23 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:50

Niclas Lindstrand: SD trivs bäst ute i kylan

Jag brukar inte tro på konspirationsteorier. De roar mig mycket, men jag tror inte på dem. Men när Sverigedemokraterna säger att alla är emot dem börjar jag undra om de inte har rätt ändå. Nyhetsförmedlingen är full av anklagelser till vänster och (mest) höger om vems fel SD:s framgångar är.

Först och främst kan man fråga om det är någons fel att ett annat parti går framåt. Det framstår som troligt att det kan vara partiets egen förtjänst i stället. Jag såg inga skandalartiklar om Feministiskt Initiativs framgångar, för att jämföra med ett annat enfrågeparti. Nu kom den framgången visserligen av sig, men ändå.

Innan min mailbox fylls så vill jag påpeka att jag inte sympatiserar med SD för fem öre, jag är bara en sån där naiv liberalkonservativ typ som tycker att yttrandefriheten är lika viktig när jag inte håller med om vad som yttras. Jag orkar nog utveckla det en annan gång, under tiden kan ni lyssna på Fredrik Reinfeldts utmärkta tal om ett öppet och generöst Sverige.

Till och med det talet fick vänsterpartister att gå i taket och hysteriskt hävda att det gynnade SD. Att säga emot någon i deras hjärtefråga är tydligen att hjälpa dem. I så fall vill jag tacka Stefan Löfven som hjälpt oss att få till fler skattesänkningar, Moderaterna själva verkar inte ha lust att driva igenom dem.

Vi 87,1 procent som inte röstade på SD kan kräkas lite i munnen vid tanken, men ska man som journalist, krönikör eller till och med ledarskribent vara en gnutta objektiv så gjorde SD en utmärkt valrörelse. Och där kan vi faktiskt kasta en del av skulden på åtminstone sex partiledare, vars debattaktik var att alla skrika i munnen på varandra så fort Jimmie Åkesson (i teorin) skulle få tala. ”Alla mot Jimmie” blev en populär lek som SD ständigt vann röster på. Reinfeldt var ensam om att använda sakargument i stället för decibel mot SD.

Partiet står och faller också med Jimmie Åkesson. Han är tillräckligt snabbtänkt och välansad för att framstår en som seriös politiker, men har stöd av en anonym svans som tilltalar de rasister som finns bland väljarna. (Jag blåvägrar att tro att 13 procent av befolkningen är rasister, men nog finns det gott om sådana som har SD som favoritparti i riksdagen.)

Det som sägs i riksdagen eller kommunfullmäktige är inte rasistiskt enligt min uppslagsbok. Det svansen skriver på nätet är mer rasistiskt än ”Tintin i Kongo”. Men att SD är ett missnöjesparti råder ingen tvekan om, de har skickligt manövrerat sig fram till en position där de står med en fot i det politiska etablissemanget och en utanför.

Att frysa ut dem bekräftar bara deras världsbild. Vill man motarbeta dem, gör precis som när man vill motarbeta Socialdemokraterna eller Folkpartiet: debattera med dem.

Sättet att få bukt med ett missnöjesparti är att få färre att vara missnöjda.

Först och främst kan man fråga om det är någons fel att ett annat parti går framåt. Det framstår som troligt att det kan vara partiets egen förtjänst i stället. Jag såg inga skandalartiklar om Feministiskt Initiativs framgångar, för att jämföra med ett annat enfrågeparti. Nu kom den framgången visserligen av sig, men ändå.

Innan min mailbox fylls så vill jag påpeka att jag inte sympatiserar med SD för fem öre, jag är bara en sån där naiv liberalkonservativ typ som tycker att yttrandefriheten är lika viktig när jag inte håller med om vad som yttras. Jag orkar nog utveckla det en annan gång, under tiden kan ni lyssna på Fredrik Reinfeldts utmärkta tal om ett öppet och generöst Sverige.

Till och med det talet fick vänsterpartister att gå i taket och hysteriskt hävda att det gynnade SD. Att säga emot någon i deras hjärtefråga är tydligen att hjälpa dem. I så fall vill jag tacka Stefan Löfven som hjälpt oss att få till fler skattesänkningar, Moderaterna själva verkar inte ha lust att driva igenom dem.

Vi 87,1 procent som inte röstade på SD kan kräkas lite i munnen vid tanken, men ska man som journalist, krönikör eller till och med ledarskribent vara en gnutta objektiv så gjorde SD en utmärkt valrörelse. Och där kan vi faktiskt kasta en del av skulden på åtminstone sex partiledare, vars debattaktik var att alla skrika i munnen på varandra så fort Jimmie Åkesson (i teorin) skulle få tala. ”Alla mot Jimmie” blev en populär lek som SD ständigt vann röster på. Reinfeldt var ensam om att använda sakargument i stället för decibel mot SD.

Partiet står och faller också med Jimmie Åkesson. Han är tillräckligt snabbtänkt och välansad för att framstår en som seriös politiker, men har stöd av en anonym svans som tilltalar de rasister som finns bland väljarna. (Jag blåvägrar att tro att 13 procent av befolkningen är rasister, men nog finns det gott om sådana som har SD som favoritparti i riksdagen.)

Det som sägs i riksdagen eller kommunfullmäktige är inte rasistiskt enligt min uppslagsbok. Det svansen skriver på nätet är mer rasistiskt än ”Tintin i Kongo”. Men att SD är ett missnöjesparti råder ingen tvekan om, de har skickligt manövrerat sig fram till en position där de står med en fot i det politiska etablissemanget och en utanför.

Att frysa ut dem bekräftar bara deras världsbild. Vill man motarbeta dem, gör precis som när man vill motarbeta Socialdemokraterna eller Folkpartiet: debattera med dem.

Sättet att få bukt med ett missnöjesparti är att få färre att vara missnöjda.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.