15 sep 2014 09:02

23 jan 2015 15:50

Niclas Lindstrand: Ett val fullt av förlorare

Svag minoritetsregering är hittills Stefan Löfvens mest bevingade uttryck. Det är också ett uttalande han kan få äta upp. För hur svag blir hans egen minoritetsregering egentligen om han ens lyckas bilda den?

När dessa rader skrivs är inte valresultatet hundraprocentigt än utan det är prognoser som ligger bakom. Alltså kan jag ångra texten i sin helhet redan när ni läser den. Men i skrivande stund ser det ut som att vi får en rödgrön röra värre än Carl Bildt någonsin kunnat förutspå.

Det är lätt att hitta förlorare i valet 2014. Till och med Sverigedemokraterna, trots allt de vunnit: Ökar mest, behåller vågmästarrollen och kan agera kungamakare eller kungadräpare allt efter humör. Det är inte det minsta förvånande. SD har fått äga sin enda fråga under nästan hela mandatperioden, först med några veckor kvar till valet tog Fredrik Reinfeldt upp den kastade handsken. Bara för att få höra från övriga oppositionen att han hjälpte SD.

Men något direkt inflytande lär de inte få under de närmaste fyra åren heller. Operation rumsren har uppenbarligen varit framgångsrik bland väljarna, men inte bland de andra partierna. SD kommer fortfarande vara en ignorerad och utfryst vågmästare.

Men kvällens stora segrare på pappret är ändå Stefan Löfven. Efter åtta år utanför regeringsställning, den längsta i modern historia, så ligger bollen återigen hos Socialdemokraterna att bilda regering. Det lär bli en minst lika stor utmaning som att vinna valet.

Löfven sägs vara en bra förhandlare, och visade prov på det som Metallordförande. Nu är det upp till bevis. Miljöpartiet och Socialdemokraterna, de på förhand utsedda bästa kompisarna, har tillräckligt många olikheter för att bara det ska bli en utmaning. Nämn inte kärnkraften har varit mottot för valrörelsen. Eller försvaret. Eller för den delen vad bensinen ska kosta eller ens hur många timmar om dagen vi ska jobba.

Lägg till Jonas Sjöstedts förbudsmani så blir det ännu krångligare, även om V knappast skulle fälla en socialdemokratisk regering, det skulle aldrig supportrarna förlåta. Och sedan behövs stöd av minst ett parti till för att ens kunna bilda regering. Sedan ska en budget passera riksdagen i höst utan att slås sönder och orsaka en regeringskris, vilket kräver eftergifter åt höger och vänster samtidigt.

Hittills har Löfven spelat det politiska spelet som om han vore ett tjeckiskt landslag i ishockey, kör defensivt och vänta på att motståndaren ska lämna blottor. Det går inte längre, nu måste han agera för att kunna regera.

Med en minoritetsregering som inte kan bli svagare än så här.

När dessa rader skrivs är inte valresultatet hundraprocentigt än utan det är prognoser som ligger bakom. Alltså kan jag ångra texten i sin helhet redan när ni läser den. Men i skrivande stund ser det ut som att vi får en rödgrön röra värre än Carl Bildt någonsin kunnat förutspå.

Det är lätt att hitta förlorare i valet 2014. Till och med Sverigedemokraterna, trots allt de vunnit: Ökar mest, behåller vågmästarrollen och kan agera kungamakare eller kungadräpare allt efter humör. Det är inte det minsta förvånande. SD har fått äga sin enda fråga under nästan hela mandatperioden, först med några veckor kvar till valet tog Fredrik Reinfeldt upp den kastade handsken. Bara för att få höra från övriga oppositionen att han hjälpte SD.

Men något direkt inflytande lär de inte få under de närmaste fyra åren heller. Operation rumsren har uppenbarligen varit framgångsrik bland väljarna, men inte bland de andra partierna. SD kommer fortfarande vara en ignorerad och utfryst vågmästare.

Men kvällens stora segrare på pappret är ändå Stefan Löfven. Efter åtta år utanför regeringsställning, den längsta i modern historia, så ligger bollen återigen hos Socialdemokraterna att bilda regering. Det lär bli en minst lika stor utmaning som att vinna valet.

Löfven sägs vara en bra förhandlare, och visade prov på det som Metallordförande. Nu är det upp till bevis. Miljöpartiet och Socialdemokraterna, de på förhand utsedda bästa kompisarna, har tillräckligt många olikheter för att bara det ska bli en utmaning. Nämn inte kärnkraften har varit mottot för valrörelsen. Eller försvaret. Eller för den delen vad bensinen ska kosta eller ens hur många timmar om dagen vi ska jobba.

Lägg till Jonas Sjöstedts förbudsmani så blir det ännu krångligare, även om V knappast skulle fälla en socialdemokratisk regering, det skulle aldrig supportrarna förlåta. Och sedan behövs stöd av minst ett parti till för att ens kunna bilda regering. Sedan ska en budget passera riksdagen i höst utan att slås sönder och orsaka en regeringskris, vilket kräver eftergifter åt höger och vänster samtidigt.

Hittills har Löfven spelat det politiska spelet som om han vore ett tjeckiskt landslag i ishockey, kör defensivt och vänta på att motståndaren ska lämna blottor. Det går inte längre, nu måste han agera för att kunna regera.

Med en minoritetsregering som inte kan bli svagare än så här.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.