21 jun 2017 04:00

21 jun 2017 04:00

Kampen om en frisk framtid

JOHANNA BEIJBOM

Det tog lång tid innan jag kunde acceptera tisdagar. Alla andra dagar i veckan gick hur bra som helst, men att vakna upp på tisdagsmorgonen var länge med en stor klump i magen.

Farfar var min bästa buskompis, han lärde mig att tigga godis eller närmare bestämt dodis direkt efter maten, skåla högt med mjölkglaset vid middagen, göra fula miner som skrämde folk och sen kittlade han mig tills jag storknade av skratt. Han hade alltid energi och var en riktig skojgubbe. Men ju längre tiden och dagarna gick så försvann mer och mer av det där. Vi skålade som vanligt vid middagen i våra fyllda mjölkglas, men sen försvann Farfar in på toaletten. Jag sprang nyfiket efter och tryckte örat mot dörren, jag hörde hur han kämpade för att kunna behålla maten men förstod inte varför. En dag satte sig pappa ner med mig och min lillebror och förklarade att farfar hade blivit sjuk men att han förmodligen snart skulle vara bra igen. Men så blev inte fallet. Jag var sju år och skulle snart förlora min farfar i cancer.

Han var en krigare in i det sista och kämpade för att leva ett fullkomligt normalt liv trots att han hade fått sina dagar räknade. Tisdagen den 13 september 1994 hämtade pappa mig på fritids och min lillebror på förskolan, vi åkte hem och när vi kom innanför dörren kramade han om oss båda och satte sig ner på huk framför oss. Farfar finns inte längre, han är en ängel nu. Jag minns orden som igår. Men där och då förstod jag nog inte riktigt vad han menade. För när man är en ängel så är man ju död, och Farfar levde ju igår. Det tog lång tid innan jag fattade att han aldrig kommer tillbaka. För ett barn är det svårt att förstå när någon lämnar oss för gott. Min fina lillebror frågade mamma en morgon någon månad efter hur länge Farfar skulle vara död egentligen, han var trött på att han var borta. Jag ville helst skippa tisdagarna, det påminde för mycket och det tog lång, lång tid innan jag kunde vakna utan att var ledsen och rädd.

För ungefär två år sedan kände jag en knöl i mitt bröst, jag blev orolig och gick till vårdcentralen som skickade mig vidare på mammografi. Dagarna som gick fram till provsvaren kändes som en evighet. Som tur var så fick jag friska besked. Under denna process träffade jag min kära vän Eva som även har gett mig tillåtelse att skriva om detta. Jag berättade om mammografin och om hur viktigt det är att känna igenom sina bröst. Eva gick hem och gjorde samma sak, hon liksom jag hittade en knöl. I lördags var jag och sjöng på Cancergalan 2017 i Falköping, en gala som Eva själv hade anordnat. Det var fullt av folk och artister som Patrik Isaksson och Doug Seegers. Alla var där för samma sak, att stötta och visa sin kärlek och styrka till alla som drabbats. Det blev en tårfylld och kärleksfull kväll. Eva tackade för att jag uppmanade henne och många andra av mina vänner att kolla igenom sina bröst, tack vare det upptäckte hon sin cancer i stadie 2 och kunde snabbt få den behandling som krävdes. Att jag blev tilldelad cancergalans hederspris är otroligt ärofyllt men det största priset av allt är att veta att Eva idag har ett hopp om framtiden och får leva med oss länge, länge till. Inget som jag gör kan ge mig min farfar tillbaka men jag kan tillsammans med alla er andra kämpa för att denna sjukdom ska besegras och ge familjer många friska år ihop.

 

Hiss: Cancergalor av alla dess slag

Diss: Cancer!

 

Farfar var min bästa buskompis, han lärde mig att tigga godis eller närmare bestämt dodis direkt efter maten, skåla högt med mjölkglaset vid middagen, göra fula miner som skrämde folk och sen kittlade han mig tills jag storknade av skratt. Han hade alltid energi och var en riktig skojgubbe. Men ju längre tiden och dagarna gick så försvann mer och mer av det där. Vi skålade som vanligt vid middagen i våra fyllda mjölkglas, men sen försvann Farfar in på toaletten. Jag sprang nyfiket efter och tryckte örat mot dörren, jag hörde hur han kämpade för att kunna behålla maten men förstod inte varför. En dag satte sig pappa ner med mig och min lillebror och förklarade att farfar hade blivit sjuk men att han förmodligen snart skulle vara bra igen. Men så blev inte fallet. Jag var sju år och skulle snart förlora min farfar i cancer.

Han var en krigare in i det sista och kämpade för att leva ett fullkomligt normalt liv trots att han hade fått sina dagar räknade. Tisdagen den 13 september 1994 hämtade pappa mig på fritids och min lillebror på förskolan, vi åkte hem och när vi kom innanför dörren kramade han om oss båda och satte sig ner på huk framför oss. Farfar finns inte längre, han är en ängel nu. Jag minns orden som igår. Men där och då förstod jag nog inte riktigt vad han menade. För när man är en ängel så är man ju död, och Farfar levde ju igår. Det tog lång tid innan jag fattade att han aldrig kommer tillbaka. För ett barn är det svårt att förstå när någon lämnar oss för gott. Min fina lillebror frågade mamma en morgon någon månad efter hur länge Farfar skulle vara död egentligen, han var trött på att han var borta. Jag ville helst skippa tisdagarna, det påminde för mycket och det tog lång, lång tid innan jag kunde vakna utan att var ledsen och rädd.

För ungefär två år sedan kände jag en knöl i mitt bröst, jag blev orolig och gick till vårdcentralen som skickade mig vidare på mammografi. Dagarna som gick fram till provsvaren kändes som en evighet. Som tur var så fick jag friska besked. Under denna process träffade jag min kära vän Eva som även har gett mig tillåtelse att skriva om detta. Jag berättade om mammografin och om hur viktigt det är att känna igenom sina bröst. Eva gick hem och gjorde samma sak, hon liksom jag hittade en knöl. I lördags var jag och sjöng på Cancergalan 2017 i Falköping, en gala som Eva själv hade anordnat. Det var fullt av folk och artister som Patrik Isaksson och Doug Seegers. Alla var där för samma sak, att stötta och visa sin kärlek och styrka till alla som drabbats. Det blev en tårfylld och kärleksfull kväll. Eva tackade för att jag uppmanade henne och många andra av mina vänner att kolla igenom sina bröst, tack vare det upptäckte hon sin cancer i stadie 2 och kunde snabbt få den behandling som krävdes. Att jag blev tilldelad cancergalans hederspris är otroligt ärofyllt men det största priset av allt är att veta att Eva idag har ett hopp om framtiden och får leva med oss länge, länge till. Inget som jag gör kan ge mig min farfar tillbaka men jag kan tillsammans med alla er andra kämpa för att denna sjukdom ska besegras och ge familjer många friska år ihop.

 

Hiss: Cancergalor av alla dess slag

Diss: Cancer!

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.