24 aug 2017 04:00

24 aug 2017 04:00

När maktspelet når nya höjder

KRÖNIKA

Politikersäsongen börjar snart på allvar igen. Inom kort slår riksdagen ånyo upp portarna och regeringen ska presentera sin budgetproposition. De kommer då att möta en opposition som för första gången på tre år tänker bjuda motstånd. Det är upplagt för en spännande höst där maktspelet tenderar att nå nya oanade höjder.

Idag redogör finansministern för det ekonomiska läget och förutsättningarna för nästa års budget ute på Harpsund. Då får vi också svart på vitt hur budgetutrymmet för nästa år ser ut. Förra året hade regeringen satsningar på 24 miljarder kronor. Svensk ekonomi går bra och dessutom är det valår och då kan vi räkna med att regeringen har spenderingsbyxorna på.

Några satsningar är redan kända. Regeringar har ju en tendens att successivt portionera ut delar av innehållet medan vi får helheten först senare i september när den lådiga luntan väl ligger på riksdagens bord.

Det är bra att regeringen skjuter till nödvändiga tillskott till polisen (två miljarder) och försvaret (2,7 miljarder) för nästa år men det är i grunden helt otillräckligt. I ett läge med en poliskris och ett försvar som behöver upprustas framstår dessa satsningar som blygsamma. Politik handlar ytterst om prioriteringar och det är tydligt att regeringen har helt andra prioriteringar på sin agenda än att på allvar stärka statens två enskilt viktigaste kärnverksamheter.

Vi kan se framemot en spännande budgetprocess i kammaren eftersom oppositionen inte längre tänker ge den svaga minoritetsregeringen carte blanche i den ekonomiska politiken. Budgeten i all ära men jag fascineras mest av alla de motsägelser som svensk politik idag vilar på. Jag tycker att det börjar bli smått parodiskt.

Det är inte första gången i historien som en regering saknar förankring i riksdagen men ändå regerar landet. Det är dock första gången på länge som en regering hankar sig fram trots tunga bakslag på centrala delar av sin politik.

För att överhuvudtaget kunna styra måste den samarbeta med Vänsterpartiet för att därigenom få igenom sin budget trots att regeringen ändå inte har en majoritet bakom sig. För att V ska stödja budgeten tvingas regeringen gå fram med ett förslag om vinstbegränsningar i välfärden som oppositionen ogillar och som redan på förhand är dömt att förkastas av riksdagen.

Oppositionen har samtidigt inget förtroende för försvarsministern efter dennes agerande eller snarare bristen på agerande i samband med IT-skandalen på Transportstyrelsen. Trots det valde två av de borgerliga partierna att nyligen göra upp om försvaret med Peter Hultqvist, den minister som de snart vill avsätta genom en misstroendeförklaring när riksdagen öppnar.

Alliansen hotar vidare att avsätta fler ministrar om regeringen genomför olika skattehöjningar på jobb och företagande. Ett av partierna vill dock inte använda misstroendevotum mot finansministern i en sådan uppkommen situation trots att hon är den ytterst ansvariga ministern för budgeten.

Oppositionen vill fälla ministrar i största allmänhet men inte ta steget fullt ut och tvinga fram en förändring genom att avsätta regeringen. Alliansen är uppenbarligen rädd för en regeringskris som kan leda till ett maktskifte i det här läget. De är beredda att ta stöd av Sverigedemokraterna för att avsätta enskilda regeringsledamöter men är oförmögna att i övrigt samarbeta med partiet.

Regeringen i sin tur regerar vidare som om ingenting hade hänt och trots oppositionens hot om fler misstroendeförklaringar. Regeringen låter oppositionen flytta fram positionerna och accepterar indirekt att regeringsmakten försvagas och statsministerns integritet och trovärdighet ifrågasätts.

Snart kommer riksdagen om inget oförutsett inträffar att avsätta försvarsministern. Statsministern kommer då att vara kritisk och gå i verbal konfrontation med oppositionen.

Trots det bakslaget kommer han att sitta kvar som regeringschef, kraftigt skadeskjuten, handlingsförlamad och fortsätta att surra sig vid masten.

Oppositionen kommer då att påvisa att man har visat styrka men i realiteten fortsätter allt som vanligt fram till nästa val.

Allt kokar lätt snabbt ner till en klassisk roman.

För att parafrasera dess eleganta titel.

På maktspelet intet nytt.

Idag redogör finansministern för det ekonomiska läget och förutsättningarna för nästa års budget ute på Harpsund. Då får vi också svart på vitt hur budgetutrymmet för nästa år ser ut. Förra året hade regeringen satsningar på 24 miljarder kronor. Svensk ekonomi går bra och dessutom är det valår och då kan vi räkna med att regeringen har spenderingsbyxorna på.

Några satsningar är redan kända. Regeringar har ju en tendens att successivt portionera ut delar av innehållet medan vi får helheten först senare i september när den lådiga luntan väl ligger på riksdagens bord.

Det är bra att regeringen skjuter till nödvändiga tillskott till polisen (två miljarder) och försvaret (2,7 miljarder) för nästa år men det är i grunden helt otillräckligt. I ett läge med en poliskris och ett försvar som behöver upprustas framstår dessa satsningar som blygsamma. Politik handlar ytterst om prioriteringar och det är tydligt att regeringen har helt andra prioriteringar på sin agenda än att på allvar stärka statens två enskilt viktigaste kärnverksamheter.

Vi kan se framemot en spännande budgetprocess i kammaren eftersom oppositionen inte längre tänker ge den svaga minoritetsregeringen carte blanche i den ekonomiska politiken. Budgeten i all ära men jag fascineras mest av alla de motsägelser som svensk politik idag vilar på. Jag tycker att det börjar bli smått parodiskt.

Det är inte första gången i historien som en regering saknar förankring i riksdagen men ändå regerar landet. Det är dock första gången på länge som en regering hankar sig fram trots tunga bakslag på centrala delar av sin politik.

För att överhuvudtaget kunna styra måste den samarbeta med Vänsterpartiet för att därigenom få igenom sin budget trots att regeringen ändå inte har en majoritet bakom sig. För att V ska stödja budgeten tvingas regeringen gå fram med ett förslag om vinstbegränsningar i välfärden som oppositionen ogillar och som redan på förhand är dömt att förkastas av riksdagen.

Oppositionen har samtidigt inget förtroende för försvarsministern efter dennes agerande eller snarare bristen på agerande i samband med IT-skandalen på Transportstyrelsen. Trots det valde två av de borgerliga partierna att nyligen göra upp om försvaret med Peter Hultqvist, den minister som de snart vill avsätta genom en misstroendeförklaring när riksdagen öppnar.

Alliansen hotar vidare att avsätta fler ministrar om regeringen genomför olika skattehöjningar på jobb och företagande. Ett av partierna vill dock inte använda misstroendevotum mot finansministern i en sådan uppkommen situation trots att hon är den ytterst ansvariga ministern för budgeten.

Oppositionen vill fälla ministrar i största allmänhet men inte ta steget fullt ut och tvinga fram en förändring genom att avsätta regeringen. Alliansen är uppenbarligen rädd för en regeringskris som kan leda till ett maktskifte i det här läget. De är beredda att ta stöd av Sverigedemokraterna för att avsätta enskilda regeringsledamöter men är oförmögna att i övrigt samarbeta med partiet.

Regeringen i sin tur regerar vidare som om ingenting hade hänt och trots oppositionens hot om fler misstroendeförklaringar. Regeringen låter oppositionen flytta fram positionerna och accepterar indirekt att regeringsmakten försvagas och statsministerns integritet och trovärdighet ifrågasätts.

Snart kommer riksdagen om inget oförutsett inträffar att avsätta försvarsministern. Statsministern kommer då att vara kritisk och gå i verbal konfrontation med oppositionen.

Trots det bakslaget kommer han att sitta kvar som regeringschef, kraftigt skadeskjuten, handlingsförlamad och fortsätta att surra sig vid masten.

Oppositionen kommer då att påvisa att man har visat styrka men i realiteten fortsätter allt som vanligt fram till nästa val.

Allt kokar lätt snabbt ner till en klassisk roman.

För att parafrasera dess eleganta titel.

På maktspelet intet nytt.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.