16 sep 2014 06:00

23 jan 2015 15:50

Niclas Lindstrand: Exit Reinfeldt

Ansvar har varit ett av Fredrik Reinfeldts favoritord under tio år som Moderaternas partiledare. Därför är det bara logiskt att han tar sitt eget ansvar och direkt efter valförlusten berättade att han tänker avgå. Någon måste ju ta ansvar även för misslyckanden.

Maud Olofsson har visserligen fått smeknamnet (eller öknamnet beroende på sympatier) Alliansens moder, men det var Fredrik Reinfeldt som uppfostrade ungen så att den växte till sig och blev vuxen rekordsnabbt. Samtidigt blev han själv nästan synonym med Alliansen och Nya Moderaterna. Stundtals till gamla moderaters stora förtret.

Att kaosvalresultatet hälsades som en storseger av både Västerpartiet och Miljöpartiet berodde på en enda sak: Att Fredrik Reinfeldt avgick. Särskilt de småaktiga kommentarerna från V:s valvaka fick en att tro att Tengil eller Sauron hade störtats. Den egna besvärliga positionen verkade helt ointressant, bara Reinfeldt försvann. Det säger allt om vilken ställning han skaffat sig inom den svenska politiken och särskilt i borgerlighetens historia.

Det finns inga skäl att helgonförklara Fredrik Reinfeldt, särskilt som han fortfarande lever, men det finns heller inga skäl att demonisera honom. För Moderaterna och i historieböckerna kommer han för all framtid vara den som visade att en borgerlig regering inte bara kan få makten, utan också hålla ihop den och till och med bli omvald. Han ledde dessutom landet genom den värsta ekonomiska krisen på många årtionden, stundtals så väl att krisen bara uppfattades av de som blev direkt drabbade.

Samtidigt föll Reinfeldt på eget grepp. Klivet in i mitten gjorde Moderaterna till en möjlig statsbärare och inte bara ett klassiskt oppositionsparti som någon enstaka gång fick smaka på att regera. Men det gjorde också att årets valrörelse blev sällsynt odramatisk. Först de sista veckorna vaknade den självutnämnda stridshingsten till och visade varför han blivit vald två gånger tidigare.

Valet förlorades innan valrörelsen ens hann börja. Under ett halvår framstod regeringen som närmast handlingsförlamad och allt gick emot den, från dykande skolresultat och försenade tåg till ryska stridsflyg som passade på att ta sig in i luftrummet när vårt försvar hade påskledigt. Om de händelserna var Reinfeldts fel eller inte går det att käbbla om i evigheter, men hans regering hade åtminstone inte gjort tillräckligt mycket åt dem. Särskilt försvarets nedrustning, för att inte säga nedläggning, ses i de egna kretsarna som ett svek från Moderaternas sida. Den meningslösa valkampanjen Alla behövs lär också gå till historien. Som ett varnande exempel.

Älskad och hatad, som en framgångsrik politiker ska vara, tackade Reinfeldt för sig på det enda sätt han kunde göra:

Med en sista ansvarsfull handling.

Maud Olofsson har visserligen fått smeknamnet (eller öknamnet beroende på sympatier) Alliansens moder, men det var Fredrik Reinfeldt som uppfostrade ungen så att den växte till sig och blev vuxen rekordsnabbt. Samtidigt blev han själv nästan synonym med Alliansen och Nya Moderaterna. Stundtals till gamla moderaters stora förtret.

Att kaosvalresultatet hälsades som en storseger av både Västerpartiet och Miljöpartiet berodde på en enda sak: Att Fredrik Reinfeldt avgick. Särskilt de småaktiga kommentarerna från V:s valvaka fick en att tro att Tengil eller Sauron hade störtats. Den egna besvärliga positionen verkade helt ointressant, bara Reinfeldt försvann. Det säger allt om vilken ställning han skaffat sig inom den svenska politiken och särskilt i borgerlighetens historia.

Det finns inga skäl att helgonförklara Fredrik Reinfeldt, särskilt som han fortfarande lever, men det finns heller inga skäl att demonisera honom. För Moderaterna och i historieböckerna kommer han för all framtid vara den som visade att en borgerlig regering inte bara kan få makten, utan också hålla ihop den och till och med bli omvald. Han ledde dessutom landet genom den värsta ekonomiska krisen på många årtionden, stundtals så väl att krisen bara uppfattades av de som blev direkt drabbade.

Samtidigt föll Reinfeldt på eget grepp. Klivet in i mitten gjorde Moderaterna till en möjlig statsbärare och inte bara ett klassiskt oppositionsparti som någon enstaka gång fick smaka på att regera. Men det gjorde också att årets valrörelse blev sällsynt odramatisk. Först de sista veckorna vaknade den självutnämnda stridshingsten till och visade varför han blivit vald två gånger tidigare.

Valet förlorades innan valrörelsen ens hann börja. Under ett halvår framstod regeringen som närmast handlingsförlamad och allt gick emot den, från dykande skolresultat och försenade tåg till ryska stridsflyg som passade på att ta sig in i luftrummet när vårt försvar hade påskledigt. Om de händelserna var Reinfeldts fel eller inte går det att käbbla om i evigheter, men hans regering hade åtminstone inte gjort tillräckligt mycket åt dem. Särskilt försvarets nedrustning, för att inte säga nedläggning, ses i de egna kretsarna som ett svek från Moderaternas sida. Den meningslösa valkampanjen Alla behövs lär också gå till historien. Som ett varnande exempel.

Älskad och hatad, som en framgångsrik politiker ska vara, tackade Reinfeldt för sig på det enda sätt han kunde göra:

Med en sista ansvarsfull handling.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.