07 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:51

Enkel lösning på omöjlig fråga

Här har det bråkats i årtusenden om Palestina och sedan var det så lätt att lösa. En snabb regeringsförklaring och Palestina ska erkännas som en egen stat. Man undrar hur Löfven och Wallström egentligen tänkte när en av världens äldsta och mest komplicerade konflikter löstes (nåja) med ett par meningar.

Kanske var det ett jättestort förlåt till vänsterflygeln för Löfvens uppmärksammade uttalande inför valspurten att Israel har rätt att försvara sig? Detta är uppenbarligen kontroversiellt i sig. Undrar om det finns fler länder som inte får försvara sig alls? De baltiska staterna är nog intresserade just nu.

Men bara att säga så väckte ramaskrin som det så ofta gör i det rödare lägret när vi i det blåare lätt förvånat nickar instämmande till något som Löfven säger. Frågan borde ju rimligen vara om Israels motreaktioner är proportionerliga eller om försvaret tar form av övervåld, inte om staten får försvara sig över huvud taget. Tycker någon på fullt allvar att Israel bara ska stå och titta på medan Hamas förvisso primitiva raketer skjuts in över landet? (Bortsett från den amerikanska försvarsindustrin förstås. Varje Patriotmissil som används för att plocka ned en Hamasraket innan den slagit ned sägs kosta en miljon.)

Men två fel blir inte ett rätt. (Nåja, det första uttalandet tycker jag ju var rätt, men ur S-synvinkel var det tydligen åtminstone lite fel.) Nu börjar i stället Löfven och Margot Wallström med att helt onyanserat förklara att Palestina ska erkännas som en egen stat. En fråga som förmodligen för lokalbefolkningen är komplett ointressant eftersom de sällan lyssnar på tal från svenska utrikesministrar. Men ju längre ut man kommer i den svenska vänstern, desto intressantare är det. Utgångspunkten är att Palestina har rätt och Israel har fel, sedan kan vi resonera oss fram till den redan fastslagna lösningen.

Det påminner om matteuppgifterna i skolan när man skulle bevisa ett givet påstående genom att räkna baklänges. Fast likheterna mellan diplomati och matematik är få, mer än att orden är fyrstaviga. Matematik har alltid (minst) ett rätt svar. Diplomati handlar om att hitta en lösning alla är lika missnöjda med.

Särskilt i den mest omskrivna av alla konflikter i västvärlden, som engagerar mångdubbelt mer än mycket mer omfattande krig och folkmord i världen. Om det beror på dåligt samvete efter andra världskriget, USA:s intressen i området, islamofobi, antisemitism, mötet mellan tre världsreligioner på en plätt av Boulognerskogens storlek eller bara olja får var och en avgöra.

Men om man inte ens kan enas om varför konflikten finns borde man tänka efter lite hur den ska lösas och inte bara dela upp i rätt och fel.

Det finns en enda säker lärdom om Palestinakonflikten: ju mer man lär sig om den, desto mindre förstår man.

Niclas Lindstrand

Kanske var det ett jättestort förlåt till vänsterflygeln för Löfvens uppmärksammade uttalande inför valspurten att Israel har rätt att försvara sig? Detta är uppenbarligen kontroversiellt i sig. Undrar om det finns fler länder som inte får försvara sig alls? De baltiska staterna är nog intresserade just nu.

Men bara att säga så väckte ramaskrin som det så ofta gör i det rödare lägret när vi i det blåare lätt förvånat nickar instämmande till något som Löfven säger. Frågan borde ju rimligen vara om Israels motreaktioner är proportionerliga eller om försvaret tar form av övervåld, inte om staten får försvara sig över huvud taget. Tycker någon på fullt allvar att Israel bara ska stå och titta på medan Hamas förvisso primitiva raketer skjuts in över landet? (Bortsett från den amerikanska försvarsindustrin förstås. Varje Patriotmissil som används för att plocka ned en Hamasraket innan den slagit ned sägs kosta en miljon.)

Men två fel blir inte ett rätt. (Nåja, det första uttalandet tycker jag ju var rätt, men ur S-synvinkel var det tydligen åtminstone lite fel.) Nu börjar i stället Löfven och Margot Wallström med att helt onyanserat förklara att Palestina ska erkännas som en egen stat. En fråga som förmodligen för lokalbefolkningen är komplett ointressant eftersom de sällan lyssnar på tal från svenska utrikesministrar. Men ju längre ut man kommer i den svenska vänstern, desto intressantare är det. Utgångspunkten är att Palestina har rätt och Israel har fel, sedan kan vi resonera oss fram till den redan fastslagna lösningen.

Det påminner om matteuppgifterna i skolan när man skulle bevisa ett givet påstående genom att räkna baklänges. Fast likheterna mellan diplomati och matematik är få, mer än att orden är fyrstaviga. Matematik har alltid (minst) ett rätt svar. Diplomati handlar om att hitta en lösning alla är lika missnöjda med.

Särskilt i den mest omskrivna av alla konflikter i västvärlden, som engagerar mångdubbelt mer än mycket mer omfattande krig och folkmord i världen. Om det beror på dåligt samvete efter andra världskriget, USA:s intressen i området, islamofobi, antisemitism, mötet mellan tre världsreligioner på en plätt av Boulognerskogens storlek eller bara olja får var och en avgöra.

Men om man inte ens kan enas om varför konflikten finns borde man tänka efter lite hur den ska lösas och inte bara dela upp i rätt och fel.

Det finns en enda säker lärdom om Palestinakonflikten: ju mer man lär sig om den, desto mindre förstår man.

Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.