid i världen på mig.

Jag hade en plan på en klänning jag hade i garderoben hemma som jag faktiskt aldrig hade använt än, den hängde där och väntade på rätt tillfälle. Den skulle nog faktiskt passa perfekt. Så med den i bakhuvudet så var jag rätt lugn.

Månaderna gick och det började mer och mer närma sig mina vänners stora dag. Bara en vecka innan så tog jag fram den där klänningen jag tänkt mig för att prova. När jag fick på mig den så kändes den lite konstig, den satt inte riktigt som jag kom ihåg det. För att ta reda på felet så klev jag fram till spegeln, och mycket riktigt, det såg ut som jag fått på mig ett stort tält. Men nu fattade jag ingenting. Den satt ju perfekt i butiken.

Men vänta lite, hjärnan gick på högvarv och fick spola tillbaka tiden ett bra tag till den dagen jag köpte den i en butik i Stockholm. Klänningen jag provade i butiken satt jättefint och bra, men när jag kom fram till kassan så såg hon bakom disken att en söm vad felsydd. Hon kollade i sin dator och kunde glatt meddela att det fanns en enda kvar i min storlek på lagret. Hon sprang ut och kom tillbaka med den nya. Jag tackade för den fina servicen och åkte hem med mitt nyinköp. Väl hemma hängde jag in den i garderoben och där har den bara väntat på att få användas. Och nu var jag där, dagen då den skulle prövas igen. Mycket riktigt har det hänt något, jag tog av mig den och kollade på lappen i nacken. Det var ju inte alls min storlek utan en som var två storlekar större. Hon hade råkat att ta fel.

Paniken i mig kom direkt. Och där kom även uttrycket, jag har ingenting att ta på mig. Slängde mig ner framför datorn och klickade in på en sida. Efter lite panikletande hittade jag en jättefin lång mörkrosa klänning. Den blir nog bra. Klickade i expressleverans på 48 timmar och hoppades på att få den i tid. Efter bara en dag damp den ner hemma. Öppnade förpackningen och det första jag ser är en stor fläck mitt på klänningen. Detta är inte sant.

Springer till datorn och beställer genast en ny och gör en reklamation på den andra. Nu var det inte säkert att klänningen skulle komma fram i tid, så det blev en ren och skär chansning. Klickade i expressleverans och till min lycka fick jag den på posten dagen innan bröllopet och denna gång även hel och ren. Tack för det.

På själva bröllopsdagen var jag oerhört nöjd med mitt inköp och kände att jag verkligen hittat rätt. Men vad tror ni är det första jag möts av när jag kliver in i kyrkan? Jo exakt samma klänning på en av de andra gästerna och vet ni, hon hade exakt samma skor också. Vad är oddsen? Båda bara tittade på varandra och skrattade, kanske med en aning ångest. Jag klämde ur mig att vi i alla fall skulle vara oerhört glada för att vi inte hade lyckats pricka in brudtärnornas klänningar för då kan jag lova att det hade blivit ångest på riktigt.

 

Hiss: Sidor med expressleverans

Diss: När det inte riktigt blir som man tänkt sig

 

Klädfynden hemma är verkligen baserade på humöret. Är jag stressad och måste packa med mig både scenkläder och vanliga kläder så kan det sluta med att jag enbart sitter och stirrar rakt in i garderoben utan resultat. Sen kan man nästa gång då man har lite mer tid hitta både det ena och det andra som man mer än gärna slänger på sig.

Förra helgen var jag bjuden som gäst på ett bröllop, och från första dagen inbjudan damp ner i brevlådan så har jag funderat på vad jag ska ha för klänning. Vad vill man ha? Kort, lång, enfärgad, blommig, djup i ryggen, hög i halsen, slits eller inte? Ja, funderingarna har vart många.

Jag har då också suttit och googlat på olika sidor för att få lite inspiration. Sen blev det så att det kom lite annat emellan så letandet efter den där klänningen stannade av lite. Jag tänkte nog att jag har ju all tid i världen på mig.

Jag hade en plan på en klänning jag hade i garderoben hemma som jag faktiskt aldrig hade använt än, den hängde där och väntade på rätt tillfälle. Den skulle nog faktiskt passa perfekt. Så med den i bakhuvudet så var jag rätt lugn.

Månaderna gick och det började mer och mer närma sig mina vänners stora dag. Bara en vecka innan så tog jag fram den där klänningen jag tänkt mig för att prova. När jag fick på mig den så kändes den lite konstig, den satt inte riktigt som jag kom ihåg det. För att ta reda på felet så klev jag fram till spegeln, och mycket riktigt, det såg ut som jag fått på mig ett stort tält. Men nu fattade jag ingenting. Den satt ju perfekt i butiken.

Men vänta lite, hjärnan gick på högvarv och fick spola tillbaka tiden ett bra tag till den dagen jag köpte den i en butik i Stockholm. Klänningen jag provade i butiken satt jättefint och bra, men när jag kom fram till kassan så såg hon bakom disken att en söm vad felsydd. Hon kollade i sin dator och kunde glatt meddela att det fanns en enda kvar i min storlek på lagret. Hon sprang ut och kom tillbaka med den nya. Jag tackade för den fina servicen och åkte hem med mitt nyinköp. Väl hemma hängde jag in den i garderoben och där har den bara väntat på att få användas. Och nu var jag där, dagen då den skulle prövas igen. Mycket riktigt har det hänt något, jag tog av mig den och kollade på lappen i nacken. Det var ju inte alls min storlek utan en som var två storlekar större. Hon hade råkat att ta fel.

Paniken i mig kom direkt. Och där kom även uttrycket, jag har ingenting att ta på mig. Slängde mig ner framför datorn och klickade in på en sida. Efter lite panikletande hittade jag en jättefin lång mörkrosa klänning. Den blir nog bra. Klickade i expressleverans på 48 timmar och hoppades på att få den i tid. Efter bara en dag damp den ner hemma. Öppnade förpackningen och det första jag ser är en stor fläck mitt på klänningen. Detta är inte sant.

Springer till datorn och beställer genast en ny och gör en reklamation på den andra. Nu var det inte säkert att klänningen skulle komma fram i tid, så det blev en ren och skär chansning. Klickade i expressleverans och till min lycka fick jag den på posten dagen innan bröllopet och denna gång även hel och ren. Tack för det.

På själva bröllopsdagen var jag oerhört nöjd med mitt inköp och kände att jag verkligen hittat rätt. Men vad tror ni är det första jag möts av när jag kliver in i kyrkan? Jo exakt samma klänning på en av de andra gästerna och vet ni, hon hade exakt samma skor också. Vad är oddsen? Båda bara tittade på varandra och skrattade, kanske med en aning ångest. Jag klämde ur mig att vi i alla fall skulle vara oerhört glada för att vi inte hade lyckats pricka in brudtärnornas klänningar för då kan jag lova att det hade blivit ångest på riktigt.

 

Hiss: Sidor med expressleverans

Diss: När det inte riktigt blir som man tänkt sig

 

  • JOHANNA BEIJBOM

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.