07 jan 2018 10:00

07 jan 2018 10:00

Lediga sköna dagar

KARIN LÅNGSTRÖM

Några extra lediga dagar i samband med helgerna brukar i alfa fall för mig innebära några extra timmar i tevesoffan.

Med dagens utbud av dokumentärer och fiktion i både vanlig teve och via Netflix och andra playtjänster erbjuds en och annan högtidsstund, gärna tillsammans med nybryggt kaffe och någon av de chokladaskar familjen presenterats med.

Vid sidan av den eleganta Fröken Frimans krig kan dokumentären Eran om punkrockens historia verkligen rekommenderas. Det var då grupper som Ebba Grön och Pink Champagne blev trendsättare, Joachim Thåström, Patti Smith, Kajsa Grytt och Freddie Wadling (frid över hans minne) är fortfarande musikaliska ikoner. Förutom den amerikanska punkgruppen Blondie och en viss svaghet för nämnde Thåström har jag inte tagit punken till mitt hjärta - mycket skrik och fula ord är det - men det finns något samhälls - och kulturpolitiskt som är intressant med denna era och som skulle vara så välgörande att få till idag. Då tänker jag inte på extrema påhopp på borgerligheten i allmänhet eller kungahuset i synnerhet utan den generösa inställningen till dem som var i samma läge - den som ville spela och sjunga kunde helt enkelt bara starta ett band, greppa mikrofonen eller gitarren och börja lira. Några särskilda kvalitetskrav verkar inte ha funnits i början utan det viktiga var att få fram sitt budskap på mer eller mindre poetiskt sätt.

På så vis kunde även tjejerna få tillgång till replokaler och ungdomsgårdar, även om det säkert inte var helt enkelt och att de säkert for mer illa av de vanligen förekommande drogerna än vad deras manliga kamrater gjorde. Dokumentärmakarna fick med även de mörka sidorna av eran. Ungdomsgäng som hängde i gallerior utan någon annanstans att vara, Barn från trasiga hem fick bo hos kompisar. I ett samhälle då alla helst skulle se likadana ut stack punkarna ut med sina hårmanar, piercingar och konstiga kläder och filmkameran zoomade in de vuxnas ogillande miner. Det går att dra många paralleller till dagens ungdom. Hiphopmusiken med texter som vi föräldrar idag baxnar över är bara snäppet värre än de låtar som skanderades på 70-talet. Droger och mobbning förekommer nu som då. Men jag tror ändå att de unga punkrockarna fick hållas, uttrycka sig och leva ut sin ångest på ett sätt som inte hade varit möjligt idag. Thåström hade säkert varit nätmobbad för sitt utseende och alla de falsksjungande fantasterna som halkade på både toner, hala golv och sin egen nykterhet skulle säkert vara uthängda och utskrattade på youtube.

Här har dagens ungdomsgårdar och kulturfabriker viktiga insatser att göra: att låta barn och ungdomar få spela och sjunga i trygga drogfria miljöer, utan att behöva vara på Idol - eller Talangnivå för att överhuvudtaget få vara med. Dagens elitism och perfektionism tror jag gör att många människor idag känner sig utanför samhället. Är du inte bäst, har du inte minst B i alla ämnen är du lite sämre än alla andra och då är du ... rätt kass. Det är inte undra på att ungdomarna i förorterna revolterar även om det är med mer våld och vapen nu än förr. Men vilken uppväxt ger vi dem med denna betygshets och krav på att vara vuxenvärlden till lags? Vem har gett oss den rätten?

 

Hiss: Lediga, sköna dagar

Diss: Ungdomarnas betygshets

 

Med dagens utbud av dokumentärer och fiktion i både vanlig teve och via Netflix och andra playtjänster erbjuds en och annan högtidsstund, gärna tillsammans med nybryggt kaffe och någon av de chokladaskar familjen presenterats med.

Vid sidan av den eleganta Fröken Frimans krig kan dokumentären Eran om punkrockens historia verkligen rekommenderas. Det var då grupper som Ebba Grön och Pink Champagne blev trendsättare, Joachim Thåström, Patti Smith, Kajsa Grytt och Freddie Wadling (frid över hans minne) är fortfarande musikaliska ikoner. Förutom den amerikanska punkgruppen Blondie och en viss svaghet för nämnde Thåström har jag inte tagit punken till mitt hjärta - mycket skrik och fula ord är det - men det finns något samhälls - och kulturpolitiskt som är intressant med denna era och som skulle vara så välgörande att få till idag. Då tänker jag inte på extrema påhopp på borgerligheten i allmänhet eller kungahuset i synnerhet utan den generösa inställningen till dem som var i samma läge - den som ville spela och sjunga kunde helt enkelt bara starta ett band, greppa mikrofonen eller gitarren och börja lira. Några särskilda kvalitetskrav verkar inte ha funnits i början utan det viktiga var att få fram sitt budskap på mer eller mindre poetiskt sätt.

På så vis kunde även tjejerna få tillgång till replokaler och ungdomsgårdar, även om det säkert inte var helt enkelt och att de säkert for mer illa av de vanligen förekommande drogerna än vad deras manliga kamrater gjorde. Dokumentärmakarna fick med även de mörka sidorna av eran. Ungdomsgäng som hängde i gallerior utan någon annanstans att vara, Barn från trasiga hem fick bo hos kompisar. I ett samhälle då alla helst skulle se likadana ut stack punkarna ut med sina hårmanar, piercingar och konstiga kläder och filmkameran zoomade in de vuxnas ogillande miner. Det går att dra många paralleller till dagens ungdom. Hiphopmusiken med texter som vi föräldrar idag baxnar över är bara snäppet värre än de låtar som skanderades på 70-talet. Droger och mobbning förekommer nu som då. Men jag tror ändå att de unga punkrockarna fick hållas, uttrycka sig och leva ut sin ångest på ett sätt som inte hade varit möjligt idag. Thåström hade säkert varit nätmobbad för sitt utseende och alla de falsksjungande fantasterna som halkade på både toner, hala golv och sin egen nykterhet skulle säkert vara uthängda och utskrattade på youtube.

Här har dagens ungdomsgårdar och kulturfabriker viktiga insatser att göra: att låta barn och ungdomar få spela och sjunga i trygga drogfria miljöer, utan att behöva vara på Idol - eller Talangnivå för att överhuvudtaget få vara med. Dagens elitism och perfektionism tror jag gör att många människor idag känner sig utanför samhället. Är du inte bäst, har du inte minst B i alla ämnen är du lite sämre än alla andra och då är du ... rätt kass. Det är inte undra på att ungdomarna i förorterna revolterar även om det är med mer våld och vapen nu än förr. Men vilken uppväxt ger vi dem med denna betygshets och krav på att vara vuxenvärlden till lags? Vem har gett oss den rätten?

 

Hiss: Lediga, sköna dagar

Diss: Ungdomarnas betygshets

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.