18 sep 2014 09:01

23 jan 2015 15:50

Niclas Lindstrand: Landets mest otacksamma jobb

Talmannen. Det finns gott om jobb jag inte vill ha. Vissa för att jag finner dem föga stimulerande, vissa för att jag är direkt olämplig. Men just nu har riksdagens talman det jobb jag allra minst vill ha. Till och med mindre än Stefen Löfvens.

Talmannen är en osynlig lite varelse nästan jämnt, nästan så man undrar om det finns någon alls. När någon säger namnet Westerberg tänker man fortfarande på gamla FP-ledaren Bengt. Inte på mannen i politikens kaotiska centrum, talmannen Per Westerberg (M). Ändå är det han som tagit emot högste chefens avskedsansökan och ska hitta nästa statsministerkandidat. Vilket på bara två dygn förvandlats från osäkerhet till totalt kaos. Westerberg har därmed fått sin 15 minuter av brömmelse, precis som Andy Warhol lovade oss alla.

Den omtalat gode förhandlaren Stefan Löfven inledde diplomatiskt med att smälla igen den enda helt öppna dörren, förutom Miljöpartiet. Vänsterpartiet, det klassiska stödpartiet genom årtionden, hamnade direkt i kylan. Det gör kanske regeringspolitiken lättare för Löfven och fick oss högerspöken att dra en lättnadens suck, men det gjorde att bildandet av en regering gick från riskfyllt till totalt kaos.

Det kaoset måste först Per Westerberg reda ut innan någon kan få uppdraget att bilda regering. Att Vänsterpartiet försvann direkt var nog en information som många hade velat ha redan före valnatten. Särskilt Jonas Sjöstedt, men säkert även många på vänsterkanten inom S. Löfvens trovärdighet fick en smäll där, hela valrörelsen känns plötsligt som ett enda stort falskspel. Visserligen hade han aldrig sagt att han ville släppa in V i en regering. Men samtidigt markerade S, MP och V tillhörighet inför valet och ville minimera skillnaderna. Nu visar det sig att den enda likheten var att de ville bli av med Fredrik Reinfeldt.

Mer praktiskt har plötsligt S plus MP inte alls fler röster än den nu ledarlösa Alliansen. Självklarheten om vem som skulle bilda regering försvann snabbare än en avlöning. Därför försöker talmannen och hans tre vise (märkta med MP, S och FP) prata med alla partiledare för att inte bara se vem som kan vinna en förtroendeomröstning utan också få igenom en höstbudget. Svaren skiftar mellan ”aldrig” och ”beror på”, vilket knappast gör någon klokare.

Westerberg känns plötsligt som den som agerar mest ansvarsfullt i hela det politiska etablissemanget. Och just därför får han hård kritik – naturligtvis. Det är nämligen osäkert om hans agerande går ihop med grundlagen enligt någon juridisk spetsfundighet. (Sådana har sällan med sunt förnuft att göra.)

Han påstås försvåra regeringsbildningen. Det är nog sant. Men å andra sidan letar han efter en regering som har en chans att överleva året, vilket förenklar saker bara några månader framåt.

När han ersätts som talman av någon socialdemokrat kan han söka jobb på Säpo. De får heller aldrig veta när de gjort något bra, bara när de misslyckats.

Talmannen är en osynlig lite varelse nästan jämnt, nästan så man undrar om det finns någon alls. När någon säger namnet Westerberg tänker man fortfarande på gamla FP-ledaren Bengt. Inte på mannen i politikens kaotiska centrum, talmannen Per Westerberg (M). Ändå är det han som tagit emot högste chefens avskedsansökan och ska hitta nästa statsministerkandidat. Vilket på bara två dygn förvandlats från osäkerhet till totalt kaos. Westerberg har därmed fått sin 15 minuter av brömmelse, precis som Andy Warhol lovade oss alla.

Den omtalat gode förhandlaren Stefan Löfven inledde diplomatiskt med att smälla igen den enda helt öppna dörren, förutom Miljöpartiet. Vänsterpartiet, det klassiska stödpartiet genom årtionden, hamnade direkt i kylan. Det gör kanske regeringspolitiken lättare för Löfven och fick oss högerspöken att dra en lättnadens suck, men det gjorde att bildandet av en regering gick från riskfyllt till totalt kaos.

Det kaoset måste först Per Westerberg reda ut innan någon kan få uppdraget att bilda regering. Att Vänsterpartiet försvann direkt var nog en information som många hade velat ha redan före valnatten. Särskilt Jonas Sjöstedt, men säkert även många på vänsterkanten inom S. Löfvens trovärdighet fick en smäll där, hela valrörelsen känns plötsligt som ett enda stort falskspel. Visserligen hade han aldrig sagt att han ville släppa in V i en regering. Men samtidigt markerade S, MP och V tillhörighet inför valet och ville minimera skillnaderna. Nu visar det sig att den enda likheten var att de ville bli av med Fredrik Reinfeldt.

Mer praktiskt har plötsligt S plus MP inte alls fler röster än den nu ledarlösa Alliansen. Självklarheten om vem som skulle bilda regering försvann snabbare än en avlöning. Därför försöker talmannen och hans tre vise (märkta med MP, S och FP) prata med alla partiledare för att inte bara se vem som kan vinna en förtroendeomröstning utan också få igenom en höstbudget. Svaren skiftar mellan ”aldrig” och ”beror på”, vilket knappast gör någon klokare.

Westerberg känns plötsligt som den som agerar mest ansvarsfullt i hela det politiska etablissemanget. Och just därför får han hård kritik – naturligtvis. Det är nämligen osäkert om hans agerande går ihop med grundlagen enligt någon juridisk spetsfundighet. (Sådana har sällan med sunt förnuft att göra.)

Han påstås försvåra regeringsbildningen. Det är nog sant. Men å andra sidan letar han efter en regering som har en chans att överleva året, vilket förenklar saker bara några månader framåt.

När han ersätts som talman av någon socialdemokrat kan han söka jobb på Säpo. De får heller aldrig veta när de gjort något bra, bara när de misslyckats.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.