24 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:50

Niclas Lindstrand: Opinionsmätningarnas tyranni

Mark Twains tre klassiska sorters lögn ( lögn, förbannad lögn och statistik) har fått sällskap av opinionsundersökningar. Tyvärr är de betydligt farligare än de andra tre ihop.

Statistiken är förvisso farlig i sig. Det märkte vi inte minst under de tidiga partiledardebatterna när herrar Löfven och Reinfeldt bombarderade varandra – och oskyldiga tittare – med så många siffror att man undrade om de memorerat telefonkatalogen. Risken för akut narkolepsi i tv-soffan var överhängande.

Opinionsundersökningar är farliga på ett helt annat sätt. Denna osäkra valkompass, som svänger åt öster och väster, höger och vänster, lite som den vill har visat sig vara komplett värdelös på att förutspå valutgången. Men kan ändå påverka den på flera olika sätt.

Opinionssiffror är ett lätt – men dyrt – sätt för stora tidningar att få bra rubriker. Det är också en räddning för ledarskribenter som saknar inspiration. (Varför tittar alla på mig?) Men de är precis lika pålitliga som tidernas mest kände siare, Michele de Nostradame, även känd som Nostradamus. Det vill säga, de är så diffusa och svårtolkade att man i efterhand kan få dem att betyda precis vad som helst.

För väljarna är de farliga för att de kan ge ett intryck av att valet redan är avgjort. Det är det inte förrän den sista rösten har lagts. Att indirekt uppmana folk att inte rösta verkar synnerligen korkat. Att de uppmanar till taktikröstning kanske är ett mindre problem, men det befäster ändå ett system där institutens domar styr mer än individens uppfattningar om vilket parti som är mest tilltalande.

Värst är ändå när politikerna själva börjar navigera efter opinionsundersökningar i stället för efter ideologi. Vi såg både Socialdemokraterna och framför allt Moderaterna göra det både före och efter Almedalen. Ett stint stirrande på vad väljarna tyckte – eller verkade tycka – och sedan anpassa politiken efter opinionen i stället för att försöka påverka opinionen genom sin politik. Trianguleringens tyranni och mittens maktfullkomlighet blev faktum.

Till råga på allt var de ute och cyklade hela Vätternrundan. Den närmast profetiska Valu, SVT:s undersökning precis när vallokalerna stängt, väckte jubel hos Feministiskt Initiativ som var inne i riksdagen statistiskt. Men inte i verkligheten, där fattades en hel procentenhet eller en tredjedel till av deras röster. Och den utlovade kampen om tredjeplatsen som alla opinionsinstitut utlovat bestod av att Sverigedemokraterna kunde jogga hem bronset, Miljöpartiet låg tre-fyra procentenheter efter.

Så utan förbud (såna gillar vi inte) borde vi i media vara ansvarsfulla och låta opinionen sköta sig själv åtminstone någon vecka innan valet så folk kan bedöma politik och inte siffror i kristallkulan.

Annars återstår bara för vettiga väljare att strunta i att läsa de vilda gissningarna och tänka själva i stället.

Statistiken är förvisso farlig i sig. Det märkte vi inte minst under de tidiga partiledardebatterna när herrar Löfven och Reinfeldt bombarderade varandra – och oskyldiga tittare – med så många siffror att man undrade om de memorerat telefonkatalogen. Risken för akut narkolepsi i tv-soffan var överhängande.

Opinionsundersökningar är farliga på ett helt annat sätt. Denna osäkra valkompass, som svänger åt öster och väster, höger och vänster, lite som den vill har visat sig vara komplett värdelös på att förutspå valutgången. Men kan ändå påverka den på flera olika sätt.

Opinionssiffror är ett lätt – men dyrt – sätt för stora tidningar att få bra rubriker. Det är också en räddning för ledarskribenter som saknar inspiration. (Varför tittar alla på mig?) Men de är precis lika pålitliga som tidernas mest kände siare, Michele de Nostradame, även känd som Nostradamus. Det vill säga, de är så diffusa och svårtolkade att man i efterhand kan få dem att betyda precis vad som helst.

För väljarna är de farliga för att de kan ge ett intryck av att valet redan är avgjort. Det är det inte förrän den sista rösten har lagts. Att indirekt uppmana folk att inte rösta verkar synnerligen korkat. Att de uppmanar till taktikröstning kanske är ett mindre problem, men det befäster ändå ett system där institutens domar styr mer än individens uppfattningar om vilket parti som är mest tilltalande.

Värst är ändå när politikerna själva börjar navigera efter opinionsundersökningar i stället för efter ideologi. Vi såg både Socialdemokraterna och framför allt Moderaterna göra det både före och efter Almedalen. Ett stint stirrande på vad väljarna tyckte – eller verkade tycka – och sedan anpassa politiken efter opinionen i stället för att försöka påverka opinionen genom sin politik. Trianguleringens tyranni och mittens maktfullkomlighet blev faktum.

Till råga på allt var de ute och cyklade hela Vätternrundan. Den närmast profetiska Valu, SVT:s undersökning precis när vallokalerna stängt, väckte jubel hos Feministiskt Initiativ som var inne i riksdagen statistiskt. Men inte i verkligheten, där fattades en hel procentenhet eller en tredjedel till av deras röster. Och den utlovade kampen om tredjeplatsen som alla opinionsinstitut utlovat bestod av att Sverigedemokraterna kunde jogga hem bronset, Miljöpartiet låg tre-fyra procentenheter efter.

Så utan förbud (såna gillar vi inte) borde vi i media vara ansvarsfulla och låta opinionen sköta sig själv åtminstone någon vecka innan valet så folk kan bedöma politik och inte siffror i kristallkulan.

Annars återstår bara för vettiga väljare att strunta i att läsa de vilda gissningarna och tänka själva i stället.

  • Niclas Lindstrand