27 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:51

De som egentligen bestämmer

Hela valet kretsade kring en enda grupp väljare. Igen. Medelklassen i storstäderna. Det är de som avgör valet. Är de smartare än oss lantisar, bönner och allt annat de tycker om att kalla oss för? I allmänhet nej. Men i ett fall är det faktiskt så.

Håkan Juholt hann med många bevingade ord under sitt knappa år som partiledare. (Alliansen hade annars gärna sett att han fortsatte.) Det allra viktigaste var ur hans avskedstal: ”Jag är född socialdemokrat och kommer att dö som socialdemokrat”.

Lojalitet är i allmänhet något fint. Och här i småstäderna är vi ganska så lojala, väljarströmmarna flyter ganska försiktigt. Men att vara lojal mot ett parti är inte särskilt smart. Vi existerar inte för partiernas skull, de finns till för oss. (Även om den mystiska moderata valparollen ”Alla behövs” möjligen kan tolkas som motsatsen.)

Den som tyckte att löntagarfonder var en utmärkt idé (alla tre) har nog svårt att acceptera att Stefan Löfven inte vill röra jobbskatteavdragen. Gammalkommunister (alla två) måste se Jonas Sjöstedt som en förrädare när han kallar Sovjetunionen och Kuba för brutala diktaturer. (Ovanligt men skönt att hålla med honom om något.) Och vad gammalmoderater tycker om nymoderater som betraktar allt utom regeringsmakten som särintressen ska vi inte prata om.

Medelklassen i storstaden är illojal mot sina partier och bara lojala mot sig själva. De tittar på sin omgivning, sin stad, sin sjukvård, sin kollektivtrafik och inte minst på innehållet på deras bankkonton. (Kontakter sysslar de inte med längre.) Sedan väljer de parti att rösta på. Och de blir bara fler och fler, storstäderna fullständigt exploderar befolkningsmässigt och tjänstemannajobben som gör att man kan kalla sig medelklass flyttar dit i en ännu snabbare takt.

I och med att de dessutom har vett att röra sig mellan både parti och block så lägger åtminstone De Två Stora hela sin kraft på dem. Nu senaste till självutplåningens gräns där en färgblind enbart kunde avgöra vem som var vem genom att den ene hade mer hår men i gengälld fick stå på en låda under partiledardebatten.

Lojalitet mot partier som inte är lojala mot oss är fullständigt meningslös. Nya företrädare, nya idéer, nya stämningar och inte minst nya händelser i våra egna liv gör att det lönar sig att vara en hoppjerka mellan partierna. Lojalitet kan användas i betydligt viktigare sammanhang, som att vara lojal mot andra människor och för den delen djur som far illa.

Så i stället för att klaga på att nollåttorna struntar i oss måste vi bli lika smarta när vi väljer partier. Inte följa gamla vanor eller arv och miljö utan faktiskt lyssna och välja det som passar oss bäst just nu.

Det är ju inte som om det vore fotboll där medgångssupportrar bara är värda förakt.

Håkan Juholt hann med många bevingade ord under sitt knappa år som partiledare. (Alliansen hade annars gärna sett att han fortsatte.) Det allra viktigaste var ur hans avskedstal: ”Jag är född socialdemokrat och kommer att dö som socialdemokrat”.

Lojalitet är i allmänhet något fint. Och här i småstäderna är vi ganska så lojala, väljarströmmarna flyter ganska försiktigt. Men att vara lojal mot ett parti är inte särskilt smart. Vi existerar inte för partiernas skull, de finns till för oss. (Även om den mystiska moderata valparollen ”Alla behövs” möjligen kan tolkas som motsatsen.)

Den som tyckte att löntagarfonder var en utmärkt idé (alla tre) har nog svårt att acceptera att Stefan Löfven inte vill röra jobbskatteavdragen. Gammalkommunister (alla två) måste se Jonas Sjöstedt som en förrädare när han kallar Sovjetunionen och Kuba för brutala diktaturer. (Ovanligt men skönt att hålla med honom om något.) Och vad gammalmoderater tycker om nymoderater som betraktar allt utom regeringsmakten som särintressen ska vi inte prata om.

Medelklassen i storstaden är illojal mot sina partier och bara lojala mot sig själva. De tittar på sin omgivning, sin stad, sin sjukvård, sin kollektivtrafik och inte minst på innehållet på deras bankkonton. (Kontakter sysslar de inte med längre.) Sedan väljer de parti att rösta på. Och de blir bara fler och fler, storstäderna fullständigt exploderar befolkningsmässigt och tjänstemannajobben som gör att man kan kalla sig medelklass flyttar dit i en ännu snabbare takt.

I och med att de dessutom har vett att röra sig mellan både parti och block så lägger åtminstone De Två Stora hela sin kraft på dem. Nu senaste till självutplåningens gräns där en färgblind enbart kunde avgöra vem som var vem genom att den ene hade mer hår men i gengälld fick stå på en låda under partiledardebatten.

Lojalitet mot partier som inte är lojala mot oss är fullständigt meningslös. Nya företrädare, nya idéer, nya stämningar och inte minst nya händelser i våra egna liv gör att det lönar sig att vara en hoppjerka mellan partierna. Lojalitet kan användas i betydligt viktigare sammanhang, som att vara lojal mot andra människor och för den delen djur som far illa.

Så i stället för att klaga på att nollåttorna struntar i oss måste vi bli lika smarta när vi väljer partier. Inte följa gamla vanor eller arv och miljö utan faktiskt lyssna och välja det som passar oss bäst just nu.

Det är ju inte som om det vore fotboll där medgångssupportrar bara är värda förakt.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.