01 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:51

Ett brev till er som hatar oss

Plötsligt var jag själv en nyhet. Det började välla in paket, avier, räkningar och rena konstigheter i min brevlåda. Snart fick jag nog och polisanmälde. Sedan började telefonen ringa. Från mina kollegor.

Jag jävsförklarade omgående mig själv och lät reporter och nyhetschef avgöra om det skulle skrivas och i så fall hur mycket och vad. Däremot valde jag att framträda med namn för att det får räcka med att opinionsbildare från ministrar till tonåringar med åsikter på Facebook ska trakasseras. Vi är alla människor bakom titeln. Det ville jag visa.

Jag vill ha ett öppet demokratiskt samtal. Tycker ni att jag är ett pucko eller ett högerspöke, maila eller ring och berätta det för mig. Gärna med namn, det tillhör vanlig hyfs. Men trakasserierna är i längden ett hot mot det demokratiska samtalet. Någon eller några vill tydligen straffa mig för att jag har en åsikt och är oförskämd nog att framföra den offentligt. Jag kan ta det. Jag är van. En tonårig SSU-are eller MUF-are kanske inte är det utan avbryter sin politiska gärning alldeles för tidigt.

Så du som sitter och fyller i dina små lappar och beställer saker till mig och skriver kryptiska brev: kontakta mig direkt i stället. Vi tar en kopp kaffe - jag bjuder - så ska du få förklara vad du tycker jag gör fel och precis vad du vill åstadkomma. Jag lovar att lyssna och garanterar enligt lagen om meddelarskydd din anonymitet om du är så rädd för att synas. Men jag lovar inte att sluta ha åsikter bara för att du har något emot dem. Tvärtom.

Eftersom vi är minst två om situationen - egentligen så hemskt många fler - överlämnar jag nu ordet till Leif Walterum:

Som offentlig person och beslutsfattare så är det en del av vardagen att bli granskad och kritiserad hårdare än de flesta andra. Det mesta av granskningen och kritiken sker med respekt för varandras olika åsikter i öppna demokratiska forum. Ibland under pseudonym, ibland med namn. Hos några få så saknas den spärr som säger vad som är ok och man går över gränsen för vad som är acceptabelt när syftet inte tycks vara annat än att skada. Detta är inte acceptabelt oavsett det gäller en beslutsfattare eller en ungdom oavsett det sker i form av kommentarer på sociala medier eller anonyma brev.

Under det senaste året så har jag vid tre tillfällen drabbats av brott som lett till polisanmälan, senast under sommaren när min identitet blev kapad och det började komma fakturor i mitt namn. Efter att media uppmärksammade detta har jag blivit kontaktad av medborgare som drabbats av liknande brott, alla med den gemensamma upplevelsen av att känna sig kränkta.

Jag går inte ut för att få medömkan och sympati eller för att jag tror mig vara mer drabbad än andra beslutsfattare. Jag gör detta för att ge ett ansikte åt de personer, inte minst unga, som upplever sig kränkta och trakasserade men som av rädsla inte vågar säga något, ni ska veta att ni är inte ensamma och vi ska inte skrämmas till tystnad.

Jag jävsförklarade omgående mig själv och lät reporter och nyhetschef avgöra om det skulle skrivas och i så fall hur mycket och vad. Däremot valde jag att framträda med namn för att det får räcka med att opinionsbildare från ministrar till tonåringar med åsikter på Facebook ska trakasseras. Vi är alla människor bakom titeln. Det ville jag visa.

Jag vill ha ett öppet demokratiskt samtal. Tycker ni att jag är ett pucko eller ett högerspöke, maila eller ring och berätta det för mig. Gärna med namn, det tillhör vanlig hyfs. Men trakasserierna är i längden ett hot mot det demokratiska samtalet. Någon eller några vill tydligen straffa mig för att jag har en åsikt och är oförskämd nog att framföra den offentligt. Jag kan ta det. Jag är van. En tonårig SSU-are eller MUF-are kanske inte är det utan avbryter sin politiska gärning alldeles för tidigt.

Så du som sitter och fyller i dina små lappar och beställer saker till mig och skriver kryptiska brev: kontakta mig direkt i stället. Vi tar en kopp kaffe - jag bjuder - så ska du få förklara vad du tycker jag gör fel och precis vad du vill åstadkomma. Jag lovar att lyssna och garanterar enligt lagen om meddelarskydd din anonymitet om du är så rädd för att synas. Men jag lovar inte att sluta ha åsikter bara för att du har något emot dem. Tvärtom.

Eftersom vi är minst två om situationen - egentligen så hemskt många fler - överlämnar jag nu ordet till Leif Walterum:

Som offentlig person och beslutsfattare så är det en del av vardagen att bli granskad och kritiserad hårdare än de flesta andra. Det mesta av granskningen och kritiken sker med respekt för varandras olika åsikter i öppna demokratiska forum. Ibland under pseudonym, ibland med namn. Hos några få så saknas den spärr som säger vad som är ok och man går över gränsen för vad som är acceptabelt när syftet inte tycks vara annat än att skada. Detta är inte acceptabelt oavsett det gäller en beslutsfattare eller en ungdom oavsett det sker i form av kommentarer på sociala medier eller anonyma brev.

Under det senaste året så har jag vid tre tillfällen drabbats av brott som lett till polisanmälan, senast under sommaren när min identitet blev kapad och det började komma fakturor i mitt namn. Efter att media uppmärksammade detta har jag blivit kontaktad av medborgare som drabbats av liknande brott, alla med den gemensamma upplevelsen av att känna sig kränkta.

Jag går inte ut för att få medömkan och sympati eller för att jag tror mig vara mer drabbad än andra beslutsfattare. Jag gör detta för att ge ett ansikte åt de personer, inte minst unga, som upplever sig kränkta och trakasserade men som av rädsla inte vågar säga något, ni ska veta att ni är inte ensamma och vi ska inte skrämmas till tystnad.

  • Niclas Lindstrand & Leif Walterum