28 aug 2017 04:00

30 aug 2017 15:42

Jag slapp undan den klänningen också ...

KRÖNIKA

De som känner mig vet att klänning och kjol inte finns i min garderob. Däremot vill de som känner mig gärna se mig i dessa plagg. Fråga mig inte varför. Förmodligen för att det är underhållande att se någon som vantrivs i sina kläder.

Nu när jag gått och blivit stumfilmsskådis, för att min vän Kaka spelar in små korta snuttar, då kom en sådan där klänning på tal igen.

– Den här kan du ha, sa min medskådis Häfti och höll fram en randig klänning med väldigt markant rosettliknande sak i halsen.

Jag har sett henne i den tidigare. Och visst, det är en fin klänning. Och visst, den hade passat i stumfilmen. Men inte på mig.

– Om jag får ha t-shirten under, sa jag.

– Visst, sa hon.

Nu skulle jag ha kappa på mig också. Den var ganska lång så jag sa lite slugt:

– Det kanske räcker med kappan?

Och jodå, det skulle det göra sa regissören Kaka. Dessvärre hade jag ju som sagt t-shirten på mig.

– Det är tryck på den, sa Kaka.

Häfti skramlade glatt med klänningen. Där hade jag kunnat åkt dit på den. Om det nu inte var för att jag är så himla smart och förutseende så att jag packat ner diverse kläder, som jag kunde tänka mig, i en ryggsäck. Bland annat en skjorta som jag triumferande tog fram.

– Jag har en svart skjorta! sa jag utan att låta alltför desperat.

– Det blir bra, sa Kaka.

Jag andades ut, tog på mig skjortan och kappan som luktade gammalt. Häfti sa att det var av svett. Jag tyckte den luktade matos.

– Ni skulle väl ha hattar på er också, sa Kaka till mig och Häfti och höll fram några riktigt damiga huvudbonader.

Jag tänkte hjälp, grävde i min väska igen och vips hade jag trollat fram en baskerliknande grå sak. Som jag kunde tänka mig.

– Den funkar, sa Kaka och jag kunde andas ut igen.

När Kaka och Böna bytt byxor med varandra några gånger så var det dags för inspelning. Alltså det är sjukt kul att spela in stumfilm. Eller pilsner som vi säger. Det är dråpligt, man får spela över, göra miner och inte säga ett ljud för det hörs ju ändå inte. Det är så roligt att jag nästan skulle kunna tänka mig att ha på mig klänning eller kjol i nästa film utan att bry mig så mycket. Nästan.

 

Hiss

Krispig höstluft.

Diss

Att de ljusa sommarkvällarna är förbi.

Nu när jag gått och blivit stumfilmsskådis, för att min vän Kaka spelar in små korta snuttar, då kom en sådan där klänning på tal igen.

– Den här kan du ha, sa min medskådis Häfti och höll fram en randig klänning med väldigt markant rosettliknande sak i halsen.

Jag har sett henne i den tidigare. Och visst, det är en fin klänning. Och visst, den hade passat i stumfilmen. Men inte på mig.

– Om jag får ha t-shirten under, sa jag.

– Visst, sa hon.

Nu skulle jag ha kappa på mig också. Den var ganska lång så jag sa lite slugt:

– Det kanske räcker med kappan?

Och jodå, det skulle det göra sa regissören Kaka. Dessvärre hade jag ju som sagt t-shirten på mig.

– Det är tryck på den, sa Kaka.

Häfti skramlade glatt med klänningen. Där hade jag kunnat åkt dit på den. Om det nu inte var för att jag är så himla smart och förutseende så att jag packat ner diverse kläder, som jag kunde tänka mig, i en ryggsäck. Bland annat en skjorta som jag triumferande tog fram.

– Jag har en svart skjorta! sa jag utan att låta alltför desperat.

– Det blir bra, sa Kaka.

Jag andades ut, tog på mig skjortan och kappan som luktade gammalt. Häfti sa att det var av svett. Jag tyckte den luktade matos.

– Ni skulle väl ha hattar på er också, sa Kaka till mig och Häfti och höll fram några riktigt damiga huvudbonader.

Jag tänkte hjälp, grävde i min väska igen och vips hade jag trollat fram en baskerliknande grå sak. Som jag kunde tänka mig.

– Den funkar, sa Kaka och jag kunde andas ut igen.

När Kaka och Böna bytt byxor med varandra några gånger så var det dags för inspelning. Alltså det är sjukt kul att spela in stumfilm. Eller pilsner som vi säger. Det är dråpligt, man får spela över, göra miner och inte säga ett ljud för det hörs ju ändå inte. Det är så roligt att jag nästan skulle kunna tänka mig att ha på mig klänning eller kjol i nästa film utan att bry mig så mycket. Nästan.

 

Hiss

Krispig höstluft.

Diss

Att de ljusa sommarkvällarna är förbi.

  • PETRA LUNDGREN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.